Dagens "blidväder" på åtta minusgrader, inspirerade mig, så jag och Koljo for iväg på en tolktur. Den här gången åkte vi genom skogen. Föret var väl inte det allra bästa men någon hade kört med snöskoter, och så blev vi omkörda av en till. Snön som kom igår mjukade upp spåret, men det var inte alls samma fart som vi hade senast. Nu fick jag sparka ganska många gånger, men det gick ändå bra. Det är ju mest nerför mot sjön och älven, och Koljo var ivrig att springa vidare mellan obduceringspauserna. Han brydde sig inte heller om ett mötande skoterekpage med hund.

När vi kom till Dammudden strejkade min dragarvän. Hans tunga var lång och hela hunden markerade stopp. Jag hade ju hans godis med mig, och de bitarna åt han snabbt. Spåret vidare på sjön existerade inte, så vi vände om mot skogen igen, och tog samma spår hem. Visst hade det gått att krångla sig hemåt på sjön också, men jag saknade Tobbes fina  spårsladdning. Tankarna gick bakåt i tiden till Smörhalvans idoga skoterturer för att få fina spår, men de är ju bara vackra minnen numera. Här en sekvens hur det såg ut en dag vårvintern 2017, som blev hans sista.

När vi i dag kom in på skogsspåret, så blev det dags för en ny obduceringsomgång, och jag fick sparka nästan hela vägen tillbaka. Det som är det värsta med Koljo, det är att han tvärnitar precis när jag fått igång honom. Men vadå? Vi hade ju inte bråttom, och han hade en intressant tur på hemvägen. Springa ca 20-30 meter, stanna och kolla vem som gått här, springa igen, stanna och lyfta benet, springa igen osv.

Vi var med om en konstig händelse också. Koljo stannade och tittade bakåt, men fortsatte efter en stund. Jag hörde att någon kom på skidor efter oss, och det var tydligen det som Koljo tittade efter. Skidåkaren tycktes åka på ett hårt underlag, som det var tidigare på vår förra tur. Hen kom närmare och närmare oss, men vi såg ingenting. Till slut var hen alldeles bakom oss och Koljo ökade farten. Inte heller då såg vi någon. Det här är något oknytt tänkte jag och bad en bön om att kunna komma hem ordentligt. Då tystnade skidåkarljudet, och vi fortsatte, Koljo med sitt benlyft här och där, och jag sparkade vidare. När vi hade några hundra meter kvar genom skogen, så hördes ljudet igen, men nu var det längre bakom oss. Vi kom hem lyckligt och väl efter drygt tre timmars motionspass. Jag gissar att vi kommer att sova gott i natt.

I dag väntade jag på två telefonsamtal, men bara ett kom. Jag ville inte fara hemifrån förrän jag fått det andra, och det där att "vänta på något gott osv" det existeraade inte i dag. Alla dessa timmar som inte gav mig något, fick mig till slut att fara iväg med Koljo på en tolktur. Solen som hade lyst så vackert hela dagen såg ut att vilja gömma sig bakom bergen, och när vi kom ner på sjön såg det ut så här.

Man lär sig med tiden att glädjas åt det lilla, och det var det jag gjorde då vi for vidare. Du, som undrade hur spåret ser ut nu får titta på den här bilden.

Det kändes så härligt fast solen inte stod högre på himlen, men luften var härlig utan starka vindar. Den nordvästliga, som rumsterade runt på morgonen hade lugnat ner sig totalt, men så kom det för ett ögonblick, en svag sydlig dragning. Nåväl, vi fortsatte och kom då till det populära raststället vid Dammudden. Där hade den töat fram ordentligt, men inte så många hade gjort något besök där.

Eftersom solen lyste fortfarande, så vände jag mitt ekipage, och tänkte fara tillbaka samma väg. Det gillade inte Koljo! Han pratade på sitt sätt, att vi skulle fortsätta, men efter att jag tagit fram godis till honom accepterade han nådigt mitt beteende. Här får ni som undrat över min spark med plastmedar, se hur den ser ut. Klabben som ligger på sitsen har jag som ballast, eftersom sparken ska stå någorlunda stadigt, vilket den gör. På bilden ser ni också hur Koljo letar fram godiset som jag släppte i snön, så jag skulle hinna ta ett foto.

