Alla inlägg under oktober 2017

Av Maj-Britt - 31 oktober 2017 06:03

 

Lilla, fina Kito! Hon är så mycket saknad, och liksaom vid Smörhalvans bortgång, så väller minnena fram, och får mig att gråta. Medan hon fanns med oss, så var jag förundrad över att hon visste hur alla rutiner var här hemma. Då vi skulle ut, så var det alltid hon som var först, och när jag skulle ta in dem från hundgården, så kom hon först till grinden.


När jag gjorde i ordning maten till alla hundar, så satte hon sig på sin bädd och väntade på att jag skulle sätta ner hennes matskål. Hon visste att det var Svansen som skulle ha sin mat först eftersom han var äldst i gården. Sedan var det Kito, och sist Koljo.

Då hon blev sjuk, så fick hon sin mat på en speciell assiett som jag bar till sängen där hon låg. Jag hade en speciell vattenskål också, och nu när jag ser dessa saker kommer tårarna forsande. Hennes ordinarie matskål står tom på bänken, men jag måste försöka ta mig samman, och lägga undan dem någonstans, tills sorgen och saknaden mildras.


Nu har hon i alla fall värmt min rygg för sista gången, och ingen fler morgon har vi en mys - och pratstund i sängen. Hon var alltid så glad bara jag sade något till henne. Då gick hennes svans för fullt och hon nästan slog knut på sig själv. Det blir som alla andra minnen: Aldrig mer...


Koljo har nu definitivt förstått att hans lillasyster är borta. Hans ylande från ett kojtak på dagen skär i mitt hjärta. Hur Svansen känner, syns inte ännu, men det kanske kommer senare, eller så accepterar han detta som oundvikligt, gammal som han är. Hundar är olika, liksom vi människor...var rädda om dem alla...

ANNONS
Av Maj-Britt - 29 oktober 2017 18:18

 

I dag har jag undrat om jag vågar vara glad, fast dagen i sig är så ledsam. Jag tänker att jag ändå är så väldigt lycklig över alla flickorna och deras duktiga män, mågpärlorna, som ställer upp för mig i vått och torrt. Fort går det också, och det är synd att de bor så långt från mig, men ändå inom räckhåll. Ibland har jag inte uppgifter åt dem, för allt bara flyger från deras händer...


Så har jag en son, som jag här benämner Guldsonen, för han är verkligen guld värd. Han bor på betydligt närmare håll, och kommer hit då och då. Igår var han här två gånger, i dag en, och så kommer han i morgon igen. Vi har städat och han hjälper mig att frakta bort massor av skräp till Återvinningscentralen, så jag slipper köra med släpet själv även om jag skulle klara det. Som bekant så är det alltid enklare då man får hjälp, och dessutom av en som orkar lyfta i allt tungt. Kvinnosakskvinnorna får säga vad de vill om att klara allt, men jag vet min begränsning. Det går inte alltid, och då är det bra att ha guld och pärlor till hands. Tack snälla ni för att ni finns för mig, och speciellt nu i min svåra tid.

Bilden ovan visar ett annat barnbarn, den vackra dottern till Guldsonen, som följde med igår.

ANNONS
Av Maj-Britt - 29 oktober 2017 05:57

 

För ett år sedan såg Kito och Koljo ut så här, och det är tur att man inget vet om framtiden. I dag har jag dubbel sorg, eftersom det är tre månader sedan Smörhalvans begravning. Tiden går och ibland alldeles för fort för att i nästa stund sega sig fram.


Jag har nog i ett tidigare inlägg berättat att Smörhalvan förra sommaren köpte en lillasyster, Kito, till Koljo. De har ju samma föräldrar. I det ögonblick som Smörhalvan såg denna valp som fick namnet senare, så sade han, att henne ville han ha. Det blev så, men nu i torsdags efter några dagars sjukdom for Kito över regnbågsbron till sin husse, så nu är de återförenade. Snälla ni, som läser detta - fråga mig inte om Kitos sjukdom. Det är alltför smärtsamt för mig att berätta. Jag saknar henne så, och minns att på kvällarna när vi skulle sova, så kom hon krypande till mig, och jag smekte hennes silkesmjuka päls tills vi somnade båda två. I måndags var hon så pigg då vi gick genom skogen, och hon försökte trösta mig då jag grät över minnet av Smörhalvans skotervägar. På tisdag var vi på en annan väg och då märkte jag att hennes fart inte var som förut. Hon var alltid så sprudlande glad även om hon gjort hyss. Det var oftast bus med storebror som var på tapeten, och nu är Koljo så dämpad. Han saknar nog sin lillasyster lika mycket som jag gör - kanske mer, men hoppet lever att vi alla ska ses igen en dag. Jag hoppas också att husse och hund blev lika glada över återföreningen med varandra. 

