När vi vaknade kl.5.01, så snöade det! I och för sig är det inget ovanligt med nysnö just detta datum. Koljo ville ut, så det var bara att lyda order, och väl ute kändes det skönt. Snöfallet upphörde något senare, och min glädje från rubriken betyder att jag kunde ta mitt sparkekipage och gå dit där skogsspåret började. När vi kom igång gick det fort, då spåret var fruset med ett bra glidtäcke efter snöfallet. Men så kom vi till en solig backe där renar hade medverkat till att det var barmark vissa partier, så då blev det att ta det lugnt och gå med sparken. När vi då passerat och kom dit där jag kunde släppa efter tolklinan,var Koljo snabb att svara direkt med en fartökning. Så här ser spåret ut nu.

Det var ju ett tag sedan vi senast for den här vägen, och då måste Koljo markera här, och lukta där, men rätt som det var, så blev det racerfart. Han tittade åt vänster, och hade säkert någon spännande doft i nosen. Jag såg i alla fall ingenting. Här och där hade det drivit snö in på spåret, men eftersom det hade varit några minusgrader, gick det lätt att glida över de ställena.

Älven hade öppnats mer, och det kanske blir riktig vår snart.

Koljo var nog lite trött efter farten genom skogen. Jag fick till och med ta en bild av honom utan att han gnällde och ville vidare.

Färden till Dammudden gick i strålande solsken, men nu såg det ut som om han tappat intresset för att springa. Vilken tur, att jag tagit bort ballastklabbarna! Så kom vi då till eldplatsen!  Sol, vind hade tagit fram mer barmark.

Vi stannade till en stund, och mina tankar önskade att denna plats unde berätta sin historia om alla människor, som suttit där och ätit, druckit kaffe och kanske något starkare, samt naturligtvis pratat och berättat historier för varandra. Några av dem minns jag, men det finns säkert hur många som helst. Alla de som bott i byn, har nog varit här under vårvintrarna, och då har berättelserna kommit till.

Hemfärden gick ganska lugnt, men i vanlig ordning fick Koljo någon vittring i nosen, av något spännande i skogen. Då blev det en liten fartökning i ett par hundra meter, och jag märkte, att han hade gott om krafter i sig. Det var nog bara en insikt, att vi ska ju hem nu, så mer spännande än så här är det inte. I en paus vände jag mig om och förevigade molnen, så mäktiga de såg ut.

Vi fortsatte hemåt, och jag vet nu, att detta var vår sista tur den här säsongen, och den avslutades med strålande solsken när vi krånglade oss upp för backen till hus och hundgård. 

Ha nu en fin Valborgsmässohelg ni som läser detta, och glöm inte att hålla avstånden. Att ni också är rädda om varandra förutsätter jag.

Den diamantglittrande morgonen inbjöd till en tolktur, så vi gav oss iväg. I början av vår tur stod några renar och tittade på vår avfärd, som gick med en otrolig fart. Mitt mål var i dag tänkt att bli Dammuddens eldplats igen, och sedan vända om hem. Det glömde jag snabbt då vi kom fram, så vi fortsatte efter att vi passerat "vår eldplats". Vi vände då vi kom fram till den sista rastplatsen som Smörhalvan gjorde. Den hade nästan töat fram helt, men så var den placerad ute på en liten udde. Jag hade tänkt åka tillbaka till Dammudden, men Koljo ville annat. Han valde att springa in mot stranden mer åt höger sida, och jag lät honom få sin vilja fram. Nu har våren gjort entré - det såg vi vid älvens utlopp.

Solen, och den klarblå himlen förde oss vidare genom björkpassagen.

Några änder blev skrämda av sparkens skrapande mot spåret, så de lyfte snabbt och for iväg. vi fortsatte, och var tvungna att vika av inåt skogen för att ta oss vidare. Sedan vände vi höger igen och for in på det andra hundspåret ner mot älven. En ripa flög skratande upp en bit framför oss, och Koljo ökade farten tills en doft nådde hans nos, så han saktade ner farten. Som tur var! Det gick nästan onödigt fort! Där ligger älven!

Det var så vilsamt vackert, så det nästan gjorde ont att bara titta. Mer ont gjorde det, då jag längre bort efter spåret upptäckte att de blå snitselbanden var kvar här och där. Det var ju dem som Smörhalvan började sätta dit för sex år sedan.

Vi for längre och längre in i skogen, och eftersom det var skare, så kunde jag åka lite hur som helst. Hela tiden såg jag en skymt av snitselbanden som berättade om svunna tider. Till slut så sökte vi oss tillbaka till spåret, för att vända om ner mot älven igen.

Vi pausade då och då, och vid ett tillfälle skulle jag ta fram hundgodis, som jag hade i fickan. De var borta, och hade nog fallit ut då jag tog fram någon bajspåse, Du som eventuellt hittar påsen, så varsågod och ge den till din hund. Det var ju inte så många, så dem bjuder jag och Koljo på.

Vi njöt verkligen av det fina vädret, och speciellt mycket eftersom lokalvädret pratat om snöslask i morgon. Det kanske var den sista turen för säsongen, men jag hoppas ändå, att vi kan få fler.

Längre framåt i älven såg vi några av änderna som kommit tillbaka, men ju närmare vi kom, så flydde de sin kos.

Tolkspåret går där till höger invid skogskanten nära älven. En underbar tur att köra.

Fast jag har kört denna väg i flera år kan jag inte låta bli att tilltalas av naturens skönhet. När vi efter några andra vändor genom skogen, kom vi tillbaka till älvens utlopp igen, och jag tycker att det öppna partiet har vidgats mer sedan vi åkte in i björkpassagen.

