Nu svämmas nätet över av Alla Hjärtans Hälsningar till när och fjärran. För min del fick jag i dag på morgonen en hälsning från Smörhalvan, och det gick till så här: Varje morgon när jag stigit upp och satt mig ner för att lyssna på nyheter och väder i radion, så tar jag fram ett korsord. Så gjorde jag i morse, och när jag bläddrade fram en sida som jag gillar att lösa bland de första - då fastnade mina ögon på en ruta där frågan gällde var jag kan hitta de "langerhanska öarna". Det visste jag på en gång och de finns ju i bukspottskörteln. Där började cancern sin attack mot Smörhalvan, och då förstod jag att jag fått en hälsning från ett fjärran, okänt land. De kanske enades, Smörhalvan och min lillebror och valde denna väg för kontakt. 

Bilden ovan är från en hjärtlig tårta som jag gjorde till Smörhalvan 2014, och då var vi väldigt långt från en aning om vad som skulle ske. Aldrig mer ska jag göra en sådan tårta till honom, och minnena gör fortfarande ont i min hjärterot. För att skingra tankarna, så gick jag ut för att skotta ihop snöhögar till ängeln med traktorn, och när jag kom in kokade jag fyra kg hjortronsylt. Jag tog upp bären från frysen igår, så i dag var de lämpligt tinade för kokning. Då rann tårarna igen. Alla plockarturer med anhöriga som finns i Regnbågslandet kom fram, och så förstås de gånger som jag och Smörhalvan var ute i dessa ärenden. Sedan jag blev ensam har jag också varit ute med mer eller mindre lyckat resultat. Det är en stor lycka att jag har en vän i grannbyn Vajmat som förser mig med bär. Tack ännu en gång.

Till er som läser detta vill jag säga: Ha nu en bra Alla Hjärtans Dag, och inte bara i dag utan alla livets dagar.

Det här är den enda bild som jag tog jag under vintermarknaden, och det är Anders Rimpi, till vänster och Robert Pauker, ackompanjatören till höger. Evenemanget ägde rum på marknadstorsdagen i Gamla kyrkan, och vi åhörare fick lyssna till Schumansånger på Lulesamiska! Valborg Mangs Märak hade bidragit med översättningen, och det var en verklig högtidsstund. En av sångerna grep mig extra, då den handlar om någon som drömmer att hen blir omfamnad av sin älskade, och vaknar med tårar i ögonen. Den älskade finns bara i drömmen...

Jag tänkte då på mig och Smörhalvan, min älskade, och så har det varit för mig, och att nu höra det på Lulesamiska - ja det var oslagbart. Ser fram emot då CD:n med dessa sånger kommer.

Jag har bara gjort en kort visit på torsdag och letade efter några saker som under tidigare år funnits, men några av de försäljarna fanns inte med i år, så då tappade jag intresset att gå runt och titta. På kvällen var det ju den ovannämnda konserten, så då for jag dit.

Fredag, då var det ännu en konsert som hägrade, och denna gång i nya kyrkan. Kristina Shtegman skulle spela, en av mina favoriter, Rachmaninov. Tyvärr kände jag mig helt ur gängorna - kanske förkylning på gång? Snöandet som kom framåt tiden då jag skulle köra iväg fick mig att stanna hemma. Jag tänkte då på snöröken, och alla som tror att de är oövervinnliga och kör om fast sikten inte är okej. Nej, den risken ville jag inte ta. Om ni tycker att jag är feg, så får ni gärna göra det eftersom det var mitt val.

I början av inlägget skrev jag att bilden jag lade ut, var den enda som jag tog under alla marknadsdagar. Det beror mycket på att detta var den andra marknaden utan Smörhalvan. Jag minns ännu hur vi diskuterade fotomöjligheter och platser för att sedan jämföra dem då vi kom hem. Jag brukade lägga ut bilder på Facebook som en liten krönika, men nu kändes allt så fel. Fotolusten infann sig aldrig, och det kan bero på att min lillebror nyss begravdes, och ni som följer min blogg vet, att han hade samma sorts canccer som Smörhalvan. Ibland såg jag någon som liknade min bror och då kändes det extra ont. Man kan inte tvinga sig själv att göra något när hjärnkontoret säger ifrån.

Jag har haft flera besök här hemma i alla fall, och genom dem fått glimtar av händelser under marknaden, personligt eller på Facebook. Med delning av olika sekvenser, så har ni säkert sett några av dem, och jag är så nöjd över alla duktiga människor som har haft den, av mig, saknade fotognistan. Alla marknadsminnen från föregående år finns ju kvar och bland de starkaste, visar jag er bilden av en kär kusin, John Kuoljok, då han jojkade på marknaden 2014. Nu finns han också i Regnbågslandet och förgyller tillvaron för alla dem som finns där.

Glöm inte att vara rädda om varandra, kramas och säg hur mycket ni älskar dem. Gör det så ofta ni kan och vill. Störst av allt är kärleken.

Ibland har jag blivit ifrågasatt angående mina rötter till bosättningen vid Stora Lule Älv - Granudden. Eftersom min lillebror Östen och hans moster Hanna, min kusin, begravdes i fredags, så visar jag er den här bilden. Tyvärr kunde varken jag eller mina två övriga systrar närvara vid akten på grund av diverse orsaker, men som en vän sade då jag inte kunde åka; Ta det lugnt -Man sörjer inte mer om man är närvarande vid en begravning. Dessutom var syskonbarn till mina andra bröder där, och det kändes bra, eftersom vi med samiska släktingar står varandra nära.

Jag tände i alla fall ljus den tid som akten skulle börja, och det konstiga var att jag hittade ett ljus som tändes på minnesgudstjänsten i Jokkmokks Gamla kyrka år 2017. Jag har tänt det då och då, så det var kanske fem cm kvar. Det ljuset tändes då för Smörhalvan, och eftersom det var så många visste jag inte riktigt vilket ljus det var då vi skulle ta hem det. Men Östen sade att han hade koll på det, och visade mig, så nu tänkte jag både på honom och Smörhalvan. 

Jag tände andra ljus förstås, ett nytt för Östen och ett för hans moster Hanna, och nu kan ni se på bilden ovan. Kvinnan som håller i baby Hanna är hennes mamma - Östens mormor, och bredvid henne står Östens mor. Längst till höger sitter min mormor, och stående bakom dem är min mor, så hon och Östens mormor var systrar. Det fanns ännu en syster, men hon är av någon anledning inte med på denna bild. För att klargöra det ytterligare så var Östens mor och moster mina kusiner, och Östen mitt kusinbarn samtidigt som han var min lillebror eftersom Östen och jag hade samma far.

Människor har sina värderingar har jag märkt, men de får de gärna ha. Det säger mer om dem, än vad de tror. En sak som jag har hört vid några tillfällen är att "han var ju din halvbror". Vadå, halvbror? Han var i högsta grad väldigt hel, och jag var stolt över honom. Om vi träffade på någon som inte visste vem han var, så sade jag alltid, att "det är min "lillebror". Storleksmässigt så var han storebror, och det hade vi så roligt åt.

Nu är tiden i Granudden slut, och kommer aldrig mer tillbaka, men även om jag får en smäll i livet, så reser jag mig upp igen och fortsätter. Släkten Kuoljok har alltid haft starka kvinnor, och jag är en av dem...