Alla dagar är mors dag - det är min rubrik i dag, och bilden ovan visar också på en mor med sina barn. Nu, ur människors synsätt, så tänker vi mest på våra egna mödrar, och ibland på andras, Det är väl ganska naturligt. Vi borde ju egentligen sända en tanke varje dag till våra mödrar - de som finns med oss och de som finns på andra sidan Regnbågsbron. Jag fokuserar på mor, mamma, morsan osv just denna dag, men det är lika angeläget att tänka på far, pappa, farsan också. I dag var ett av tio Guds bud i mina morgontankar: "Du skall hedra din fader och moder, så att det må gå dig väl, och du må leva länge i ditt land". Det var nog inte tänkt så högtidligt som det låter, men för mig så minns jag min uppväxt i den lappländska vildmarken som en stor bubbla av lycka då jag fick leva med min mor och far som skyddade mig, och lärde mig hur jag skulle uppföra mig. Så naturligt det var, men då tänkte jag inte på det.

I tonåren hamnade jag ofta på kollisionskurs med min far, men då fanns mor alltid där, som tröstade och försökte få mig att förstå. Ibland förmanade hon min far för hans hårda ord, och då fick hon även en dos av dem, men stod på sig i sitt försvar över mig. Hennes agerande i mitt liv kom mig osökt att tänka på en strof ur ett skillingtryck: " Jag förstod det ej för´n jag blev stor". På hennes dödsbädd talade jag till henne på samiska, och sade att jag älskade henne. Så innerligt hoppas jag att hon tog till sig de orden, och jag hoppas att jag får krama henne riktigt ofta då det blir min tur att gå över Regnbågsbron.

Men för att gå tillbaka till bilden jag började mitt inlägg med, så är det ju så bland djuren, att de vill försvara sin avkomma mot vad det än är. Fågelmamman spelar att hon är sargad och ser ut att flaxa hjälplöst, så rovdjuren inte tar hennes små, och några går till rasande angrepp mot betydligt större varelser än hon själv är. Vi har också fått lära oss, att inte gå emellan en björnhona och hennes ungar för då blir hon aggressiv och går till anfall. Renkon, vajan, behåller sina horn inför födseln av en kalv och behåller dem tills kalven är nog stor att följa med flocken. Allt levande, stort som smått följer naturens lag, att värna om kommande släktens överlevnad. Det smärtar mig då jag ser bilder av troféjägare i andra länder som dödar noshörningar och elefanter. Bredvid dessa djur står ofta en unge som inte förstår vad som hänt...

I dag är det tydligen en tankarnas morgon för mig, och nästa steg går till de kvinnor som vet att de kommer att resa bort ur denna tillvaro. Det måste vara en oerhörd smärta att vara tvungen att lämna sina barn, små eller stora.

Smärtan finns också hos de mödrar som fått följa sina barn som gått till Regnbågslandet. Jag vet hur det känns, eftersom jag är i den situationen. I en av mina dikter så skrev jag så här: "Att mista ett barn, det går ej - man lär sig aldrig förstå." Trots att det är längesedan så undrar jag hur hon har det nu? Hon fick även ta hand om sitt brorsbarn där i detta gåtfulla land, och jag vill tro att de har det bra tillsammans.

Ni därute i cyberrymden vill jag än en gång säga: Var rädda om varandra, och krama era kära och säg att ni älskar dem! En kram är aldrig, aldrig fel...

Den här bilden tog jag i maj månad år 2016. Det var det gången som Smörhalvan började sitt jobb i kyrkans tjänst i Jokkmokks Församling i samma månad. När jag visade honom denna bild så frågade han vad den egentligen betydde. Vi såg båda två att det var en port som blivit synlig för våra ögon, och jag visste inte vad jag skulle säga. Kanske hade han någon aning om att det var en början till livets slut...

I dag förstår jag ju tillfullo vad porten handlade om, men jag glömde snart bort fotot tills sjukdomen var ett faktum. Detta år just i dag, skulle vi ha firat vår 30-åriga bröllopsdag för oss själva, men den stora festen med barn och barnbarn skulle ske kommande helg. Vi hade börjat prata om detta evenemang så där lite löst, redan 2017, och vi hade gpd tid på oss, tyckte vi. "Vi hinner" var Smörhalvans ofta stående fras då vi skulle göra något, men denna gång hann vi inte. Tårarna rinner i strida strömmar då jag tänker på den fina dagen 1989. Solen lyste, björkarna hade slagit ut sina blad och gräset var grönt. Igår regnade det för fullt, och jag kände att det var som styrkan i mitt tåreflöde. Hela månaden hittills har mina tankar vandrat sina vägar till mycket av det vi gjorde tillsammans, och allt det vi pratade om. Vi hade samma sorts humor, och ibland behövde vi bara säga ett enda ord, så fattade den andre vad vi menade. Varje dag i månaden grattade han mig på namnsdagen, och så sade han ibland, att jag var hans första och enda Maj. 

Jag undrar ofta hur allt kunde stämma så perfekt mellan oss, och osökt kom jag tänka på en fras i en låt "eller var vårt öde bestämt långt innan vi fötts". Så var det nog, och jag önskar er alla som läser detta, att ni ska ha det fint i era liv. Än en gång ber jag er, att vara rädda om varandra. Ni vet aldrig när den sista stunden kommer, och så står ni där ensamma. Utan honom/henne är livet väldigt tomt. Ingen att krama om, ingen att fråga, ingen att berätta något för, ingen att somna bredvid på kvällen, och ingen att vakna med på morgonen. Kärleken är det största, medan det materiella och massor av pengar är en tom kuliss. Vad hjälper en tom kuliss utan den som betydde mer än allt det andra? 

Avslutningsvis skulle jag åter tacka er, utom familjen, som ställde upp för oss under Smörhalvans sjukdomstid, och även efter hans resa genom porten till Regnbågslandet. Ni har varit, och är ännu ett stort stöd för mig. Det betyder så mycket att ni bara hör av er ibland, att ni frågar om jag vill komma på middag, att vi delar en lunch i Jokkmokk.Tack också till er övriga som är falska och pratar osanningar och agerar därefter. Ni har visat mig hur jag inte ska vara.....