Igår var det 5 januari, och då stod det Hanna i almanackan. Så hette en av mina kusiner, och det var hon som för det mesta tog hand om sin syters barn, Östen. För tre år sedan lämnade han jordelivet just detta datum, och hans moster Hanna reste efter honom några dagar senare.

Jag tände ett ljus här på gården för lillebror Östen igår kväll, och jag tänkte förstås på kusin Hanna, som följde Östen på den sista resan. Smörhalvan hade lämnat oss ett och halvt år tidigare, och min sorg och saknad var ännu stark, för att plötsligt kastas in i ett nytt tungt arbete. Först nu, då det gått några år kan jag tänka på allt med en viss objektivitet. Östen var oerhört snäll, ville och kunde hjälpa många. Han trodde att alla människor var goda, och med den tron fick han somna in. Jag såg spelet kring honom under sjukdomstiden, men hade inte hjärta att tala om vad jag såg. Vi talade om helt andra saker, och några starkt hemliga händelser behöll vi för oss själva. Omvärlden hade nog dånat av, om de fått höra vad vi två aldrig talade om öppet. Jag sade till Östen, att allt detta stannar hos mig den dag du är borta, och så blir det. När jag tände ljuset, så tyckte jag mig höra Hannas röst som manade mig att aldrig berätta något. Hon hade också varit med om fördolda ting, men nu får allt sjunka in i regnbågslandets förseglade kassaskåp. 

Just nu lyser solen på alla, åtminstone här i byn, och mitt vemod byts mot känslan av att jag har klarat mig att leva vidare utan alla kära, trots många fysiska umbäranden. Hjälpsamma människor i min bekantskapskrets bidrar starkt till den känslan. Var rädda om varandra.