Igår drog vi iväg tidigare på det längre spåret, och färden gick på nypistat underlag. Farten låg på topp från början, och jag upplevde samma känsla som jag hade dagen innan. Det där, att jag lagt på ballastklabben på sparken berörde inte Koljo ett dugg. Han börjar nu få en bra kondition märker jag, och troligtvis njuter han av turen, liksom jag.

Dagen innan såg jag detta, men farten var då för hög för att jag skulle kunna stanna och ta en bild. Nu gick det bättre, och jag började undra varför alla dessa kottar inte var öppnade. De låg bara där som om de sade: Ta en bild på oss. Så då gjorde jag det.

Det är ett stort privilegium att kunna färdas i detta vackra vinterlandskap, och en strof ur en psalm kom för mig "Härlig är jorden, härlig är Guds himmel". Så gled det in tankar över alla stackars människor som flyr från krigshärjade länder, inte bara Ukraina. De tycker nog inte att deras jord är härlig. Nu skulle jag vilja dela med mig alla mina upplevelser i "min natur", och kunna ge lindring till dem som behöver det, främst till de flyende skarorna, men också till all personal och dem som berörs av detta krigande. 

Vi fortsatte, och jag stannade till strax innan jag tog nästa bild. Koljo fick några godisar för att få en kick att orka vidare. Då såg jag, liksom på några ställen tidigare, ett blått snitselband på en liten tall. Fast jag åkt denna väg flera gånger så berörs jag starkt av minnena av Smörhalvan. Han satte upp dessa band, så att vi skulle kunna åka samma väg under kommande år. Det var lättare att då kunna göra nya spår när det blev en ny säsong, bara att följa snitslarna. 

Så kom vi ner till älven igen, och nu har isen börjat röra på sig mer, och ger sig sakta iväg. På varje tur njuter jag av se på vattnet, och jag tar ännu en bild, och ännu en bild och ännu en...

Färden gick fort fram till Dammudden, men där måste Koljo kolla in Sjöbladets nyheter. Det var många spår att upptäcka, och det tog ett tag innan det var gjort, så vi kunde åka hemåt, efter en underbar färd utan möten av vare sig människor eller djur.

I dag lyser solen och det hade varit läge för en ny tripp, men tyvärr så måste jag ägna mig åt annat hemmavid. Jag hoppas att det kommer fler vackra dagar. Ta vara på dem, ni som kan.

Igår var det också strålande sol, och naturligtvis for vi iväg, då morgonsysslorna var avklarade. Det blir faktiskt inte så mycket gjort inomhus då det är sådant väder, men alla måsten får samlas på hög. Det är ingen som tar tag i det, och jag bestämmer ju själv vad jag ska göra.

Jag valde sjövägen först, och det var så underbart, att det är omöjligt att beskriva känslan att glida fram på den solglittrande sjön. Snökristallerna reflekterade solljuset, och som jag skrivit någon gång förut - vi färdades i ett diamanthav. Bilden berättar bara hur tolkspåret såg ut.

Retrokänslan från en annan tid på en annan sjö, och med andra hundar hann ifatt mig, och jag såg att Koljo njöt av turen han också. Sparken gled hur lätt som helst.

Dammudden har haft en hel del besök under helgen, och skoterspåren på isen intill, samt små upphöjningar, visade att några varit och pimplat.

Vi fortsatte och jag tänkte först att vi skulle köra genom skogen hem. Den turen påbörjades, och vi passerade spåren efter en av naturens tragedier. Ni som kört där, har nog också lagt märke till detta.

Vi fortsatte en bit till och solen står nu så högt, att den lyser fint genom träden, men jag kände att jag ville tillbaka till diamanterna, så vi vände om. Nu gick det fortare då det bar utför, och snart var vi ute på isen igen. Rökpelaren från någon i Näsberg berättade om antingen köttrökning eller skräpeldning.

Till min förvåning, så var Koljo fortfarande pigg på att dra hemåt. Godsakerna som han får då och då peppar nog upp honom. I dag var vi inte ensamma på sjön, men klockan hade ju hunnit över lunchtid, så fler hade vaknat. Först mötte vi en fin vovve som var på promenad med matte, och Koljo berättade för sin fyrbente vän hur det såg ut efter spåret. Nästan hemma, så träffade vi på grannar, och stannade och pratade en stund innan Koljo påtalade att vi skulle hem.

Nu har jag i alla fall monterat på ballastklabben på sparken igen, så den går lättare att styra.

Gårdagens middag blev som jag tidigare skrivit; gräddstuvade abborrfiléer med kokt potatis. Himmelskt gott på en fin himmelsk dag.

Var rädda om varandra, och dela med er av kramar till era kära.

Lördag morgon öppnade med några minusgrader. Perfekt för en tolktur, eftersom spåren har hårdnat en hel del efter tövädret. Det hade det gjort, men jag lämnade ändå ballastklabben hemma, och i början ångrade jag mig nästan. Det gick undan, och Koljo valde det längre tolkspåret alldeles själv. I början var det fullt ös, så jag behövde inte använda sparkbenet alls. Det var bara att stå på medarna och hålla fast mig. Det var helt otroligt vackert med den strålande solen från en klarblå himmel. 