 

Så i dag ber jag er, att vara rädda om era djur - de är ju familjemedlemmar, och är de ute på egna tassar kan vad som helst hända som vi inte har kontroll över. Skaffar man djur, av vilken sort det än är, så ska man se efter dem och se att de har det bra. De kan ju inte säga när något är fel..

Av Maj-Britt - 24 oktober 2017 17:52

 

Hundarna är numera mitt liv, och på bilden ovan ser ni Svansen, och så Koljo som var några månader där, och jag tog fram denna bild eftersom det vindisande vädret inte lockade mig att ta fram kameran. I dag gick jag den vanliga vägen som jag brukar använda oftast, och då och då upptäckte jag förändringar i naturen. Varje gång jag såg något nytt, så tänkte jag, att det måste jag berätta då jag kommer hem! Men så kom jag ihåg, att jag har ju ingen längre att berätta det för, och ingen att ta med och visa hur just det där stället har ändrats.Sådana här tankar kommer inte

att lämna mig i första taget. Jag vet hur det är, då jag ibland tänker att jag måste ringa till min bästa väninna och berätta något. Hon förolyckades för många år sedan, men ännu finns hon kristallklart i mitt minne. Därför vet jag, hur många gånger jag måste berätta något för Smörhalvan, fast han inte är här hemma då jag kommer med något nytt.


Jag vet ju ändå, att han borde finnas här fast jag inte ser honom, men det är den fysiska kontakten som jag saknar så mycket. Oftast var han ju med och kommenterade det ena och andra, och det känns så tungt att inte ha honom vid min sida längre.


Då jag såg på TV, det där programmet som heter "Allt för Sverige" med svenskättlingarna från USA, så minns jag att det var ett av de program som Smörhalvan gillade att se på (och jag också förstås). I det första avsnittet så var det sekvenser som fick mig att släppa ut tårar igen. Jag tänkte igen, att överallt i världen är det sorg av något slag, så jag är inte ensam om tankar och känslor över förlorade anöriga, men vad hjälper det. Jag saknar honom så.....och i ett ögonblick flög mina tankar till vuxna människor som mobbar andra vuxna. Hur känner de sig? Är de nöjda över att ha mobbat någon? Och offren då, som blir utsatta? Nej, jag blir bara mer ledsen då jag hamnar i den tankezonen. Tänk om jag fick bestämma en enda dag - då skulle jag strö kärlekens empati över alla människor..."Det finns inga soldater mer- det finns inga gevär, och ingen känner längre till, det ordet militär"....så skulle det bli....

Av Maj-Britt - 23 oktober 2017 20:33

 

Jag och Kito valde att gå en annan motionsväg i dag. Det blev öster om byn, och i början gick det bra innan vi kom in i skogen. Där kom vi på de slingor som Smörhalvan brukade köra upp med skotern så att jag skulle kunna tolka med hundarna. Det sved ordentligt i mig och tårarna kom när jag såg hans vägbeskrivning på ett träd. Jag var tvungen att sätta mig på en sten en stund för mina tårar skymde sikten totalt. Min tanke var då, att Smörhalvan kommer aldrig mer att köra upp några spår för mig och alla andra som vill nyttja dem. Aldrig, aldrig mer!!!


Vi gick vidare och jag tog denna bild som är lite mystisk när solen reflekterat sig i kameralinsen och lekt med färgerna. Det var så vackert, att bara det gjorde ont i mig, och känslorna virvlade runt utan att jag kunde kontrollera dem. Bra att jag var ensam med Kito, så ingen såg mina tårar och hörde mitt ordlösa varför, varför?

 


När vi då vek av från en av skotervägarna, så kom vi på en stig där jag inte gått förut, men jag vet att Smörhalvan gick där mot slutet då han ännu hade några krafter kvar. Det var en smärtsam vandring, och då jag kom närmare byn så tog jag den sista bilden för dagen. Gräset får frost och snö på sig, men kommer tillbaka nästa år, vilket inte min älskade Smörhalva gör....

 



Av Maj-Britt - 21 oktober 2017 12:20

 

Förra året satt jag och eldade på ett pass i skogen, (det hade passat i dag också) och trodde då att jag skulle göra samma sak i år, men så blev det inte, som ni nu vet.


Jag trodde att mina gråtattacker hade lagt sig åt sidan, men det var inte så heller. I dag har är det den sextonde lördagen utan Smörhalvan, och jag häpnar över tidens gång. Det kändes i hjärteroten, i magen, i huvudet i hela mig, då jag hittade ett paket abborrfiléer i den lilla frysen då jag gjorde en snabb inventering. Tankarna flög då till dagen då det var sol och vårvinter. Abborrarna var på hugget, och vi fick många just den dagen. Smörhalvan fick den största, och han var en aning gladare än jag. Det var så roligt att se. När vi kom hem och jag började filéandet så såg jag på en gång att det skulle räcka till två middagar. En förpackning har legat längst inne i frysen, men nu kom den fram, och blir dagens middag för mig. Dagen efter så fick vi också middagsmat från sjön, så filéerna blev bortglömda och kvar till i dag. Detta fynd kommer jag att minnas länge än, och det beror på att den ena mågpärlan fyller år i dag..

