Lördag morgon tog jag kort på den nya ekorren, som kommit till fåglarnas matautomat. Det är en liten unge, och inte alls den större Grårygg eller Piraten. Jag vet inte vad som hänt dem, men de har inte varit synliga sedan förra våren gick mot sitt slut. Ännu en unge dök upp i en tall intill, men den lille som höll på att äta fräste (jadå) ilsket åt rivalen, som fann för gott att försvinna för ögonblicket.

Denna helg har bjudit oss på kalasfint väder. Det blåste inte alls särskilt mycket, som det har gjort de senaste dagarna, och i lördags for vi ut med skotrarna för att trampa till spåren som snö och vind saboterade. Vi tog med oss Svansen eftersom han nu i år faktiskt har lärt sig att sitta på skotern bakom husse. Förut har han haft en bur, som han inte riktigt gillade, men jag kan tänka mig att han njuter nu, då han får vara intill sin idol, och samtidigt ha en bättre uppsikt vad som händer framför honom.

Framme vid eldplatsen blev det dags för lek med Svansen. Han varvar upp sig, och tar i, så vi börjar fundera om han är riktigt riktig. Frisbee och bollar flyger all världens väg, liksom snöklumpar som kastas åt honom. Han är verkligen duktig på att fånga alla flygande föremål, och skulle nog vara ett suveränt komplement till laget som Zlatan spelar i. De skulle nog vara oövervinnliga.

Söndag morgon – då överraskade jag Smörhalvan med hemgjord aladåb, innehållande kalvkött, gröna oliver, kapris och buljong. Längesedan jag gjorde något sådan, men den var god.

I dag packade vi ryggsäckarna med diverse förnödenheter och for iväg till samma plats som dagen innan. Jag hade tagit med mig sparken och selen, och tänkte tolka med Svansen som vi brukar göra i vanliga fall, men bort från husse och eldplatsen gick det inte så fort. Var är husse – springa två meter –  titta - var är husse – springa en meter – titta, titta – kommer inte husse?

När vi hade hunnit några hundra meter med dessa, nyss beskrivna stopptillfällen insåg jag, att det är nog lika bra att vända tillbaka. Men då! Då blev det fart på de fyra benen. Vi ska till husse! Hurra! Sparken slängde hit och dit, och jag hade ju ingen barlast på den, så jag fick ta loss Svansen, och låta honom springa till husse. Det gick alldeles för fort, för att jag skulle våga stå kvar på medarna, och därtill hålla balansen.

Tillbaka vid eldplatsen satte jag mig i en stol täckt av renskinn, och tankade D-vitaminer i flera timmar Nästan vindstilla och solen som bara vräkte ner. Härligt. Smörhalvan lagade till en luddag (=lunch och middag) bestående av suovas och rimmat fläsk, som vi sedan åt på hembakat bröd förstås.

Grand finale – då kokade Smörhalvan kaffe till sig själv, och jag njöt av varm choklad. Precis vad jag behövde.

Ni, som troget har väntat på detta, har nu tillfälle till min marknadskrönika som blev fördröjd av ett datahaveri i sviterna efter stormens elavbrott som kom och gick. Krönikan börjar flera veckor tidigare med matlagning och planering inför kommande gäster, men den officiella startade med torsdagen den 5 februari, och vår stora händelse: Boksläppet av antologin, men först hade vi besök av Rawdna Eira – poet och dramatiker från Kautokeino. För min del kändes det väldigt bra att höra henne berätta om sitt skrivande, och jag kände igen många ”tänk” som vi har gemensamt. Bilden har rörelseoskärpa, men det är inte lätt att få en bra bild av två yrväder, och jag går efter vad min Smörhalva brukar säga: Det är bättre att få en oskarp bild än ingen alls..

Så kom hon då, kultur – och sameministern Alice Bah Kuhnke på ett kort besök. Hon var imponerad över att vi i den Samiska författarskolan åstadkommit åtta färdiga manus på knappt ett år. Hon fick naturligtvis ett alldeles eget exemplar av antologin.

