Bilden på silvervägen över isen får symbolisera en lycjklig dag som vi hade då. Den lyckliga dagen som detta inlägg ska handla om, ägde rum detta datum, fast året var 2017. Jag följde med Smörhalvan till Sunderby sjukhus där han skulle undersökas av specialistläkaren för cancersjukdomar. Döttrarna mötte upp vid entrén, och ville förstås vara med. Alla prover var så bra som de kunde bli i förhållande till hans sjukdom, och han hade heller ingen gulsot, så efter vi hade talat med läkaren och sett röntgenbilderna, blev det klart att Smörhalvan skulle få börja med cellgiftsbehandling den 6 juli. Vi kände oss alla glada, och hade ingen aning om att han skulle vara bortom all räddning inom en vecka.

Efter att jag i dag var till Jokkmokk på en snabbvisit, så har jag arbetat fysiskt under nästan hela dagen då jag kom hem. Tankarna vandrar ändå hit och dit. Varför visste jag inte hur det skulle gå? Vad skulle jag ha gjort, och vad skulle jag ha sagt som inte blev av? Vi var verkligen glada då vi äntligen kom hem, eftersom vi trodde oss se ljuset i mörkret. Ja, Smörhalvan fick ju se ett annat sorts ljus några dagar senare, medan jag var förundrad över att solen fortsatte lysa i min värld då han var borta. 

Så mycket jag har fått lära mig, men det värsta är att det är så svårt att be om hjälp. Tycker den och den och den, att jag är tjatig som ber om hjälp ännu en gång, och vågar jag? Ibland är det verkligt akut, och då måste jag sluta fundera. Det är bara att ringa, och det kommer ju alltid någon, även om de inte står på bron då jag behöver dem. Men ju längre tiden går, ju mer försöker jag klara på egen hand. En granne, tillika god vän, brukar alltid säga att jag ska inrikta mig på "kan själv", om det är tänkbart att det är något som jag kan klara. Så ler grannen efteråt då jag kämpat mig igenom något, och säger att han visste att jag skulle fixa det.

En av döttrarna brukar säga, att jag behöver inte göra allt på en gång. Det finns kvar tills lusten att fortsätta och orken kommer tillbaka, och visst är det så. Nu har jag börjat följa hennes ord, som också yttrades tidigare av en god vän, och det känns bättre. Ibland virvlar dammtussarna, och då tänker jag att Smörhalvan var inte rädd för dammsugaren, utan använde den som man ska, men nu är han inte här, så tussarna får ligga tills jag får ett ryck och tar itu med dem själv.

Pargemenskapen är borta, och ibland gör det så ont i mig då jag ser ett par som handlar tillsammans, och om jag går och äter någonstans, så är det oftast ett par eller flera på samma plats. Ibland blir jag bjuden på middag, men det är inte roligt att sitta där och tänka, att det kanske är av medlidande med mig som jag fick inbjudan, och så är det ju det där att se man och hustru som vänder sig till varandra i sin gemenskap. Det gör ont! Men, jag måste infoga ett men. Det finns par som jag kan sitta ner och äta med. Där finns inte den där "tycka-synd-om-stämningen", utan jag kan prata lika lätt med båda makarna. 

Nå, hur som helst blev det några av mina funderingar på denna lyckliga dag som klivit tre år framåt. Kom nu ihåg att vara rädda om varandra. Kanske har ni bara några dagar tillgodo innan den kärleksfulla blicken som er partner gav er just nu, har slocknat.