När jag bromsade Koljo för en minipaus, så gick mina tankar till Putin. Det hade väl ändå varit bättre att åka ut i naturen med sin familj, än att skicka egna och andra soldater i döden? Nå, jag råder inte över hans beslut, så vi körde vidare. Spåret var hårt, och sparken gled lätt framåt. Här och där hade något tyngre djur, älg eller ren trampat så det blev mindre gropar, och det var troligtvis under tövädret.

Det var så underbart härligt och så mysigt att bara lyssna till sparkmedarnas frasande där vi for fram. Vi mötte inte en enda person, och de djur som vi såg var i början, där renarna gick omkring i ett hägn.

Färden gick vidare ner mot Appoälven, där många har fiskat under somrarna. Nu var det inte läge för en sådan aktivitet, men fortfarande vackert att se på.

Det är som en sorts terapi, att se på detta. Själen lägger sig till ro, och alla tankar flyger bort till ingenstans. Men så plötsligt fick Koljo vittring av något i skogen. Jag försökte titta, men såg inget. Hans nos berättade nog mer om det - vad det nu var, och som jag inte såg.

När vi kom till älvens utlopp, så hade inte så mycket hänt där. Isen ser ganska tjock ut ändå. Vattnet rann över forsnacken, men inte med någon rekordfart. Det kommer väl mer så småningom.

Vi fortsatte mot Dammudden, där eldplatsen såg övergiven ut. Inga grillmänniskor syntes till, men de kommer nog när det varma, soliga vädret lockar ut dem - och då vintersporten på TV tar slut.

Vi fortsatte hemåt, och då var vi i tvåsamhet, som i min rubrik i dag. Inte ensam, men vi var ju två. Det gick superfint att ta sig hemåt, eftersom underbara Uffe fixat spåret igår, så jag slapp gårdagens strapatser. Tack, snälla du, för att du tog dig tid.

Njut av naturen och var rädda om varandra....

När vi klev upp på morgonen, och jag satt mig vid frukostbordet, föll mina blickar på en tidning som jag fått av en granne. Där stod det. Ja, må du "leva uti hundrade år" Det var Hjärt- och lungfondens annons.

Jag tänkte genast på Smörhalvan. I dag skulle han ha fyllt 65 år, och fick aldrig chansen att vandra närmare hundra år. För fem år sedan var hans födelsedagskalas på 60-årsdagen, och firandet hade börjat denna dag. Den fortsatte även dagen efter som var en lördag, och då hade jag satt ut en blänkare på Facebook om öppet hus den dagen. Så visst kom det folk från när och fjärran. Han ville inte ha något kalas när jag förde det på tal månaden innan, men jag tyckte att han skulle få något att minnas. Nu är det jag, som bär på alla minnen. Det var så fina dagar med barn och barnbarn förstås, men ingen visste hur kort tid vi hade kvar tillsammans.

Det känns så orättvist att han skulle lämna oss några månader senare. Han hade ett jobb, och arbetskamrater som han trivdes bra med, och var glad över att han slapp stiga upp ibland kl.4.00 på morgonen, och komma hem kanske kl.21-22 på kvällen. Att åka iväg, så han var i Jokkmokk kl. 7.00 och köra därifrån kl.16.00 var som en sorts semester tyckte han. Arbetsuppgifterna växlade mellan olika ställen och olika göromål inom församlingens verksamhetsområde, men tiderna skulle hållas. Trots allt, så sade han många gånger, att den dag han fyller 65 år, skall han sluta jobba för att göra så mycket som han ville hemmavid. Vi planerade och planerade om igen och om igen, men med facit i hand, så blev det inte av. Det är på grund av detta, som jag själv inte planerar vad jag ska göra om en månad, fler eller ännu längre bort. Allt kan förändras väldigt fort.

Jag saknar honom så otroligt mycket, och visste att han fanns hemma, om jag var tvungen att åka iväg någonstans, eller bara fara iväg på någon tolktur. Ring om du behöver hjälp, sade han ofta, och det hände vid några tillfällen. Jag kände mig så trygg att veta, att han fanns där om jag behövde akuthjälp. Små och större saker kunde han fixa, men nu måste jag begära hjälp från olika personer beroende på vad det är. Tycker också att det är jobbigt, att ringa, men jag har inget val.

I dessa krigets dagar önskar jag så, att han fanns vid min sida. Jag pratar för mig själv till honom, men han kan inte svara, som när han var här i fysisk person. Några vänner finns förstås, men jag kan inte ösa ur mig allt det som jag gjorde till honom. Jag förstår krigets offer, då de förlorar sina nära och kära, och inom mig undrar jag varför det ska kännas så smärtsamt att förlora en kär anhörig. Gång på gång har jag i mina blogginlägg skrivit att ni ska vara rädda om varandra, och berätta hur mycket ni älskar dem, och jag säger det igen! Det är så tungt att bli ensam, och jag fattar inte hur jag har orkat igenom alla dessa år. Visst har jag barn och barnbarn, men de har ju sitt som de skall ägna sig åt, och jag vill inte begära att de ska komma hit till mig. Sonen är ju närmast, och han kommer när jag behöver hans hjälp, och min tacksamhet har inga gränser. Flickorna hjälper ju till då de är här, men de bor ju längre bort, men alla gör sitt för att jag ska må bra.

Så var rädda om varandra. Innan vi ens anar det, kommer vår tid att vandra iväg över Regnbågsbron.