Alla inlägg under februari 2018

Av Maj-Britt - 24 februari 2018 16:24

 

Att bli ensam kvar - det har ni fått läsa om, ni som följt min blogg, och ibland har jag tänkt att jag ska sluta skriva om sorg, smärta och tårar. Men nu blir det ett tag till i alla fall, och det beror bland annat på att jag ringde till en vän igår, och hörde att hon befann sig i en bil. "vi kör och kollar om vi ser någon älg eller kanske något annat".

Efter samtalet slog sorgen ner hos mig. Tårarna bara rann, och det händer oftare nu tycker jag. Utan förvarning kommer Atlanten vällande in i mina ögon, och det spelar ingen roll vad jag än gör. Snöskottning, vedhantering - ett tag går det bra, men så plötsligt kommer smärtan.


Men tillbaka till gårdagen - jag tänkte då, och så gjorde jag även i dag, på alla turer som Smörhalvan och jag gjort runt om i länet. Alla stopp, alla djur, alla episoder, alla märkliga saker, alla matställen, alla eldar som vi gjorde, alla människor vi mötte - ja listan kan göras hur lång som helst. I början sov flickorna i bilen med kuddar, täcken, böcker och alla tillbehör som krävs för att små tjejer ska må bra. och om vi såg något djur, så hade vi order att väcka dem, så att de skulle hinna se det vilda också. Dessa turer var mest inom kommunens gränser och under de ljusa nätterna.


I Karesuando hälsade vi senare på en vän som då bodde där, och på andra sidan Lainioälven kom vi på en skogsväg mot okänt land. Där hittade vi ett kors som rests till minne av två unga män som omkom i en sprängningsolycka. Då pratade vi om hur glada vi var att vi hade varandra, och var extra kärvänliga mot varandra vid detta tillfälle. Någon av oss sade då, att man inte vet när livet tar slut, och nu med facit hand, kan jag bara instämma.


På vägen mot Nikkaluokta träffade vi på en brorson med sin rentransportbil - lite oväntat, men så roligt, långt hemifrån och så mötas där.


I Älsbyn bodde döttrarna Gullfia och Gullhöna ett tag, och dit var vi förstås på besök. Någon gång åkte vi vidare mot Piteå och lördagsloppisarna, och sedan kunde det blir Arvidsjaur, Arjeplog och Mellanström. Upp på Galdispuoda var vi flera gånger och där tankade vi nya energier.

Alla småvägar var intressanta och vi upptäckte en hel del som fotades. Kamerorna var alltid med. 


När jag tänker efter, så var vi i alla väderstreck i länet, och det var spännade att se vad det var för nytt vi skulle få in i våra kameror. En natt satt vi invid en skogsväg medan orrarna hade full konsert på andra sidan vägen, och en annan gång blev vi stoppade av en tjädertupp som var ovillig att flytta på sig när vi kom körande. Älgar fanns också tillgängliga för fotografering, och jadå - björnar också..

På vårarna och försommrarna var djuren mest i rörelse och jag minns nu, att varje gång som Eurovision Consert skulle avgöras - då åkte vi ut på djurspaning medan vi lyssnade på radion.


Malmbeget besökte vi då och då, och vi hann med att köra runt och titta där några gånger innan den stora gropen utvidgades. Gällivare och Dundret.

Luspebryggan, där en gång en båthamn för turistbåten fanns. Den så kallade Vägen Västerut kom senare, så då behövdes ingen turistbåt. Då vi senast var där fanns bara rostiga rör och liknande delar, och sopor i mängd...

På nerväg från Suorva träffade vi på en långtradarkompis från Småland, som hade lämnat släpet vid Stora Sjöfallet, och kört längre upp för en sight-seeing. Han gapskrattade då vi möttes, och det var verkligen roligt.


När kommunen började med turistmål, så var vi förstås på alerten. Många hade vi sett tidigare, men det fanns även dem som vi inte besökt, och ett minns jag helt klart. Det var före Kvikkjokk, då man går upp från Köpenhamn (platsen heter faktiskt så) mot vattenfallet Brudslöjan. Det var en strapats utan like - för mig i alla fall, men Smörhalvan höll stadigt i mig, så jag kom till slut upp på toppen. Vi skulle ju ha gjort om denna tur i somras, men då fick min älskade den fruktade cancern i sin kropp, så det blev ingen fler klättring. Ensam går jag inte, och även om jag skulle få erbjudande om hjälp, så skulle jag inte ta den. Jag litade för fullt på Smörhalvan, och det finns ingen som han..


