En vän skrev tidigare på Facebook om många fina minnen av en vän som nyss gått över regnbågsbron, och precis så kände jag det då jag åkte buss till Luleå för ett snabbt ärende igår. Jag tittade ut då och då, och kom ihåg vad Smörhalvan sagt om alla planeringsjobb han hade inom skogsbranschen. Där och där och där hade han varit och snitslat och planerat. Nu var dessa områden ganska så kala, bara de trädgrupper som måste lämnas vid varje avverkning, stod kvar. Jag tänkte också på vad jag hade fått lära mig av honom, om just det, att se vad som behöver göras - en planering kort sagt. Visserligen växte jag upp bland skog och fjäll, men jag hade ingen aning om vad alla skogstermer som finns i dag betyder...

Sedan var det alla platser, där vi rastat på någon av alla bilturer som vi gjort, och ett tag tänkte jag, att jag måste åka dit och se hur det ser ut i dag. Då sansade jag mig, och tänkte, att nej! Inga fler sorgsna minnen som skapar fler tårar. Platserna får vila i frid och vila i mitt minne. Med kännedom om andra människors lämna-kvar-skräp-beteenden, så kanske det skulle ske, att jag blir extra ledsen över att förutom mina minnen, få se en massa skräp!

I dag är det ju Valborgsmässoafton, och då brukade vi fara och elda på någon fin plats för oss själva. Det var förstås på säkra ställen, därifrån elden inte skulle sprida sig, och oftast var det på "vår plats" längre bort vid sjön, men även på någon fin plats i skogen. Arkeologerna kommer nog att bli fundersamma när de hittar rester av våra små härdar om några hundra år. I år går det inte alls att ta sig ut på isen. Som bilden ovan, så såg det ut igår, och i dag har vaken vidgat sig ytterligare.

Så till rubriken. Då vi var och storhandlade, så brukade jag alltid köpa flera shampoflaskor till exempel, så det inte tog slut då vi skulle behöva någon. Igår så tog jag fram den sista flaskan av det shampo som Smörhalvan brukade använda, och det kändes minsann. Jag kommer väl ihåg den gången då denna och två andra flaskor fick följa med hem. Det handlade förstås om andra förbrukningsvaror också, och att jag köper flera beror på att vi bor i en by. Det mesta handlar om förutseende, inte bara kila över gatan till affären, och så är det, men nu gällde det ju shampot, så min rubrik kändes given.

Var rädda om varandra!

I dag for jag ut tidigare eftersom det inte hade varit minusgrader under natten, men det hade ändå stabiliserat skoterspåret. Min kompis var inte riktigt i form efter gårdagens tur i solen, men hur det var så kom vi iväg, och ingen annan syntes till på sjön. Det kändes som om hela sjön var bara min. Renskötarna hade tagit sovmorgon, och så brukade Smörhalvan göra fastän jag for iväg med hundarna. Han brukade vakna senare för att det var så tyst i huset, och då förstod han vad som var på gång.

Passerade Dammudden och styrde kosan mot "vår plats", och då bev jag sorgsen igen. Ännu en lördag utan min Smörhalva, och Koljo tittade sig omkring precis som om han väntade på någon. Minnena sköljde över mig, och inom mig hörde jag orden "aldrig mer". Aldrig mer ska vi sitta och elda och bara vara till. Så här såg det ut i april 2017, bara ett par månader innan jag skulle bli ensam...

Koljo ligger på sitt skinn i solen, och det var en hel del barmark som hade tinat fram. I dag var det annorlunda.

Nu finns ingen eldgrop där, men några vedklabbar som Smörhalvan travade upp mot tallen är kvar, och det gjorde så skärande ont i mig, att bara se på dem och veta att vi aldrig mer ska sitta där tillsammans. Jag borde väl egentligen inte uppsöka sådana platser, men jag tänker att smärtan någon gång ska ge med sig....

På hemvägen gick det ganska bra, tills vi passerat udden och kommit in på spåret som vi gjorde igår. Då plötsligt kom en stor tjädertupp taxande framför oss på låg höjd, och Koljos alla jaktgener exploderade! Han tog av från spåret för att följa "bytet", och det gick bra ett par meter tills en snödriva stoppade sparkens framfart, så jag kunde vända ekipaget för att komma på rätt köl igen. Koljo tittade besviket när tjädertuppen försvann på andra sidan sjön, men han är ändå så pass klok, så han insåg att han inte kunde göra något. Denna händelse gjorde att mina tankar tog andra banor, och vi kom hem lyckligt och väl. Kanske Smörhalvan skickade ut fågeln så jag skulle få andra tankar...