När vaccineringarna var gjorda och tiden vandrat, så blev det dags för oss som väntat på närkontakt. Det varma vädret gjorde att sommaren kändes bra, trots alla flygande orosmoment. Mitt fiskeförråd har ökat betydligt, och nu har jag abborrfiléer, rökt abborre och gädda i frysen, så varje gång jag tar sådan mat i min mun kommer jag att minnas alla fina stunder med barn, barnbarn och hundar. Har jag tur, så kanske det blir mer fiskande, eftersom några av barnbarnen trodde att många av abborrarna var honor med rom, men så var det inte. Vi får väl se hur det blir.

På bilden är Hjärtesmulan och Hjärteknekten i fiskartagen medan Gullfia samt Koljo och Dizel kollar på något annat.

Ett av barnbarnen, Gulleprinsen, blev en riktig fiskeentusiast då han alldeles själv lyckades bärga denna gädda som vägde 1,8kg. Lyckan var obeskrivlig, och han hade nog önskat sig flera stora fiskar, men föräldrarnas tidsschema skulle tyvärr följas, så tiden var begränsad. Pappan var imponerad, liksom vi andra.

Mitt i alltihop hade vi loppis på gården, och Gullesmulan var snabb att presentera sig, vilket skapade succé. "Hej, jag heter Ebba", sade hon medan hon sprang runt. Bilden är från en glasspaus, och glassbilen hade gyllene stopp då den varit här någon dag tidigare.

För Koljo har lyckan också varit total. Många klappar och mycket bus varvade upp honom, men ibland tog han en paus.

På natten var han snabb att ta plats bakom lilla Gullesmulan då hennes mamma var på toa. Små barn behöver ständig bevakning. Bilden nedan är från en dagpaus. 

Så småningom blev det dags för ett "Hejdå." 

Ett hjärtans varmt tack till er alla, som nu gett mig nya minnen att ta fram. Svågern med särbo gjorde ett akutstopp också, men jag fick i alla fall träffa dem. Hjärtegrynet var ju också här, och då friskade jag upp svågerns minne då han skulle tapetsera ett rum tillsammans med Smörhalvan. Då var Hjärtegrynet en liten tulta på drygt ett år, som trodde att alla tapeter, gamla som nya, skulle rivas bort. 

Så avslutar jag som vanligt: Var rädda om varandra. Vi vet inte då livets timglas runnit ut.

Jag hamnade åter vid detta turistmål, då jag hade nya kära på besök, som ville se Pakkobron - det magnifika arbetet som rallarna en gång utförde, och som tog Inlandsbanan vidare norrut.

Det blev många bilder, och när vi kom tillbaka så blev det rapport...

 Hjärtegrynet med sin familj, som jag fick stor hjälp av med det ena och det andra...

...och nu väntar jag på nästa omgång kära gäster.....