Messauredammen, den passerade vi ofta, antingen på väg till eller från sonen i Vuollerim eller någn annan ort, och där var det vackra motiv att fånga med kameran. Den här bilden har jag visat förut, men den tål att ses på ännu en gång. Vattnet är Stora Lule Älv.

Det skulle nog bli en hel bok med berättelser, men här jar jag berättat om några som ni fått ta del av, och liknande turer blir det aldrig mer för min del. Smärtan gräver djupt i mig av bara tanken på att åka iväg utan Smörhalvan. Allt förändrades då jag miste min halva i livet, och inom mig ekar orden: Aldrig mer, så var rädda om varandra - ni vet inte när dagen kommer då ni måste säga de orden....

 



ANNONS
Av Maj-Britt - 16 februari 2018 17:00

 

I flera dagar har jag hållit på med att hacka lös tjock isbelagd snö från hundgården, och i dag var jag verkligen taggad och höll på intensivt med att frakta ut alla klimpar. Efter några vändor kände jag - aj, aj! Det var något jag inte märkt av sedan förra året den här tiden. Ischiasnerven reagerade med en akut smärta, så då var det dags att sluta med klimperiet. Jag gick in, och då slog saknaden ner som en bomb i mitt inre. Nu har jag ingen som kan massera bort ischiasen! För många år sedan fick jag lära mig en hel del om zonterapi av en god vän, och jag vidarebefordrade de kunskaperna till Smörhalvan. Jag behövde bara säga, att han skulle kurera mig, så att ischiasen försvann, vilket han också gjorde, och så tryckte han och gned den aktuella punkten på min fot. Nu måste jag experimentera själv med det ena och det andra för att bli okej igen. Detta är en ny form av saknad efter Smörhalvan, och jag hade glömt bort att sådan smärta finns! Jag inser att det är alltför mycket som försvann då han gick över regnbågsbron....

Hoppas ni som läser detta uppskattar er partner, och berättar det för henne/honom. Ofta tar man saker och ting för givet, och märker inte hur mycket det egentligen betyder...

På bilden vilar Svansen på en av kojorna i hundgården...

ANNONS
Av Maj-Britt - 14 februari 2018 14:06

I dag har jag haft besök av dem som jag ser som mina änglar - eller mina vise män. en förste kom med traktorn och tog bort mina snöhögar som jag skrapat ihop, så nu får jag plats med flera nya. Den andre ängeln var sotaren! En ängel associerar man ju med vit dräkt, men sotaren var helt svartklädd, men jag såg helt klart att han tillhär skaran av hjälpsamma figurer.Allt var bra, så nu känner jag mig nöjd. En tredje ängel är min bilfixare, som nu får jobb med att åtgärda besiktningsmannaängelns påpekanden, så det blir nog bra det också.


Alla Hjärtans Dag - den har inte undgått mig och mina tankar. Redan i tidig morgon mindes jag våra traditioner på denna dag. Det var överraskningar från morgon till kväll. Smörhalvan skickade mig fina bilder från nätet, och skrev ut några ibland och talade om att jag alltid fanns i hans hjärta - inte bara den 14 februari. Så var det för oss båda, och det gör så ont att tänka på att den tiden är förbi. Nu bor bara sorgen, smärtan och saknaden efter min käre i mitt hjärta. Jag kom osökt att tänka på några strofer som Pär Lagerkvist skrivit: Allt är mitt, och allt ska tagas från mig. Inom kort ska allting tagas från mig. Träden, molnen, marken där jag går. Jag ska vandra ensam utan spår...


Bilden nedan är från mitt arkiv, och det var för några år sedan då jag och Smörhalvan var och tolkade på sjön med våra hundar. Här är han med Svansen...

 

....och än en gång ber jag er: Var rädda om varandra!


Av Maj-Britt - 9 februari 2018 07:35

Då jag gick ut med vovvarna för att de skulle få lätta på trycket, så kändes det väldigt skönt. Vindstilla, och en ljusnande himmel.

Då jag kom in, så fixade jag en snabbfrukost och satte mig för att klura ut vad korsordskonstruktörerna menat. Radion stod påslagen, och då blev det sorgligt igen. Tänk, att det behövs så lite innan tårkanalerna översvämmas med oanade krafter. Det jag hörde var Jan Johanssen med "Se på mig". Smörhalvan och jag gillade den låten också bland alla andra, och han brukade ta min hand över köksbordet om vi satt där sådana gånger när vi hörde orden " aldrig lämnar jag dig" och ändå gjorde han det!!! Min hand i stormen försvann för att aldrig mer komma tillbaka...