Till slut kom vi iväg, men det var långt ifrån samma fart som vi hade till Dammudden. Hem kom vi i alla fall, och solen som gav färg åt molnen såg vi några ögonblick. Sådana stunder skulle jag, om jag kunde, ge dem till alla som inte kan ta sig ut, till dem som jobbar tungt, till sjukvårdspersonalen, till de sjuka, till hemtjänsten och alla ensamma, samt till dem jag inte nämnt här. En känsla av att vara en liten kugge i naturens sceneri, att kunna andas i frihet långt från alla krig, och dem som startar dem.

När vi då kommit hem hade solen gömt sig bakom bergen, och skymningen föll som mjukt täcke över oss.

Var rädd om er!

Igår lyste solen över oss, så Koljo och jag drog iväg på sjön. Jag valde att åka den vägen först, eftersom vinden var nordvästlig, och gav oss extra fin skjuts. Det gick ganska bra, men blidvädret tidigare gjorde att Tobbes fina spår inte längre var intakta. Som tur är, så har jag bredare plastmedar på sparken, och de passade in perfekt på andra spår som gjorts av någon annan...

Min bästis, han älskade tydligen att sträcka ut, och han sprang glatt vidare. Jag tittade mot stranden, och såg att solen börjat tära på snön.

På ett ställe såg jag en av Smörhalvans eldplatser som han gjorde den sista vårvintern då han fanns hos oss. Koljo läste av mina känslor och ville vidare, och vi kom strax fram till Dammudden, som också börjat tina fram.

Vi närmade oss skogsspåret, och nu hade sjön börjat gnaga mer vid utloppet.

Till min glädje såg jag att någon kört in mellan småbjörkarna längre fram, så då for vi ditåt, och jag fick en ny glimt av omgivningen.

Här hade älven öppnats mer vid forsnacken.När vi följde spåret vidare såg jag att de blå snitslarna som Smörhalvan satt upp en gång i tiden fanns kvar, så de väckte minnen med saknad. Jag kände det, som att jag fick en hälsning från honom. Det var där och då, innan vi kom fram till spåret genom skogen, som mina tankar tog en ny vändning, och hela vägen hem. Kanske det var naturens inverkan, och känslan av frihet tillsammans med min trognaste vän, som fick mig att ta nya beslut. Nu kommer vi till min rubrik om en märklig dag. Jag ska inte göra sådant som inte får mig att må bra, utan bara vara den jag är. Det finns ingen mening med att göra något som andra tycker att jag ska göra för att det kanske är bra för dem. Vidare ska jag inte lyssna till dem som agerar som en besserwisser, fast de inte alls har den kunskap som krävs. Visserligen har jag inte brytt mig så mycket om det tidigare, utan låtit orden passera, men jag kan inte låta bli att undra varör man ska låtsas kunna det ena och andra, fast man inte kan det i slutänden. För mina ögon och öron är det bara blå dunster, men nu ska jag lämna allt sådant helt åt sidan. Jag trivs bäst tillsammans med Koljo, och naturligtvis med mina barn och barnbarn då de är här, och så ska det förbli. En hund är den absolut bästa vännen som man kan ha. Ingen falskhet och ingen mobbning finns i deras sinne. Otaliga gånger sedan barndomen har en hund följt mig på livets vandring, så därför är min kärlek till hundar och speciellt till Koljo, helt obetalbar.

Detta beslut gjorde att jag - att vi sov så gott hela natten och vaknade först strax innan gryningen annonserade sin ankomst. Jag ser fram emot en ny dag med mina egna idéer.

I dag for jag och Koljo iväg på en tolktur genom skogen. Minnena sköljde över mig efter varje meter, och jag tänkte förstås på Smöhalvan och hans intresse att hålla spåren perfekta. Den här gången hade jag ingen anmärkning. Spåret var fint, och som vanligt hade Koljo lagt in superfarten. Det gick undan några km innan han började att undersöka tallarna på vår väg, och lyfta på benet med en skvätt här och en där.

