Alla inlägg under december 2019

Av Maj-Britt - 31 december 2019 10:09

 

I denna dag när solen är på väg upp över horisonten, och sprider så vackert sken i guld-orange-rött ljus, inser jag att vi är framme på den sista dagen av detta år, 2019, och jag önskar ibland att jag var tillbaka på 2018, eller 2016. Det sistnämnda var också det sista, då jag hade Smörhalvan hos mig hela året, och nu är det den tredje nyårsaftonen utan honom. När jag ser tillbaka på bilderna vi tog då han fanns med oss, gör det så skärande ont i mig, och det fanns så mycket som jag skulle ha gjort och sagt som aldrig blev av. Jag undrar också om det bara är jag som känner på detta sätt efter så pass lång tid? Hittills har jag bara mött en person som mist sin käre, som delar mina tankar och den stora saknad som ständigt finns där, och ibland väller fram som Atlantens vågor i den kraftigaste stormen.


2018 - då fick jag ännu en svår chock, då min lillebror drabbades av samma sorts cancer som Smörhalvan hade. Jag hade då inte "blivit klar" med den första sorgen, då jag blev tvungen att ta itu med den andra. Klar, blir man förstås aldrig, men eftersom månaderna och åren går, så lär man sig att hantera smärtan så man kan agera någorlunda normalt. Det tog väldigt lång tid innan jag kunde nämna Smörhalvan vid namn då jag pratade med någon...


Nu sitter jag här och funderar över vad 2019 har gett mig. I början av året, liksom i slutet av detsamma har jag fått lära mig hur människor handskas med sanningen. Falskhet har lyst med stora bokstäver i Neonljus för mig, då jag har upptäckt vem jag inte skulle ha litat på, och vem som fortfarande smilar och ler vid fysiska samtal. De tror inte att jag nu genast ser på dem hur det är fatt. Jag har själv blivit angripen på så sätt, att jag har blivit kallad för lögnare, och det har resulterat i att jag har förlorat några vänner som tror på detta. Jag hade en gång goda vänner, men nu har de vänt kappan efter vinden, och det kanske blir konstigt då de inser vad som var fel. Om nu någon tror att jag bryr mig om detta, så tror de helt fel. Jag vet hur jag är, och vad jag säger, och så är det inte mer med det. Det är bara synd att många sväljer det som sägs, utan att tänka efter om det är sant eller ej.


Nå, men jag har varit med om roliga saker också. Barn och barnbarn har varit hit flera gånger, och jag har ofta varit ner till Luleå för att träffa dem. En fin händelse var yngsta barnbarnets dop i Luleå Domkyrka, då sonen och jag kunde närvara. På höstkanten var jag också med på ett annat dop i Jokkmokks Gamla kyrka.

Vidare så hamnade ett av mina foton i en väggalmanacka för år 2020, och så blev jag delaktig i en fantastisk bok, skriven av en Facebookvän. Det är ganska svårt att skriva om allt fint, men en sak måste jag nämna. Ett av barnen ringde och tackade mig (och Smörhalvan förstås) för allt hon fick lära sig, och vara med om då hon växte upp. Det var en underbar eloge.

Trevliga stunder med de övriga kvinnorna i byaföreningens kurser har gett mig välkomna avbrott emellanåt. Alla turer med Koljo ger mig nya energier, så jag orkar vidare. Jag fick också två extrajobb, som jag nu är klar med, och det ena har gett mig fortsättning till kommande år. Självklart så betalar jag skatt för de inkomster som kommer mig till godo.


Det som jag också ska nämna på den positiva sidan är gåvorna från alla "lever -antörer". Jag har fått så mycket älg-och renkött, samt massor av lever som jag äter väldigt ofta. Fisk har också hittat vägen till min frys, så jag får säga som en klok gammal farbror sade en gång:" Det är ingen konst att vara fattig, då man har goda vänner". Ibland har jag blivit bjuden på middag, och det uppskattar jag också. Tack alla ni som tänker på mig. Ingen nämnd och ingen glömd. Ni skulle bara veta hur mycket jag gläds åt det jag fått och får. Till och med hundmaten och gnagbenen till Koljo gör mig glad. 

Så ha nu ett Gott Nytt År, ni alla där ute, och var rädda om varandra....