Då var vi framme vid mitt förutbestämda mål, Dammudden. Koljo hoppade upp på en bänk för en snabb posering.

Vi stannade inte där så länge, eftersom jag hade tappat hans godis och en bit torkat grisöra, som han också skulle få. Det låg kvar hemma upptäckte jag sedan.

Min kompis såg ut att dra hemåt, så då gjorde vi det, men först ännu en sväng tillbaka till den gamla eldplatsen för att se om godispåsen ramlat ut där, men nej. Så hemfärden gick i något lugnare fart. Närmare byn upptäckte han renarna igen, som hade flyttat sig på andra sidan udden, men de medverkade till ökad fart ändå. Det har nog trots att allt såg så lätt ut, ändå gått tungt för honom. Två bajspåsar fick vi med oss hem. Det är min policy, om någon undrar, det att ta upp efter Koljos trängande behov. Sista bilden i dag tog jag mot brospannet över 45:an. Strömfåran börjar äta sig framåt, så snart är vår utfart stängd. Men den underbara dagen i dag glömmer jag inte och GPS:n visade att vi varit i farten i 14,32km.

Nattens minusgrader bäddade för en tolktur, så vi gav oss iväg till Dammudden. På väg dit blev Koljo skarpt intresserad då vi hunnit en bit på väg. En flock koprpar och kråkor kom flygande från skogen. Det fick mig att undra vilket djur som fallit offer för något annat rovdjur.

Framme vid udden skulle fiskarna få vara i fred utan frestande maskar från mitt pimpelspö. Jag hade bestämt att vi skulle ha en mysardag vid eldplatsen, och så blev det. Den här vyn låg öde framför mina blickar.

Ett par skotrar passerade oss på väg någon annanstans, men i övrigt var det lugnt. Jag gjorde upp en liten eld, men inte för att jag behövde det, utan för att det knastrar så härligt när eldens lågor bearbetar veden.

I vanlig ordning, så hade jag med mig bitar av renskinn, och Koljo fick sitt, men den nobbade han.

I det här trädet och även i de andra har våra hundar varit fastbundna i generationer, så minnen svepte naturligtvis över mig. Ett ögonblick förstärktes stämningen, då den ensamma svanen flög förbi oss, och jag tänkte, att den förblir också ensam. 

Efter ett tag då jag flyttat renskinnet närmare min sittplats - då dög det åt Koljo, och han "rävsov" några minuter.

Han brydde sig inte nämnvärt över ett ben som jag tagit med åt honom, medan jag själv drack thé och fikade. Två lavskrikor kom för att se om det fanns något ätbart för dem, och de flög närmare och närmare, och min kompis blev en aning irriterad över det besöket, så han flyttade på sig till en plats i ljungen.

Efter nästan fyra timmar for vi hem igen, och spåret höll bra. Det gick lätt, och vi gjorde ett litet stopp för möte med gårdagens hjälpare. Koljo kikade mot skogen därifrån korparna kommit flygande, men nu fanns där ingenting. Jag kände mig nöjd, och såg att Koljo var ivrig att återse sina domäner.

Solen stiger upp tidigare och tidigare, och så gjorde den det i dag också. Jag lyssnade på den lokala väderrapporten som  bland annat berättade om tilltagande västlig vind senare under dagen. Då selade jag på Koljo som var så hjälpsam med selen, att han nästan trädde på sig den själv. Det hade kommit några cm snö dagen innan, så det gick bra att ta sig ut på sjön. När jag lagat till sele och koppel blev det fullt ös på en gång. En flock rådjur blev störda i frukosten och gav sig iväg ut mot udden. Jag fick bromsa Koljo, så att de skulle hinna undan, men det gick bra. Av och till gick det sedan bra fast jag blivit bortskämd med hårda spår. Den här bilden tog jag vid ett parti där det var så vackert i solljuset.

Som utlovats, så tilltog västvinden, och jag fick en extra skjuts på spåret. Min bästis var väl inte så heltaggad, men vi tog oss fram, och emellanåt fick han ett ryck att öka farten. På alla ställen som Smörhalvan gjort eldplatser minns jag hans ord, och så här i efterhand tror jag att han visste att han bar på en fiende i sin kropp. Han sade alltid, att nu har jag gjort några minnen efter mig. Då tyckte jag det lät hemskt och protesterade, att även vi skulle använda dessa genom de kommande åren. Så blev det ju inte som ni vet. Nu gör dessa minnen så ont i mig, och så många gånger stannar mina tankar i ett "Varför".

Så kom vi då fram till Dammudden, och vinden hade friskat i ordentligt så snön yrde här och där. 

Den stora eldplatsen har börjat bli flitigare använd, och det är roligtatt se.

När vi rundade udden och begav oss mot spåret genom skogen, och då gick det betydligt bättre. Vinden upphörde nästan, och spåret såg väldigt fint ut.

Även närmare älvens utlopp satt vi och eldade på en plats där det var lugnt och mysigt. Solen lyste på samma sätt då som den gjorde nu. Jag försöker att ta mig igenom alla minnen som gör ont, och ibland går det bra och andra gånger inte alls.

Nåväl, spåret hem bestod som vanligt av otaliga trebenslyft och obduceringstillfällen. Det vore intressant att ha samma väderkorn i min näsa som Koljo har, men då bara några minuter. Tror inte jag skulle klara av alla dofter. Ibland glömmer han att jag är med bakom honom. Han drar iväg snabbt några meter för att plötsligt stanna vid ett träd eller något annat spännande ställe. Då  gäller det att hålla sparken på rätt köl.

Nåja, hem kom vi, utan problem.