Grattis på din dag, Jocke!

Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans...


Av Maj-Britt - 17 oktober 2017 13:04

  

Det sägs att ett gott skratt förlänger livet, och det kanske är sant, men det jag tror på nu - det är att Smörhalvan tyckte att jag skulle behöva lite skratt som omväxling till alla tårarnas oceaner som runnit ur mina ögon sedan han reste iväg. Så här var det: Igår kväll efter hundrastningen släckte jag och sade till vovvarna, att vi skulle sova. Som en lydig trupp gick alla in i sovrummet och lade sig på sängen. Jag fick plats på ena kanten, och där försjönk jag i en bok. Koljo låg som vanligt på mina fötter, men Svansen gick ner efter några minuter. Det blev nog för varmt för hans tjocka päls, så han flyttade sig på golvet invid min plats och där somnade han.


Då och då kände jag hur Koljo rörde på sig, men tänkte inte mer på det, utan fortsatte läsa. Plötsligt ramlade Koljo ner på Svansen, som hoppade upp och sprang iväg helt oförstående. Kito tog sin tillflykt långt in i köket och betraktade kaoset med stora ögon. Koljo kom tillbaka till sängen och hans min var obetalbar. Det såg ut som han tänkte: Vad hände egentligen? Det var ett stänk av komik i min tillvaro, och minnet poppade upp en sekvens då Svansen ramlat ner på golvet bredvid husse för något år sedan. Hur som helst så fick jag ett gott skratt - det var längesedan....

Av Maj-Britt - 15 oktober 2017 18:14

Nu orkar jag inte längre "vara duktig" och till synes klara mig bra. Jag ger upp att bekämpa sorgen och saknaden som gör att mina tårar rinner. Mina tankar är ändå alltid hos den som ännu är min älskade. Jag försöker delta i olika aktiviteter, som igår då Lilian Ryd berättade om Fågelboken som hennes bror Yngve påbörjat, och som nu låg färdig. Då kom jag ihåg alla gånger jag och Smörhalvan varit på boksläpp och kommit hem med böcker som vi sedan diskuterat och kommenterat. Det gör så ont att veta att nu kan jag inte bolla mina tankar och funderingar mot någon - och javisst! Jag vet, vet att det finns vänner som skulle lyssna, men de blir aldrig som med Smörhalvan. Vi kunde ligga där i sängen och läsa, och så plötsligt vände vi oss mot varandra med någon kommentar - det går inte längre - aldrig mer...


Så i dag då jag körde till Porjus med gravlyktor till mina käras gravar. Så gjorde Smörhalvan och jag varje år, men nu fanns han inte med mig. Jag hade en av mina brorsdöttrar som följeslagare. Hon är underbar, men hon är inte Smörhalvan. Lyktorna med käpparna som han tillverkat kom upp i alla fall, fast sorgen grävde djupt i mitt hjärta. Jag träffade flera av mina nära släktingar, bland annat en som fyllde 25 år i dag, och så min svägerska som alltid stått mig så nära. Visst var det bra, men jag ville hem. Jag kan inte vara borta någon längre stund - vill hem till vovvarna och till denna plats som jag känner så väl...


Det där om att jag ger upp, vill jag definiera som att jag ska gå min väg och strunta i allt annat. Sorgen går inte över och det accepterar jag. Jag ger upp alla mina funderingar om att räkna dagarna som för mig allt längre bort från min älskade - eller kanske de kommer närmare? Ibland känner jag mig så likgiltig för omvärlden - må det ske det som sker..Jag läser om alla tragedier, och inser att det finns så många sorger överallt. Jag är inte ensam, men min sorg är min...


Ändå funderar jag på alla dem som Smörhalvan hjälpte med ett och annat. Han nekade aldrig att bistå någon, men vad betyder det i dag? Hur tänker de egentligen? Var hans hjälp så värdelös att det inte räknas nu? Jag menar förstås inte att de ska instämma i min tåreflod, men ett postumt erkännande vore bra. Jag vet också, att han inte bryr sig om det, där han är i sin nuvarande existens, men det gnager i mig med frågan: Var det så lite värt??? Med detta vill jag säga till er alla, att ni ska uppskatta ett handtag av en person som ännu finns med er och tala om det för den personen. Jag citerar en strof ur en låt som Alf Robertson sjöng: "Kom till mig med dina blommor när jag lever"...



Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se