Efter mingel och förfriskningar gick dagen ganska fort mot sitt slut. Nils-Henrik Sikku och Lisbeth Kielatis intervjuades på sluttampen av sameradion.

Fredag – då var det ännu en underbar dag, och vi hade bara förmiddagen till godo för vår utställning. Dagens föreläsare var Jokkmokks egen författare Apmut Ivar Kuoljok som fick årets stipendium av Àjtte museivänner. Han har också skrivit flera böcker, men hösten 2014 kom den första skriven på Lulesamiska.

Samtidigt var också en ung talang, Niillas Holmberg hos oss, och han fick Samerådets litteraturpris 2014. Han är lyriker, och jag blev imponerad av hans verk, och kan inte låta bli att fundera över vad han blir då han ”blir stor,”

Min del av utställningen innehöll också tre tavlor och ett foto. Flera blev undrande över hur det kom sig att konst var med på en litterär utställning. Det kommer sig av att jag i grund och botten är konstnär, och slog igenom i början 1980-talet då jag var med på Liljevalchs vårutställning. Jag målar ofta tavlor med samisk anknytning, och då jag började på författarskolan och skulle ta fram dikter . ja då kände jag igen dem på något vis. De fanns ju redan i min konst med några strofer, och denna heter ”Stunderna vid Langas,” Langas är en sjö mellan Jaurekaska och Stora Sjöfallet, och mina första elva år tillbringade jag i Saltoluokta. Mina minnen därifrån speglas i tavlans motiv som visar sjön från berget ovanför. Det blir bara några strofer från varje dikt som jag skriver här.

Stunderna vid Langas

Jag glömmer dem aldrig

I Kerkaus (= Kerkau är berget) skugga

Där jag växte upp

Nästa dikt heter ”Målaren,” och den berättar om en man som står på ett berg och målar året och vad som händer då. Den tavlan visar tre vargar som sliter sönder en ren på vintern.

Han målade slutligen vintern – och nu tog han mest bara vitt

Så kom där en ensam och hungrig varg vädrande i vinden

På en sluttning i lä hade en vaja dröjt sig kvar med sin kalv

Och med sorg gick penseln mot det röda i paletten

Och snön fick blodstänk – vid sommarvistets sjö

Fotot som var med på utställningen visar en ungdomsbild av min mor, som var sjuk i Alzheimer i tio år. Ni som har anhöriga i denna sjukdom vet, att de sjuka försvinner tillbaka i tiden, och tystnar till slut. De känner inte igen sina anhöriga. Jag skrev en hyllningsdikt till henne, medan hon ännu var i livet, men har gjort om den. Den heter ”Kära mor.”

Far och jag stod sorgsna vid din sida

Vi kunde inte göra något

Fast när jag talade till dig på samiska

Såg det ut som om du lyssnade

Kära mor – vad jag älskar dig

Den tredje och sista tavlan målade jag då kärnkraftsolyckan i Tjernobyl hände. När jag var liten fick jag, som andra samiska barn höra historier om Stalo – en jätte med horn på huvudet. Ingen hade sett honom, men alla visste hur han såg ut,. Han ställde alltid till förtret för samerna, och jag målade honom från min fantasi där han ser ut att komma från ett mörkt moln. Framför honom ser man en enkel vy av fjällen och renar som ser ut att fly och lida. Det visade sig ju att det radioaktiva stoftet kom drivande med vinden och föll ner på markerna där renar betade. Dikten har jag kallat ”Det nya ordet.”

Sommaren 1986 fick vi lära oss nya ord

Ett av dem var Tjernobyl

Först var det inte farligt alls

Sedan kom katastrofen

Bären blev smittade och svampen

Renen som betat långt borta på fjället

Visste ingenting om den giftiga mossan och laven

Min sista dikt i denna antologi heter ”Fjällbjörken,” Till den har jag ingen tavla, men den beskriver hur en fjällbjörk ser ut och hur den behandlas av renar, snö och vind, för att på slutet göra en jämförelse med mig själv.

Sådan är jag – pressad till marken

Kastad av livet – men likväl så går jag

Smekt utav solen – min väg ändå.