Av Maj-Britt - 26 december 2019 13:10

 

Annandag Jul förknippas för mig med den samiska gudstjänsten i Jokkmokks Gamla Kyrka. Förra året hade jag besökt min lillebror, och berättat vart jag skulle sedan. Hans blick for iväg till fjärran rymder, men han tyckte att det var rätt tänkt. Om han hade varit okej, så hade han naturligtvis också varit med där, men den smygande fienden Cancern, satte stopp för hans planer.


i år var det som en annan dag, men jag for iväg till Jokkmokk för att lyssna till Guds ord på samiska. Jag saknade den väna Emelies klara stämma, och det var alltför längesedan jag hörde den. Det är förvisso inget fel på Anders som höll i dagen med hjälp av tre kvinnor som läste ett stycke var på sin dialekt. Så synd att jag inte kan nordsamiska! 

Smörhalvan var i högsta grad närvarande, och det märkte jag genast jag kom in, men hur vill jag inte nämna här. Till min stora glädje så fick jag lyssna till Andzrejs vackra röst vid några tillfällen, och han avslutade med att sjunga "O, Helga Natt" som var Smörhalvans favorit i juliga sammanhang. Den sjöng han förra året också. Då brast det för mig, och tårarna kom. Vilken tur att jag satt längst bak i ett hörn, så ingen såg mig! Vid utgången fick jag krama om den kära Valborg som nu också står utan sin stora kärlek. Men hur det än är, så måste vi vidare - livets timglas rinner ännu, och vi vet inte hur länge.....

Av Maj-Britt - 25 december 2019 11:15

 

God Jul, det är ju så man säger då man träffar på folk i verkligheten och i sociala medier, men hur många menar det egentligen? "Nu har jag i alla fall sagt det". 

I mitt hjärta känns det inte som en God Jul, eftersom det är den tredje julen utan Smörhalvan. Det här året hade jag inte tänkt sätta upp en granen inomhus, men Smörhalvan tyckte att jag skulle göra det ändå, så blev det så. I år var det hans stjärna från hans barndoms jular som pryder min gran. Jag har också en, och vi brukade växla dem i tur och ordning vartannat år. Det var kanske därför som han ville att jag skulle ta upp och klä granen dagen före julafton. Han har tydligen accepterat att den är av plast och har ledljus som styrs av en batteridosa, så jag behöver inte snava över någon sladd, då jag ska vattna blommorna.


Julafton - så kom den dagen, en tisdag,  och jag löste korsord och gjorde nya kuvert som går till mina brevkamrater. Jag hittade en bunt med tidningssidor och reklambroschyrer som jag gjort i ordning tidigare, så nu blev det tillverkning. Sedan selade jag på en överlycklig hund för en tolktur. Det gick inte så bra - spåret verkade nygjort och var ganska löst så vi vände om hem igen. Jag fyllde på fröautomaterna till fåglarna, och så fick jag en idé. Fram med snöslungan och körde bort snöhögarna som samlats bakom bilarna, och jag blev klar strax före Kalle Anka. Då steg minnena fram igen från tidigare år med en älskad make, barn, barnbarn och alla djur som passerat under vårt liv tillsammans, och jag tänkte att vi är som snöflingorna. Vi kommer, faller till jorden och försvinner efter en kortare eller längre tid.


Barnen - ja, men visst. Jag hade ett kort besök av yngsta dottern Gullhöna med familj, men tyvärr för mig, men lyckligtvis för Region Norrbotten, så jobbar hon som sjuksköterska, och skulle ut dagen före julafton. Man kan tycka att det var ett alltför kort besök, men jag resonerar som så, att det är bättre med ett kort, än inget alls. Det var väldigt intensivt den tid de var här och vi hann med mycket. Dessutom har jag träffat dem flera gånger under året då jag varit ner till Luleå, så det var okej för min del. Några dagar senare inväntar jag Gullfia med sitt gäng. Bell kom ju en gång med en bra uppfinning, så vi hörs av ofta genom denna manick. Sonen har väl det tyngsta lasset att dra då han bor närmast mig. Där är det (Bell igen) telefonen, som jag anlitar då jag behöver hjälp av något slag, och han kommer - kanske inte på en gång, men jag vet att det inträffar. Han har ju sina jobb, och de styr hans resor hit.


Julaftonen är också en smärtsam påminnelse om min lillebror, som låg på sin dödsbädd i cancer, just denna tid. Jag satt hos honom förra året, och vi hann prata en hel del, och så sov han mellan varven. Det var verkligen gamla och hemliga saker som vi dryftade, och det kändes skönt att han kunde öppna sig för mig där och då. Jag märkte då till min stora sorg, att han mer och mer hade övergett sina samiska rötter, och föredrog de "svenska värderingarna". Nu efteråt har jag tänkt, att han kanske glömde det samiska eller så blev han starkt påverkad av andra vänner....


