Alla inlägg under januari 2019

Av Maj-Britt - Lördag 26 jan 20:54

 

Bilden är från 2016 - det sista året som det fanns en levande gran i det här huset, och vi hade den länge. Ni ser vilka långa skott den hade. Året efter, 2017, då fanns inte Smörhalvan längre, och julförberedelserna blir aldrig mer desamma som då. Vi kunde hålla på i timmar och pryda hela huset med tomtar och glitter och allt annat som hör till.


Pyntet till julgranen var vi noga med. Bland annat finns det två toppstjärnor, den ena från det att Smörhalvan var liten, och den andra från min barndom. Till julen 2017 var det dags för Smörhalvans stjärna, som en julhälsning från honom, och nu 2018, så var det min som sattes upp. Vi hade ju flera lådor med kulor, hjärtan, kottar, fåglar och allt annat vackert. Dem hade vi i en låda där jag skrivit "rariteter" - så var det för oss. Vi turades om att hänga upp det ena och det andra, och under julen 2017 så fick barnen ta med sig en del av pyntet medan jag berättade om historierna kring dem, var de var ifrån och vem som hade haft dem.


Igår plockade jag ner allt i sina lådor, och även konstgranen som jag har numera. Smörhalvan var verkligen noga med att alla granar, även dem som vi hade utomhus, skulle vara vackra. Jag tyckte ju att snö och glitter gjorde allt för att de skulle se bra ut. Vi vandrade kors och tvärs över jaktområdet för att hitta de perfekta granarna - han hade fått lov att ta dem av markägarna, så det blev spännande på sommaren och hösten då vi gick och skulle hitta något passande.


Min rubrik i dag är ju "Saknaden nerpackad", men det betyder inte att jag plötsligt har slutat sakna min Smörhalva. Nej, det handlar om de föremål som vi hade gemensamt, och varje sak fick mina tårar att strömma då jag såg på allt, och fick min sorg att ta fart igen. Nu är allt i sina askar, och min saknad, som de föremålen ger, får nu vila till nästa gång som de ska sättas upp i granen. I dag blev det istället snöskottningen som skapade sorgsna minnen, och en annan sorts saknad, men det har jag berättat om tidigare.

Så vill jag säga till er som läser detta, att skapa era egna minnen, och var rädda om dem som gör minnena vackra...

ANNONS
Av Maj-Britt - Onsdag 23 jan 17:00

 

Med en vy från sovrumsfönstret, öppnar jag dagens inlägg, som mest handlar om saknad...Saknaden efter min älskade Smörhalva kommer alltid att finnas kvar som ett sår som aldrig läker. Ni vet hur det är - när sårskorpan bildas vill man dit och klösa bort den, och så öppnar sig såret igen. Så är det med min saknad, och ibland känner jag stark frustration över att jag inte klarar av att hantera denna smärta. Jag känner ilska över att ha blivit lämnad kvar med alla måsten som ska göras. igår var jag och handlade bland annat fågelfrö. Nu tar jag bara säckar på tio kilo för de är lättare(!) att handskas med. Jadå, jag fick ner den i varukorgen, men ute vid bilen höll jag inte på att få upp den därifrån. Jag kom ihåg hur lätt Smörhalvan handskades med de tyngre säckarna, och inom mig grät jag och grälade på honom. Varför skulle du lämna mig??

Nå till slut var alla varorna på plats och då strejkade dörrlåset på bilen!! Ser du vad du ställer till med? Du skulle ha varit här och fixat det!


Efter många försök lyckades jag få fast dörren så jag kunde smyga iväg in på OK-verkstan. Där fanns Fredrik som alltid är snäll och hjälpsam. Han skickade ut en kille som till sist fick låset att fungera och jag kunde åka hem igen. Då insåg jag att änglar finns, bara man tar sig tid att se dem. Men frustrationen över Smörhalvan fanns kvar, och den gnagade ständigt i mitt inre och jag tror att jag bara körde på rutin, medan alla varför snurrade i mitt huvud.


Jag saknar honom, ibland bara för en kort sekund då något inträffar, men oftast går tiden i minuter, timmar, dagar och månader, och minnessekvenserna gör skärande ont i mig. Nu kan vi aldrig mer göra det och det och det. Vi hade det så bra och det man säger att kemin stämmer - det gjorde det verkligen mellan oss. I vardagen ser jag och möter par som blir osams om bagateller och kan gräla länge, och då gör det extra ont. Varför gräla när livet är så kort? I morgon kan det vara försent att säga förlåt. Då finns bara saknaden och alla varför kvar....

ANNONS
Av Maj-Britt - Tisdag 8 jan 22:03

 

Så blev det dags för ännu en älskad själ att vandra över Regnbågsbron. Min kusin Hanna, som fyllde 90 år i somras, och som mest skötte om Östen då han var liten, har nu fått följa sin systerson i fotspåren. Hon hade blivit inkvarterad på äldreboendet Kajtumgården i Jokkmokk, då Östen blev sjuk, och jag tror, att fast hon var dement, så saknade hon hans röst och hans doft. Vi vet så lite om sådant, men jag tror att detta gjorde att hon också ville ge sig iväg. Flera minnen virvlar upp för mitt sinne om hur roligt vi hade då jag var där hos dem i Granudden. Hon skrattade alltid och vi hittade på det ena upptåget efter det andra, trots att det skiljde en hel del i ålder mellan oss. Det är konstigt hur händelserna stiger fram när man har haft en nära relation med någon som försvinner till en annan existens. Men nu är epoken Granudden slut med de människor som bodde där en gång, och det känns en aning vemodigt att tänka på det...På något sätt vill man att allt ska vara som förut, men nu blir det aldrig mer.....