P4 Radio Norrbotten hade skickat en av sina reprtrar, Eva Elke, för en intervju med mig, och den sändes i radion den 11/2 efter nyheterna kl.10.00, och ni som är intresserade kan gå in på sverigesradio.se/norrbotten och lyssna.

Fredagens tredje aktivitet var förstås firandet av den samiska nationaldagen. Först kom Per Kuhmunen upp på snöscenen med sin rajd.

De stannade där ett tag medan vi sjöng den samiska nationalsången, men först fick vi veta att i år var det Pers 50-årsjubileum med denna syssla. Längst fram bakom den första renen hade han en ackja som var gjord 1918. Imponerande. Pers hustru Dagny syr alla koltar till familjens olika medlemmar, så hon har verkligen sömnadsgåvan.

Då vi sjöng så fanns Dalvadiskören och kören Vaimo på scenen.

Stefan Mikaelsson höll ett kort tal om denna viktiga dag.

Ida Maria Kuhmunen och hennes systerdotter sjöng vackert

och sedan fick vi lyssna till Vaimo-kören igen.

Kultur- och sameministern Alice Bah Kuhnke höll också tal,

och avtackades av Sylvia Blind, ordförande i Jokkmokks Sameförening. Hon överlämnade en liten väska som vi nu hoppas få se på nästa Nobelfest, som någon sade.

Sakkunnig konferenciär var Anne Maret Päiviö.

Farmor Fia Kaddik var en hejare på att jojka. Hon har många strängar på sin lyra, och är en stor kulturarbetare.

Lördag – då började vi med ett besök på Församlingshemmet, där tre generationer slöjdare visade upp sina arbeten, och även sålde dem till nöjda kunder. De tre är min svägerska Susanna Nordqvist med döttrarna Irene och Merja Nutti, samt Irenes dotter Leila. Underbara arbeten i skinn, tenn och kläde samt vackra rentavlor fanns där.

Vi fortsatte till Talvatis – sjön i anslutning till samhället, och där pågick turer med hundspann. Många vill prova på att åka, och en av hundspannsförarna är en som bor i samma by som vi.

Det fanns en hel del att se på och köpa när vi kom tillbaka till marknadsområdet, men det som intresserade mig var tjocka fryspåsar, torkade grisöron till en fyrbent vän, och så något till barnbarnen.

Efter detta åkte vi ner till Notuddens restaurang där vännerna Feresteh och Hormos serverade god mat. Vi valde entrecôte med stekt potatis. Himmelskt gott! I mitt tycke så gör paret den bästa entrecôten i Jokkmokk. Den blir precis som vi vill ha den. Tack!

Västra skolan bjöd på många försäljare och deras alster. Intressant att se, och några idéer föddes i mitt huvud…

Den här marknaden har vi inte varit på något arrangemang eller lyssnat till någon föreläsare, men det viktigaste var ju nationaldagsfirandet. Vi får väl inrikta oss på det som vi missat i år och gå och titta och lyssna nästa år, fast det blir ju inte samma sak – men nästan.

I övrigt har vår marknad bjudit på långt nattsuddande och privat mingel hemmavid. Maten räckte fint och alla blev nöjda. I dag har jag börjat med att tvätta alla lakan och handdukar som har använts, men det är en kär syssla.

Svansen har haft tungt han också – alla som passerat ut och in hemma hos oss måste naturligtvis bevakas på något sätt, och det har han tagit på fullaste allvar. Nu har han kopplat av så här då allt blev lugnt.

Så - nu slutar min krönika denna gång - och om jag nu har stavat fel någonstans, ber jag om ursäkt. Tack för att ni tittade.

Håll ut, ni som följer min blogg. Efter helgen kommer min marknadskrönika med bilder...

Nu är det definitivt klart! Kulturministern besöker vår utställning lagom till boksläppet på torsdag den 5 februari kl.13.00 Regeringskansliet har lagt ut ett pressmeddelande, och då är det ju rätt och riktigt! Spännande!

