Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smörhalvan lämnade oss, och det kändes så ont i hela mig. När Koljo och jag gick på vår morgonpromenad blev det ännu värre när vi kom fram till vändplanen. Då kom det en bil som Koljo genast observerade, och han blev så glad och hoppskällde. Jag förstod på en gång att han trodde att det var hans husse som kom, eftersom han brukade köra upp dit där vi var när han kom från jobbet. Bilen vände dock längre bort, så den kom aldrig till oss, och jag kände Koljos besvikelse. Varken han eller jag har glömt Smörhalvan. Vi gick fram till en utsiktssten, som hundarna brukar hoppa upp på, och det gjorde Koljo. Han stod länge på stenen och tittade mot vägen, men där kom ingen husse. Tårarna rann i floder, och det tog en stund innan jag lugnade mig. Då önskade jag att det skulle finnas besökstid ovan regnbågen....

Till slut gick vi tillbaka till bilen med saknaden inom oss, och jag undrar så hur lång tid det tar innan vi förenas med våra kära, som gått före oss.

Senare på dagen for vi till en kallkälla och hämtade vatten, och på den vägen har vi kört många gånger, och rastat hundarna, gjort upp en eld, suttit på älgpass, och bara varit. Nu är mycket förstört  på sidorna av denna väg av skogsbolagets avverkningar. Till och med ner mot kallkällan syns spår av maskinerna, och så här ser det ut. Kallkällan är dock intakt, som tur är.

Jag vände blicken mot myren, och såg Polarullen. Minnet hamnade hos min mor, som brukade berätta, att långt tillbaka i tiden brukade man samla sådana för att lägga i botten på komsen, så att de nyfödda dels fick ligga mjukt, och dels känna skogens omtanke om de små liven. 

Tredje vändan den dagen fick mig att fortsätta med skräpinsamlingen. Eftersom jag från mitt sovrumsfönster ser aktiviteten på udden tvärs över viken, så blev det att köra dit. Jag, och många med mig, förvånas alltid hur folk tänker som bara slänger ifrån sig allt möjligt när de rastar. Gör de så hemma i huset eller i lägenheten - slänger allt på golvet? 

Morgonpromenaderna gör ju, att vi mår gott, Koljo och jag. En av dessa dagar fick mig att upptäcka att det är fler tallar som får bruna barr, och inte bara den enda som jag såg vid ett tidigare tillfälle. 

Igår var jag ner till Återvinningen medförande en stor säck och en mindre med bildelar, plaster och diverse annat. Där fick jag faktiskt beröm för att jag samlat ihop allt detta. Visst var det roligt att få höra det, men som jag tidigare har sagt i sociala medier, så gör jag inte detta för att få beröm, utan jag tänker på alla djur, som kan råka illa ut, då de till exempel äter av plasten. Sedan ser det ju trevligare ut för dem som bara stannar till på parkeringen utan att slänga något.

Dagens promenad  med Koljo, gav mig början till en ny samling; en plastpåse och en tom läskedrycksflaska från Thailand. Så här ser han ut innan vi börjar gå. Han löser fortfarande hår, fast mindre mängd än för en månad sedan.

Jag avslutar dagens inlägg med, att som alltid säga: Var rädda om varandra och ge er partner en kram varje dag.