Alla inlägg den 29 oktober 2017

Av Maj-Britt - 29 oktober 2017 18:18

 

I dag har jag undrat om jag vågar vara glad, fast dagen i sig är så ledsam. Jag tänker att jag ändå är så väldigt lycklig över alla flickorna och deras duktiga män, mågpärlorna, som ställer upp för mig i vått och torrt. Fort går det också, och det är synd att de bor så långt från mig, men ändå inom räckhåll. Ibland har jag inte uppgifter åt dem, för allt bara flyger från deras händer...


Så har jag en son, som jag här benämner Guldsonen, för han är verkligen guld värd. Han bor på betydligt närmare håll, och kommer hit då och då. Igår var han här två gånger, i dag en, och så kommer han i morgon igen. Vi har städat och han hjälper mig att frakta bort massor av skräp till Återvinningscentralen, så jag slipper köra med släpet själv även om jag skulle klara det. Som bekant så är det alltid enklare då man får hjälp, och dessutom av en som orkar lyfta i allt tungt. Kvinnosakskvinnorna får säga vad de vill om att klara allt, men jag vet min begränsning. Det går inte alltid, och då är det bra att ha guld och pärlor till hands. Tack snälla ni för att ni finns för mig, och speciellt nu i min svåra tid.

Bilden ovan visar ett annat barnbarn, den vackra dottern till Guldsonen, som följde med igår.

ANNONS
Av Maj-Britt - 29 oktober 2017 05:57

 

För ett år sedan såg Kito och Koljo ut så här, och det är tur att man inget vet om framtiden. I dag har jag dubbel sorg, eftersom det är tre månader sedan Smörhalvans begravning. Tiden går och ibland alldeles för fort för att i nästa stund sega sig fram.


Jag har nog i ett tidigare inlägg berättat att Smörhalvan förra sommaren köpte en lillasyster, Kito, till Koljo. De har ju samma föräldrar. I det ögonblick som Smörhalvan såg denna valp som fick namnet senare, så sade han, att henne ville han ha. Det blev så, men nu i torsdags efter några dagars sjukdom for Kito över regnbågsbron till sin husse, så nu är de återförenade. Snälla ni, som läser detta - fråga mig inte om Kitos sjukdom. Det är alltför smärtsamt för mig att berätta. Jag saknar henne så, och minns att på kvällarna när vi skulle sova, så kom hon krypande till mig, och jag smekte hennes silkesmjuka päls tills vi somnade båda två. I måndags var hon så pigg då vi gick genom skogen, och hon försökte trösta mig då jag grät över minnet av Smörhalvans skotervägar. På tisdag var vi på en annan väg och då märkte jag att hennes fart inte var som förut. Hon var alltid så sprudlande glad även om hon gjort hyss. Det var oftast bus med storebror som var på tapeten, och nu är Koljo så dämpad. Han saknar nog sin lillasyster lika mycket som jag gör - kanske mer, men hoppet lever att vi alla ska ses igen en dag. Jag hoppas också att husse och hund blev lika glada över återföreningen med varandra. 

 

Så i dag ber jag er, att vara rädda om era djur - de är ju familjemedlemmar, och är de ute på egna tassar kan vad som helst hända som vi inte har kontroll över. Skaffar man djur, av vilken sort det än är, så ska man se efter dem och se att de har det bra. De kan ju inte säga när något är fel..

ANNONS
Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se