För en stund sedan fick jag ett meddelande från regeringskansliet, att kulturministerns besök hos oss på torsdag den 5 februari, kl.9.45-10.00 måste strykas på grund av massivt program. Ny tid blir istället kl.13.00, så vi får hoppas att den tiden håller.

Nu blir det en liten ändring för vårt marknadsprogram för torsdag 5 februari.

Kl.9.45-10.00 inviger kulturminister Alice Bah Kuhnke vår utställning. Det kommer att bli väldigt roligt och upplyftande för oss, att bli uppmärksammade på detta sätt.

Programmet ser då ut så här:

Sáni sadji

Arrangör: Bágo skribent- och författarförening

Medarr: Samernas författarskola, Samernas utbildningscentrum

Plats: Sparbanksalen, Ája. Jokkmokk.

Tid: 5.‐6.februari (Jokkmokks Vintermarknad)

Program:

Torsdag 5.2:

Kl. 9.45-10.00: Utställningen invigs av kulturministern

Kl.10.00

Maj-Britt Larsson: Bilder och texter

Anne Wuolab: Duddjojun sánit – slöjdade ord. 

Kl. 10.30‐12.00: Författarsamtal: Anne Wuolab med Rawdna Eira. 

Rawdna Eira är poet och dramatiker och var nominerad till nordisk litteraturpris 2012 Hon är från Kautokeino, Norge.

Skolorna är också inbjudna till detta arrangemang.

Kl 13.00: Lansering av antologin, Mån lav synonyma.

Författarna läser texter.

Hela dagen: Försäljning av böcker. Bágo värvar medlemmar till skribent- och författarföreningen och nya elever till Författarskolan och mingel.

Fredag 6.2:

Kl. 10.00: Författarsamtal; Anne Wuolab med Niillas Holmberg och Apmut Ivar Kuoljok. Holmberg är lyriker och vann Samerådets litteraturpris 2014. Kuoljok är författare till tre böcker med utgångspunkt i sitt liv som renskötarsame.

Kl. 09.00-12.00: utställning, skrivarkafé, bokbord, mingel, medlemsvärvning till skribent- och författarföreningen, Bágo, och värvning av nye elever till Författarskolan.

Välkomna!

Nu är den historiska marknaden igång i Jokkmokk, men i dag stannar jag hemma i alla fall. Orsaken är snömängderna som kommer ner mer eller mindre. Jag kom osökt att tänka på "Pärleporten," som den allmänt kallas, och så kom en ny text i huvudet på mig, och då blev det så här: Han har öppnat snöportalen, så att vi får skotta mer.

Det här är några bilder från sent igår kväll: "Viktoria - min bil."

Mariana - bilen som används under jaktturerna...

Och här är Ebba - Smörhalvans bil. Titta till vänster i bilden. Sådana snöflingor har jag inte sett förr.

Hundgården får vara obrukbar tills vi har fått undan den övriga snön, fast Svansen vill gärna in och rulla i snömassorna, men nu får han finna sig i att bli promenadrastad.

I dag  på mitt morgonpass såg det ut så här, och som jag skrev på Facebook, så är det spännande att gissa vad som finns under snön om man inte vet, men nu visste jag, och det är passande ord egentligen - snöskotrar.

Men för att återgå till marknaden, och den del som pågår just nu - den historiska - ett försök att återskapa den som den såg ut för 400 år sedan och kanske längre tillbaka i tiden. Här ser ni en variant på hur man eldade då och gör så nu också..

På torsdag börjar den "riktiga marknaden." Då kör vi igång med vårt stora arrangemang i Sparbankssalen - Àjalokalen. Jag har tidigare lagt ut programmet, och det finns i ett tidigare blogginlägg eller på Facebook - gå till Bágo, så kan ni titta där. Spänningen stiger ju närmare torsdagen vi kommer, men för min del grumlas marknadsglädjen av att veta att vännen Vild-Hasse inte kommer i år heller. Hans hälsa sätter stopp för detta, och han har nu legat på sjukhus i två månader, men har gott hopp om tillfrisknande. Bilden nedan är från 2013 då han senast var i Jokkmokk.

Välkomna alla! Vi får hoppas att snöandet upphör snart.