Juldagen, i dag. Lyssnade på julottan i radion, och tänkte på tidigare år då Smörhalvan fanns. Då brukade vi åka in till Jokkmokks Kyrka, men nu kände jag inget behov av det. Sedan gick jag ner för att ta upp måndagens tvätt som torkat färdigt i källarens torkrum, och då fortsatte jag naturligtvis med att lägga plagg för plagg på sina platser. Jag upptäckte då att det var överfullt i lådan där jag har mina sockar, så det blev ett raskt beslut, att gå igenom den. Där var det många ensamma, som jag lade åt sidan. Perfekt vid behov för dammtorkning. Där fanns också en hel del bälten som jag vecklade upp, kollade längd och deras kondition. Längst in låg ett hoprullat, svart bälte. Då kom tårarna igen. Det var detta bälte som jag köpte en gång för våra motorcykelturer. Det var långt och räckte runt oss båda. Praktiskt, eftersom Smörhalvan då kunde märka om jag höll på att somna under våra färder. Då saktade han in, så jag vaknade och vi kunde fortsätta. Jag blev för det mesta sömnig då det gått några mil, men bältet hjälpte mig verkligen att inte ramla av. I tanken kom doften av skinnstället, känslan av motorcykelsadeln och naturligtvis närvaron av Smörhalvan till mig...


Jag fortsatte genomgången av andra lådor i garderoben, och rensade ut gamla underkläder, som jag slutat använda för länge sedan. Hade tänkt att köpa någon ny BH, men det släppte jag direkt. Tror att jag klarar mig resten av livet med dem jag har - en del var knappt använda.


Mellan alla aktiviteter har jag förstås ätit, lite av det som kallas julmat, men fördelen av att vara ensam är ju det, att jag behöver inte plocka fram allt till varje måltid, utan bara just det som jag är sugen på vid varje tillfälle. Sill, är ju en stor favorit och jag har lagt in flera burkar, vars innehåll jag frossar i. Jag har inget problem av att vara ensam, eftersom jag alltid har något att syssla med, och så har jag den bästa av vänner, Koljo, hos mig. Av en brevkamrat har jag fått ny bok, och den verkar spännande, "Den sista safarin" av Deon Meyer, så det är min julläsning. Av och till så tänker jag på er där ute i cyberrymden: Var rädda om varandra - livets timglas rinner fort ut, och då har ni bara minnena kvar, och tårar som kommer oväntat....

Av Maj-Britt - 9 december 2019 07:46

 

I dag fokuserar jag på att skicka de varmaste, kärleksfulla tankekramar till min kära mor, som hette Anna-Kajsa. Medan hon fanns i denna existens så ringde jag alltid och grattade henne tidigt på morgonen, för jag visste att hon var vaken - och kanske väntade på mitt telefonsamtal. I tisdags var mina tankar hos henne nästan hela dagen, och det berodde på att jag stod och bakade Anisbröd till Byaföreningens försäljningsbord under julmarknaden som gick av stapeln under helgen. Receptet till bröden är hennes, och de har följt mig genom livet, och det tackar jag henne för. Det var mycket jag fick lära mig, men då uppskattade jag kanske inte det, men det programmerades in i min hjärna utan några moderna teknikunder. Jag började fundera på detta extra mycket för et tag sedan, och det beror på att en av mina döttrar ringde och tackade mig, för allt hon fått lära sig under uppväxten. Hennes äldsta dotter heter Cajsa, och jag hoppas att hon kommer att fortsätta sin väg med studierna, och det tror jag att hon gör, eftersom hon bär sin mormorsmors namn. Hon har ju också Kuoljoksläktens styrka i generna, så det går nog bara bra. Men nu - till nästa Anna!

 

På bilden är min kära faster Anna-Maria Nordkvist ömt omkramad av sin man Sten (som har namnsdag den 14 denna månad). De bodde strax utanför Vuollerim, och där var jag väldigt ofta. Anna var också en mycket snäll människa som månade om sin familj och dem som kom inom hennes ömhetsfält. Både hon och min egen mor, gick igenom stora svårigheter, men klarade sig och gick vidare. Det roliga var, att när Bingo-tiden kom så följde faster Anna med mig till olika bingoställen, och då hon vann något (eller om jag gjorde det) skrattade hon så gott. För att ta ett bakåthopp, så brukade jag och min mor spela bingo i Porjus under julferierna, och jag såg då hur stolt hon var över, att jag - hennes dotter var med.

