Alla inlägg under juli 2015

Av Maj-Britt - 29 juli 2015 18:09

Jag har tidigare nämnt, att jag har flera brevkamrater, och en av dem heter Kristina. Hon är gift med en grekisk man och bor växelvis i Sverige och Grekland. I hennes senaste brev berättar hon om doptraditioner i Grekland, och så här skriver hon: Dopen jag varit på här 20 och 28/6 var väldigt olika. 20/6 var kvällsdop. Barnet en grabb på 14 månader fotograferades i en timme av två filmare och en fotograf före dopet. Alla var uppklädda till tänderna i långa aftontoaletter. Barnet var en god, glad hålligång grabb, ingen gråt. Dopet varade i en timme och sedan fotografering i en timme till, då vi alla gratulerar och önskar barnet, hans föräldrar, far- och morföräldrar och gudmor - ett långt och bra liv. Medan man fotograferade fick vi en liten minnessak som tack för att vi var med om dopet. I det här fallet var gåvan en "bonbonier" som innehöll några karameller och en liten plåtbåt. Alla får också bakelse som äts på plats. Sedan var ca 100 gäster bjudna till restaurang. I kyrkan efteråt var vi fler. Vi fick god mat, små tilltugg allt dränkt i honung. Det är den nya kryddan till mat, dels hette restaurangen "Honungsbiet". Sött och gott.


Andra dopet var vår advokat som döpte sin dotterdotter på ön Egina, en timmes båtfärd från Fastlandet. Då hade vi på oss "vanliga kläder" och inte någon galatoalett. Dopet var klockan 12.00 på dagen i en urgammal, ynkligt liten kyrka med plats för ca 20-30 personer. Oj, tänkte jag - här blir vi inte många. Man hade gjort gården runt kyrkan vacker med en massa blommor och små buskar och tyll. Där stod också en gammaldags glassvagn som var igång, men tom! Innan dopbarnet kom hade vi även hunnit bli 300 personer på gården. Prästen kom och såg sig omkring och gick in och gjorde korstecknet över grytan som var dopfunt och lyfte ut den på gården och där var dopet. Två fotografer gick runt hela tiden men de behövde ingen extra tid. Efter dopet fick alla som ville ha glassen från vagnen. Då fanns det gott om den varan till glädje för alla barn, och även vuxna åt. Man fick ett minne, ett knyte med hemgjorda karameller och de satt fast på en rosa slickepinne som doftade rosor. Tyvärr var det många barn som hann smaka på pinnen innan de fick veta att det var en tvål! Ja, och bakelser fick vi också. Sedan efter att alla pussats och kramas var vi ca 300 personer som åkte i bilar över ön till havet på andra sidan. Där var en restaurang uppdukad för oss. God mat och dryck, härlig musik och dans till klockan 18.00 Då skulle vår båt gå till fastlandet. Den kom aldrig, hade fått motorfel, så efter ett tag kom bussar och körde oss tillbaka till Egina stad där första båten redan var fullbokad, så vi var hemma först vid 23-tiden efter en underbar dag. Så visst kan dop kännas helt olika fast det är "vanliga människor" alla.


Det är roligt att läsa om andra traditioner, och man lär sig väldigt mycket med att ha brevkamrater runt om i Sverige, och i världen för övrigt. Kristina är väldigt intresserad av det som händer runt mig och det samiska. Jag skickade henne en film för några år sedan, som John Erling Utsi gjort, och den filmen är nu i Pireus´universitets ägo, och används vid svenskundervisning där. Roligt, roligt!





ANNONS
Av Maj-Britt - 29 juli 2015 17:56

För er, som inte har Facebook och kan följa med där, så kan jag berätta att nu har vi en hundvalp i vårt liv. På den första bilden är han tre veckor och oemotståndlig söt. Han är av rasen Siberian Husky.

 

På den andra har han hunnit bli nio veckor och bott hos oss i en dryg vecka.

 


Han kommer väl överens med Svansen, vår drygt sexåriga herdehund. De sover gärna tillsammans, som här.

 


Koljo har i dag varit ute på olika äventyr. Först tog jag båda vovvarna och for till badstranden vid Spadnaure några km från byn, och vägen dit gick över en myr. Lille Koljo var mycket duktig att hoppa sig fram mellan tuvorna fast han då och då blev omkullsprungen av Svansen.

 


Framme vid stranden funderade han nog vad Svansen sysslade med, och jag tänkte att barn och djur är väldigt lika. Sjö, sand och vatten - då ska det grävas, och så ska man springa i vattnet. Svansen älskar ju vatten, och Koljo gjorde sitt första försök till bad, men ser ut att tänka ”Aj då! Vad är detta?”

 

 

 

 

Sedan for vi på hygget där det blev lek och bus och rus. Det blåste rätt skönt och höll alla myggorna bort så jag satte mig på en timmerstock och tittade på vovvarna.