Nu ska jag visa några bilder som blev helt misslyckade, men ni ser nog ändå vad de föreställer med hjälp av min beskrivning. Misslyckandet beror på, att jag inte ändrat inställningen i kameran från lampljus till dagsljus. Lampljuset hade jag ändrat till då jag hade besök av Gullhöna med familj under förra helgen. Då tog jag en hel del foton inomhus, så nu vet ni vad dessa blå bilder från i dag, ser ut som de gör.

På den första fick jag se en gran som fortfarande hade på sig snömössan.

På min fortsatta färd såg jag flera snöbeklädda träd och jag hade gott om tid att titta, eftersom Koljo var mer intresserad av olika spår, och vad repektive djur lämnat. Ibland var det någon tik som satt sig ner för att åstadkomma en förförisk pöl. Tänk så konstigt, att jag ibland har en orörlig betongklump!

Min vana trogen, så tog jag upp en hög med fekalier som min dragare var orsak till, så jag antar att bara doften finns kvar för nästa besökare.

Så kom vi ner till älven. Eftersom det varit kallt av och till under olika perioder, så har inte älven öppnats mer än vad ni ser på bilden.

Spåret såg ut att vara bra mot Dammudden och min ambition var att köra runt, och komma sjövägen hem, men vi fick vi vända där. Det har ju blåst ordentligt i flera dagar, så det hade bildats större och mindre snödrivor, och mellan dem lös snö. Nåväl, vi vände om och tog samma spår hem, och nu gick det saktare, med lagom sparkfart. Jag vet inte hur många stopp vi gjorde och hur många djur av olika sorter, som avlämnat sina visitkort på nästan varje meter. Hoppas att Koljo fick sin nyfikenhet stillad.

Ovanför oss hade himlens målare tappat delar av färgpaletten. Den flammade i röda, blå och rosa toner och senare förstärktes färgerna med gult, orange, guld och lila. Jag hann ta ett foto, och jag var plötsligt i sekvenser då jag åkte i kälken bakom Smörhalvanss skoter, och tittade upp på skyarna. Ibland var det mörkt, men då fanns måne, stjärnor och ibland norrsken som fick mig att njuta för fullt. Ett ryck av Koljo i selen, gjorde att jag kom ihåg var vi var.

Hem kom vi igen efter tre timmar i naturens läkande skog, och jag kände mig styrkt till kropp och själ. Efter en timme och lite mat, var Koljo villig att uppsöka sitt residens - en koja i hundgården.

Igår var det 5 januari, och då stod det Hanna i almanackan. Så hette en av mina kusiner, och det var hon som för det mesta tog hand om sin syters barn, Östen. För tre år sedan lämnade han jordelivet just detta datum, och hans moster Hanna reste efter honom några dagar senare.

Jag tände ett ljus här på gården för lillebror Östen igår kväll, och jag tänkte förstås på kusin Hanna, som följde Östen på den sista resan. Smörhalvan hade lämnat oss ett och halvt år tidigare, och min sorg och saknad var ännu stark, för att plötsligt kastas in i ett nytt tungt arbete. Först nu, då det gått några år kan jag tänka på allt med en viss objektivitet. Östen var oerhört snäll, ville och kunde hjälpa många. Han trodde att alla människor var goda, och med den tron fick han somna in. Jag såg spelet kring honom under sjukdomstiden, men hade inte hjärta att tala om vad jag såg. Vi talade om helt andra saker, och några starkt hemliga händelser behöll vi för oss själva. Omvärlden hade nog dånat av, om de fått höra vad vi två aldrig talade om öppet. Jag sade till Östen, att allt detta stannar hos mig den dag du är borta, och så blir det. När jag tände ljuset, så tyckte jag mig höra Hannas röst som manade mig att aldrig berätta något. Hon hade också varit med om fördolda ting, men nu får allt sjunka in i regnbågslandets förseglade kassaskåp. 

Just nu lyser solen på alla, åtminstone här i byn, och mitt vemod byts mot känslan av att jag har klarat mig att leva vidare utan alla kära, trots många fysiska umbäranden. Hjälpsamma människor i min bekantskapskrets bidrar starkt till den känslan. Var rädda om varandra.