Ibland bir det så att minnen trasslar till det, och går in i varandra på ett förunderligt sätt. Igår, till exempel, så skrev jag om min mors födelsedag, och då svepte barndomens minnen runt mig. Koljo var så klart med i minnets pärlhalsband.Bilden är från 2016, det sista år, som min Smörhalva gick i skogen med honom i förhoppning att han skulle bli en bra älghund. Så blev det inte. Det vet ni som följt mina inlägg på bloggen. 

I dag är det en tung minnesdag, eftersom det är detta datum som vi gravsatte Smörhalvans urna för fem år sedan, och det var på en plats i kyrkogården som han själv valt ut. Detta hände året innan han gick över Regnbågsbron, och det finns något som vi människor inte begriper. Han chockade mig då han valde gravplatsen, och jag hade ingen aning om vad som skulle ske ett år efteråt.

Jag har inte slutat att sakna honom trots att det gått fem år sedan vi stod vid graven. Däremot har jag sällan nämnt händelsen för nära och kära samt övriga utomstående. Det gör fortfarande ont, och många gånger kommer tårarna fram, och minnena sköljer över mig i strida strömmar. I somras, då motorcyklarna passerade på 45:an, var det jobbigt att se och höra dem. Alla våra turer med "Musse" som vi kallade hans BMW, klev fram, och sådant pågår hela tiden. Något inträffar eller någon kommer på besök, och här är bara jag och Koljo, min allra bästa vän. Min tillvaro kretsar kring honom, och att han ska ha det bra. När vi är ute och går i skogen, så varnar han mig om något är i närheten, och jag lär mig något nytt nästan varje gång. Jag ser på honom vad som är i närheten. Det finns de, som tror att jag hittar på, men de får tro vad de vill. Jag bryr mig inte ett dugg. 

Det finns inte bara sorgliga minnen att plocka fram. För 21 år sedan föddes ett barnbarn, som alltså fyller år just i dag. Fler har kommit till världen, och det känns så tungt då Smörhalvan inte har hunnit se dem, som jag gör. Koljo är med på alla hörn eftersom han älskar de små, som blir större och större. 

Ett bröllop har nyligen ägt rum i Luleå, då yngsta dottern gifte sig, så där finns nu fina nya minnen som skapades den dagen.

Livet vandrar hit och dit. Vänner kommer och vänner går, den ene efter den andre, och vi har bara att acceptera händelserna, Det vi kan göra är att vara rädda om varandra och ta vara på varje dag vi kan ses och samtala.