Av Maj-Britt - Söndag 6 jan 20:29

   

I dag var det en perfekt dag för tolkning, och vädret var på min sida också. Färgerna på himlen blev som ett underbart plåster på mitt sorgsna sinne. Jag undrade om mina kära på andra sidan ser dessa färger ur ett annat perspektiv, eller vandrar de bredvid oss och ser detsamma som jag gör?

 

Tankarna snurrade medan jag tittade mig omkring, och njöt av det vackra sceneriet. Jag kom plötsligt att tänka på en dikt som dottern Gullfia skrev en gång, då hon var lten, och en nära vän rest iväg. Så här skrev hon: 

När man dör

så grävs man ner i jorden

sedan far man till Gud

och han har hästar med vingar på

så man kan flyga och hälsa på dem man känner..

**********

Jag tänkte då på lillebror som älskade hästar, och jag hoppas han har hittat en som han kan rida på....

 

Dessa rödgyllene nyanser visade upp sig då vi var på hemväg, men när jag vände mig om var färgerna något annorlunda.

 

Det var alldeles tyst där vi gled fram på 45:an. Bara ljudet av sparkmedarna ackompanjerade vår färd, förutom de gånger en bil störde friden.

 

Det var vackrare på hemvägen, och jag kände att min själ började få ro. Cancerfunderingarna börjar gå andra vägar, och jag undrar om kärnkraftshaveriet i Tjernobyl var värre än det som sagts. Hur mycket, och vad är det som har fallit över Sverige? Så många cancerfall måste ha en orsak, och vilka nedsläpp sker i luften som vi inte vet något om?

När jag tänker tillbaka 30 år i tiden, så kan jag inte påminna mig om att det var så många som fick cancer, men nu verkar det eskalera med väldig fart. Vad beror det på? Är det någon som bryr sig om att forska varför?

Kan vi någonsin få säga "Aldrig mer cancer"?



Av Maj-Britt - Lördag 5 jan 14:12

 

Igår var det precis ett och ett halvt år sedan Smörhalvan reste iväg, och denna dag med siffran fyra finns starkt inristad i min själ. Nu får jag tillfoga en ny siffra - fem - eftersom min lillebror gick över Regnbågsbron i morse. Jag var inte där, utan jag hade tagit farväl av honom flera gånger före denna dag, och senast jag var där, så bad jag honom sova i ro, och han återgäldade detta med att säga, att jag skulle gå i frid. Nu fick han somna in utan att jag störde honom med mina besök.Jag lovade honom att våra två hemligheter skulle stanna hos mig, och det tyckte han var bra. Dessa vet jag med bestämdhet, att han inte har avslöjat för någon, utan det var bara vi två som var inblandade. Vi har också en tredje, men den känner nog fler till, så då får det vara så.. 


Under natten som passerade kom han hit vid flera tillfällen, och jag väcktes gång på gång, så jag förstod att det skulle vara slut inom kort. Till och med hunden reagerade, och följde honom med blicken, men låg kvar på sin plats. Det var inte konstigt alls eftersom vi är från en stark släkt, och min hund är döpt efter släktnamnet Kuoljok, och han heter ju  följaktligen "Koljo".


Så nu blir det ett nytt "Aldrig mer", som jag får prata med min bror om allt det som hände under vår tid som barn. Jag trodde aldrig, att jag skulle få uppleva detta med den svåra cancern ännu en gång, så det blev som att allt omkring Smörhalvan revs upp igen. Tre jobbiga händelser som startade med Smörhalvan, och nästa blev kusin John, och nu min lillebror. Tre fantastiska människor som reste i samma ålder.

Var rädda om varandra - det materiella är bara en bagatell - en droppe i det som kallas verklighet. Det som räknas, är hur vi är mot varandra...



Av Maj-Britt - Onsdag 2 jan 09:52

 

Jag brukar ju skriva om dem som har gått över Regnbågsbron, men detta inlägg är av en helt annan sort. När jag såg på "Så mycket bättre", så rann mina tårar för fullt när jag hörde den känslosamma sången om kvinnan som väntade på sina barn då hon dukat födelsedagsbordet.Tyvärr är sådant alltför vanligt, och jag har ett exempel på en mycket god, och snäll väninna som förgäves väntar på sin ende son när hon fyller år, eller till någon stor helg. Före jul fyllde hon 70 år, men ingen son kom. Till julen väntade hon också och ringde sonen några dagar innan högtiden. Hon fick till svar, att han kunde inte komma för att julen ALLTID tillbringades hos hans sambos föräldrar!!! Jag känner mig så maktlös, då jag tänker på min väninna, och jag kan hellr inte göra något än att skaka om den 50-plussiga sonen så här verbalt. Vi känner inte varandra, men om jag gjorde det, så skulle han få tidernas utskällning av mig. Inte heller under semestrarna kommer han till sin ensamma mor - sambon har ju planerat annat. Hur kan en vuxen karl låta sig styras så mycket av en kvinna? Må vara att de är sambo, men någon rättvisa borde väl finnas. Om inte kvinnan kan tolerera sin svärmor, så kan hon väl låta bli att åka dit - men hon kunde väl skicka sonen till sin mor!! Det värsta av allt är att min väninna har cancer, och sonen vet om detta! Usch! Nu retar jag säkert gallfeber på alla som följer min blogg, men att skriva är en säkerhetsventil - som i det här fallet släpper ut min ilska.

Var rädda om varandra - ni som kan tänka ett steg längre än sonen i denna sanna berättelse.

Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
 
1
2
3
4
5 6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2019 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ brianne med Blogkeen
Följ brianne med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se