Tillbaka till faster Anna. Hennes barnbarn, Mona, fick också mellannamnet, Maria, så släktena vandrar sina vägar. Anna var flera år yngre än min mor, så vi blev nästan som kompisar under åren som följde. Hon, och maken Sten kom ibland till Porjus då sonen Bo, min kusin Vitamin, fick körkort och kunde skjutsa dem. Ja, minnena är många, och saknaden är stor.


Det finns ju flera, som jag känner, med namnet Anna, som helt namn, eller med någon kombination i släkten, samt i vänkretsen. Jag själv, har ju Ann som ett tillägg i mitt mellannamn, så jag får gratulera mig själv och alla er andra Annor. Hoppas vår dag bli fin.

Av Maj-Britt - 7 december 2019 20:30

 


I dag var det så dags för begravning av en folkets man med det stora hjärtat, Johan Märak. Bilden är från 2016 då det var Gökotta vid Talvatis och Johan ler mot min kamera, och vid hans sida står hans trogna livsledsagarinna, Valborg. Vid det här tillfället jojkade han om renkalven och vi som var där lyssnade andäktigt. Han jobbade många år som präst och senare som kyrkoherde, men titlar var något han aldrig tänkte på. Det var hans hjord, vi människor som var det mest viktiga.


Det är lätt att beskriva Johan, och ändå svårt. Lätt - därför att han tyckte om alla människor, och brydde sig verkligen om hur vi mådde. Otaliga gånger har jag mött honom dels i kyrkan, och dels ute i samhället någonstans, och då stannade han till med sitt "Buoris", klappade om mig och frågade hur jag hade det. Han var alltid intresserad att förhöra sig om hur hälsan var, och han menade det också. Svårt - därför att känslorna inte räcker till att göra en rättvis bild av denne man med det stora, varma hjärtat. I dag saknade jag hans värme nere vid kyrkogården där det var isande kallt, och många av oss begravningsgäster frös ordentligt, men inom mig hörde jag hans röst som manade mig och de andra att gå till bilarna."Jag är ju inte här längre utan har kommit till min faders hus".


Avslutningsvis går mina tankar till Valborg, barnen, barnbarnen och alla övriga. Låt oss leva med minnet att det en gång på vår jord, fanns en människa som tog hand om oss med värme i sina handlingar. Vila i frid, Johan.

Av Maj-Britt - 4 december 2019 17:12

 


Igår jobbade jag åt andra, och det gick så bra att jag var nöjd med mig själv. I dag har jag bara jobbat åt mig själv. Först laddade jag tvättmaskinen och sedan hängde jag ut tvätten till torkning. eftersom termometern visade fem plusgrader, och så blåste det ganska bra, Någon gång mot eftermiddagen var allt torrt. Underbart!


Nå, men färdig - vad var det? Ja, jag körde lass på lass med skottkärran och kastade in ved i pannrummet. Tappade räkningen efter tolv lass, men allt som allt var det drygt fyra kubik som jag skickade in. Jag travade upp veden snyggt intill de befintliga travarna - utom de sista fem lassen. Men nu är allt inne, och jag kan se med tillförsikt mot kommande kalla dagar. Det var det jag menade med "Färdig". På slutet spelade himlen upp de vackraste färger, och jag hann med att ta några bilder. En ser ni i början av inlägget.


Konstiga människsr - ja, då syftar jag på mänskliga beteenden. Efter att Smörhalvan lämnat mig, så dök det upp hjälpsamma personer av och till, och undrade om jag behövde hjälp med något. Jag är fortfarande ensam, men ingen bryr sig längre, att komma hit eller att ringa och fråga. Sedan känns det inte roligt att kontakta någon med "bara" vardagssysslor. Det finns hur mycket som helst jag skulle behöva någon annan till, och jag går och muttrar med adress till Smörhalvan, att varför, varför for du iväg? Visserligen får jag ju hjälp av barnen, men dels bor de inte här i byn, och dels vill jag inte alltid be dem om hjälp. De har ju sina liv, sina arbeten och andra bekymmer, som de får ta hänsyn till. Sonen är ju guld värd, och den stackaren får ofta rycka in akut då jag har problem som jag inte alls kan åtgärda, och det beror ju på att han bor närmast mig- i Vuollerim. Nu ska ni, som läser detta, inte komma rusande eller ringa så telefonen står och hoppar, för jag skriver inte detta för att be om hjälp, utan jag bara konstaterar att det inte är lätt att vara kvinna. En av mina grannar har gett mig ett bra talesätt: "Kan själv", så det får jag försöka med då och då. Men var rädda om varandra medan ni är två!

Presentation

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25 26
27
28
29
30
31
<<< December 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards