Lördag morgon öppnade med några minusgrader. Perfekt för en tolktur, eftersom spåren har hårdnat en hel del efter tövädret. Det hade det gjort, men jag lämnade ändå ballastklabben hemma, och i början ångrade jag mig nästan. Det gick undan, och Koljo valde det längre tolkspåret alldeles själv. I början var det fullt ös, så jag behövde inte använda sparkbenet alls. Det var bara att stå på medarna och hålla fast mig. Det var helt otroligt vackert med den strålande solen från en klarblå himmel. 

När jag bromsade Koljo för en minipaus, så gick mina tankar till Putin. Det hade väl ändå varit bättre att åka ut i naturen med sin familj, än att skicka egna och andra soldater i döden? Nå, jag råder inte över hans beslut, så vi körde vidare. Spåret var hårt, och sparken gled lätt framåt. Här och där hade något tyngre djur, älg eller ren trampat så det blev mindre gropar, och det var troligtvis under tövädret.

Det var så underbart härligt och så mysigt att bara lyssna till sparkmedarnas frasande där vi for fram. Vi mötte inte en enda person, och de djur som vi såg var i början, där renarna gick omkring i ett hägn.

Färden gick vidare ner mot Appoälven, där många har fiskat under somrarna. Nu var det inte läge för en sådan aktivitet, men fortfarande vackert att se på.

Det är som en sorts terapi, att se på detta. Själen lägger sig till ro, och alla tankar flyger bort till ingenstans. Men så plötsligt fick Koljo vittring av något i skogen. Jag försökte titta, men såg inget. Hans nos berättade nog mer om det - vad det nu var, och som jag inte såg.

När vi kom till älvens utlopp, så hade inte så mycket hänt där. Isen ser ganska tjock ut ändå. Vattnet rann över forsnacken, men inte med någon rekordfart. Det kommer väl mer så småningom.

Vi fortsatte mot Dammudden, där eldplatsen såg övergiven ut. Inga grillmänniskor syntes till, men de kommer nog när det varma, soliga vädret lockar ut dem - och då vintersporten på TV tar slut.

Vi fortsatte hemåt, och då var vi i tvåsamhet, som i min rubrik i dag. Inte ensam, men vi var ju två. Det gick superfint att ta sig hemåt, eftersom underbara Uffe fixat spåret igår, så jag slapp gårdagens strapatser. Tack, snälla du, för att du tog dig tid.

Njut av naturen och var rädda om varandra....

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smö...

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.     Så här såg det ut några minuter senare, då e...

  Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan bö...

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni und...

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag? Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, oc...