Idag var jag på Loppis i Jokkmokk. Den här damen, mitt barnbarns farmor Daggan Tikka, har nu flyttat till äldreboendet Kajtumgården. Bilden ovan är från huset på Hantverkargatan där hon bodde en gång. När hon då skulle flytta in till centrala Jokkmokk var det förstås mycket som skulle med dit. Dessutom var det övre planet utan hiss, där hon fick sin lägenhet, och minnet berättade om trapporna som vi gick i oändliga gånger. Då fanns Smörhalvan med och hjälpte till, samt sonen förstås,  och ibland flera andra människor. Nu skulle det mesta av de sakerna bort och jag stod och tittade på trappan som jag gått i hur många gånger som helst; "jag kan icke räkna dem alla" . Det var tungt för Daggan att gå där ner och upp, men hon löste det svåra med att bära upp en kasse i taget då hon handlat. Ibland kom jag precis då, och kunde hjälpa henne, och ibland for vi ut på kortare utflykter, och vi hade roligt tillsammans. Daggan har en underbar humor, som är få förunnat, och jag hoppas nu, att hon piggnar till ordentligt då hon får hjälp flera gånger dagligen. Det kanske blir nya utflykter till sommaren om hennes ork räcker till och hon själv vill. Fast hon inte bott i lägenheten på en månad, så går mina blickar upp mot hennes fönster då jag är och handlar på ICA, eftersom hennes lägenhet var mitt emot affären. Hon tyckte själv att hon bodde rätt bra, så där mitt i smeten. Nära till affärerna, banken och "Spelhålan". Oftast gick hon väldigt fort med rullatorns hjälp, och barnbarnet sade att; "farmor springer så fort, så jag knappt hinner med". Nu avslutades dagen med denna minnenas kavalkad, för vi hade också en loppis när hon flyttat in på Berggatan.

Det är ändå tur att äldreboendet finns, för är man 94 år och hälsan börjar svikta, är det nog skönt att bli omhändertagen...

En vacker dag med snökristaller gnistrande i plogkarmarna. Den här vägen(45:an) åkte jag många gånger till Porjus för att gratta min far, som har födelsedag i dag - därav rubriken "Fars Dag i januari". Just denna dag skulle han ha fyllt 120 år om han funnits med oss. Mina tankar har snurrat runt honom nästan varje ledig stund i veckan som gått, mer eller mindre intensivt. 

Från tiden i Saltoluokta minns jag hur han höll på med all vedhantering både till oss, samt till turisthotellet, och detta har jag behandlat i något tidigare blogginlägg. Då fanns inga motorsågar, utan det var de så kallade timmersvansarna som gällde. Ibland använde han en som hade två handtag, och då hjälpte min mor till att få träden i marken, men för det mesta var far ensam om det arbetet. Sedan skulle det fraktas till vedbacken, och då var en släkting till min mor behjälplig med sin stora ardennerhäst som drog stockarna. Kapning och klyvning skedde förstås också för hand, men när det skulle travas upp, fick jag ofta order att vara med och hjälpa till. Denna syssla sitter djupt rotad i ryggmärgen, och jag har ett nyare minne, men det är en kommentar som Smörhalvan sade en gång:"Jag förstår inte att du är en sådan vedgalning". Jag tyckte inte alls att det var konstigt. Jag visste då, och ännu vad som ska göras när det handlar om ved.

Min far sjöng ofta skillingtryck på vinterkvällarna, och de finns också där bakom kulisserna. En strof minns jag tydligt, och så här är den: "..och föräldrarna mig livets goda lärde - nu de äro borta både far och mor".  Livets goda för mig var lärdomen framåt i livet; läsa, skriva och räkna. Min mor stod för slöjdkunskaperna, fisket, kötthanteringen, vad man kunde ta tillvara av naturens rika bord, samt inte att förglömma det som i dag betecknas som det okända. Jag är så glad att jag fick ta till mig detta, och jag märker då jag pratar med yngre samer, och även några äldre, att alla inte vet eller kanske har förträngt "hur vet du det". Min mor var väldigt speciell och accepterade det mesta som oundvikligt. Hon pratade ofta om Karma, fast hon hade ett annat ord för det, och hur jag än gräver i mitt minne så kommer inte det ordet fram. Min far var också intresserad av olika talesätt, och ibland när jag hör något sådant, undrar jag hur gammalt det är. Eftersom jag läste mycket då jag växte upp där i ensamheten, så fick jag en gång en sagobok, som en snäll turist hade skickat till mig. Där var det sagor om bland annat troll, och vid ett tillfälle hörde jag när far och mor samtalade om någon, och då sade far: "han tog trollet för pengarna". Nyfiken som jag var, trodde jag att det handlade om en saga, men föräldrarnas samtal ändrades snabbt då jag var alltför frågvis. Meningen i detta talesätt har jag förstått senare, och lagt till mina egna tolkningar vid varje "trolltillfälle".

Jag hoppas att jag en gång får möta alla mina kära som nu finns utom räckhåll för mig, och tacka dem för all kunskap, som kom mig till godo. Grattis på din dag, käre pappa.