 


Koljo hittade sina genomgångar, där han sprungit förut under en trave timmer och sprang ut och in där flera gånger tills han plötsligt bytte sida. Han dök in under andra outforskade bitar och morrade litet därunder, men så skulle han ut igen och fastnade! Jag nådde inte honom, och under tiden tjöt och skällde han för fullt. Stockarna var för stora för mig att kunna rubba, och jag gick snabbt igenom vilka bybor som kunde tänkas vara hemma och kunde komma och hjälpa mig. Jag chansar med Roland, som varit Koljos husse, men innan jag hann ringa, så kom den vilda valpen fram, och full av kåda på ryggen. Nu har Smörhalvan och jag hjälpts åt att få den busiga krabaten ren igen. Det har varit väldigt lugnt sedan vi kom hem. Ett svagt försök till bus, och långsamma steg uppför trappan. Två timmar i olika terräng har satt sina spår - även hos en liten vilde....


ANNONS
Av Maj-Britt - 2 juli 2015 07:41

Juni månad

Juni månad har passerat, och det blev ett stopp i mitt bloggande. Viljan fanns, men orken och tiden räckte inte till. Ibland är det så att alltför många tankar snurrar omkring, och man vet inte vilken av dem är viktigast att ta fatt i.

För min del så var det barnbarnet Hjärtegrynet som fyllde 18 år i början av månaden, och tankarna förde mig tillbaka till tiden för hennes första tid på jorden och naturligtvis hos oss. Vi hade förmånen att få ha henne hos oss vid väldigt många tillfällen, och hon växte upp med hundar som hon älskade och som älskade henne. Flera av tikarna adopterade henne, så hon blev som deras valp.


Hjärtegrynet var med överallt. Fisketurer, bärplockning, vedhantering och även på älgjakt någon gång. Jag ler vid minnena, och ser henne framför mig då hon höll på att hoppa ur båten en sommarkväll då morfar drog upp en gädda som inte ville i båten. Den sprattlade och stänkte vatten, och Hjärtegrynet flyttade snabbt på sig, och såg ut att vilja hoppa överbord. Hon gjorde inte det, men höll ett misstänksamt öga på gäddan om den skulle gå igång igen.

Ett annat roligt minne är då Smörhalvan och några jaktkamrater skulle hämta en älg med fyrhjuling och vagn. Hjärtegrynet och en jämnårig kompis, son till en av jägarna, följde med. Färden påbörjades med barnens högljudda röster som överröstade fyrhjulingens motorljud. Jag, som väntade där vi lämnat bilarna, hörde dem ganska länge. Det var ingen svårighet att höra dem då de var på tillbakaväg. Sedan fick jag en utförlig recension av hur det hade sett ut vid slaktplatsen, och älgmagen hade varit jättestooor.


När hon blev äldre fick hon bland annat lära sig hur man gör palt och egen glass, så det skulle hon göra då hon kom hem till mamma. Vidare var hon väldigt frågvis, och det är ett bra tecken på utveckling. Det jag minns mest, var då vi tittade på Rapport en kväll. Hon var nog sex-sju år och följde med stort intresse nyhetsflödet. När börsinformationen kom blev det en frågestund om vad det var – Nasdaq och Dow Jones? Hur? Varför? Vem? Som ni förstår så blev frågorna många, och valutakurser – hur vet man det? Dessa frågor var ändå enkla att svara på, och Hjärtegrynet fick se att man kunde hitta en hel upplysningar i dagstidningar, bland annat just om valutor.


Fotografering gillade hon, och då en av kusinerna också var här, så sprang de omkring med en kamera var och tävlade om att hitta olika spännande motiv. Jag har ännu kvar några av dem i datorn. Den här bilden är min egen, som jag tog då Hjärtegrynet var fascinerad av något kryp.

 

Basket blev en omtyckt sport som hon engagerade sig i, och minnet flyger till en av de första matcherna hon var med i. Efteråt muttrade hon över det bristande engagemanget hos sina medspelare: Man måste ju röra på sig och inte bara stå där!


Tonårstiden kom, och med den blev besöken allt färre hos oss. Andra intressen lockade, och det förstod vi så väl, men tyvärr inte hundarna. Varje gång jag kom hem från Jokkmokk, så stod de vid staketet i rastgården och viftade på svansarna. De hade vant sig vid, att jag kom med deras ”valp” i bilen, och de blev så besvikna när hon inte var med. Men hur förstår ett längtande hundhjärta att valpen vill springa andra vägar? När hon då äntligen kom, så var lyckan total. Det syntes så väl på vovvarnas kroppsspråk. Mitt blödiga hjärta grät floder, då jag såg hur de väntade och väntade, men jag försökte förklara för dem hur det var, och jag såg att de tog till sig det, men de väntade ändå. De hade ju haft så roligt med en som alltid var beredd på lekar av olika slag…


Nu finns bara en hund kvar sedan Hjärtegrynets barnaår, men jag ser att han har flyttat sin längtan till husse, som kommer hem varje dag, så det går nog bättre, och snart får han en egen valpkompis att busa med.

Nåväl, nu fyllde alltså Hjärtegrynet 18 år, och då imponerade hon väldigt stort på oss. Hon hade möjlighet att välja mellan olika sommarjobb, men valde att jobba inom hemtjänsten. Där gör jag mest nytta, hade hon sagt till sin mor.

Vi älskar dig så, vårt lilla Hjärtegryn.


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se