Av Maj-Britt - 6 februari 2018 22:03

 

I detta inlägg kommer Smörhalvan inte att ha huvudrollen, som i de flesta som jag skrivit tidigare. Jag lyssnade på Karlavagnen igår då programmet sändes från Luleå, och det behandlade just den här dagen och vilken betydelse den har för samerna i Sàpmi.


Jag tänkte då på hur jag har upplevt den samiska världen och även den svenska, och tankarna flög iväg till Saltoluokta där jag bodde de första elva åren av mitt liv. Min far var vaktmästare på STF:s anläggning och min mor sysslade mest med den samiska slöjden. Hon var en i den stora släkten Kuoljok, och i många år trodde jag att min far var svensk, men ibland undrade jag över hur han kunde tala så bra samiska. När båda var borta och bara en gravsten berättade om dem, så fick jag reda på, att min far också var same - från en sameby i Kalixtrakten! Så jag är tydligen en same, men det fick man inte tala om på 1950-talet. Då var det fult att vara en lapp, som det hette då. Därför sattes jag i svensk skola, med andra samiska barn med svenska efternamn, och visste inte varken upp eller ner. 


Den Lulesamiska dialekten , som min mor talade lärde jag mig snabbt, eftersom det var det språket som jag växte upp med, sida vid sida med svenskan, tyskan, engelskan, franskan och alla andra som talades av turisterna som kom till fjällvärlden. Det som sårade mig mycket, men samtidigt gjorde mig arg, var när jag jobbade på Sameskolan i Jokkmokk i olika funktioner. Ibland var jag stödlärare, och då var det en av föräldrarna som hade ifrågasatt mig inför rektorn - om jag kunde tala samiska!


Nu var jag ju ganska så van vid att min existens finns i ett ingenmans land. Det är bara ett fåtal av mina släktingar och andra samiska bekanta som vill kännas vid mig. Många uppträder, som om jag är den som finns längst ner på samhällsstegen, och inget man behöver bry sig om, fast jag inte har gjort dem något. Mina tankar snurrar runt, och jag undrar så för mig själv hur människor kan uppträda som om de är Jordens Gudar? Det måste vara isande kallt där uppe på toppen..


Så är det dags för Smörhalvan. Jag visste inte då när vi gifte oss, att han också hade samiska rötter, så det var ganska roligt att få reda på det långt efteråt. Det var förstås därför vi föll för varandra, eftersom vi var komna ur den samiska världen från tidernas begynnelse. När vi var två, så var allt mycket lättare. Jag kunde bolla funderingarna mot någon som kände mig väl, och nu kommer jag till den fras som jag upprepat så många gånger: Aldrig mer...


Vad jag nu vill ha sagt med detta inlägg är, att jag inte riktigt vet vem jag är. Om jag är same - varför ser ingen mig som en sådan? Är det för att jag är försiktig med att tala samiska? Det beror på att för många år sedan, så sade en kvinna till mig, att jag talar så gammal samiska, och från den stunden, så tvekar jag för allt utom vardagliga fraser. Det här med den samiska nationaldagen känner jag, att jag inte kan delta i ett firande som nonchalerar många personer, inte bara mig, utan många andra, som av en eller annan anledning hamnat på sidan om...


Av Maj-Britt - 4 februari 2018 11:47

 

Så blev årets vintermarknad i Jokkmokk slut, men för mig betydde den inte så mycket.. Detta år har jag inte tagit den  mängd av bilder som jag har gjort under föregående, och det beror förstås på att jag inte hade Smörhalvan som sällskap. Fotointresset har falnat när jag inte har någon som peppar mig, och alla minnen virvlade runt i mitt huvud. Ibland var jag så inne i min tankevärld, att jag inte hörde när någon ropade mitt namn. Jag är inte högfärdig, men minnena från de gångna åren fick mig att glömma allt annat omkring mig. I år skulle vi ha gått och tittat på allt som vi missade förra året, men det blev inte så. Jag kände ingen lust att göra det ensam, och då blev det att åka hem igen. Bilden ovan är i alla fall en som jag lyckades åstadkomma, och det beror på att det var ett så stort utbud av färger, och detta gillar jag. På Talvatissjön tog jag ett par foton av vännen Rolle och vännen Keijo som erbjöd kunder hundspannsturer. På min Facebooksida har jag en videosnutt då Keijo kommer med sitt spann.

 


Tiden har runnit iväg, och för sju månader sedan blev jag ensam kvar då min lärare och fotokompis, Smörhalvan, lämnade mig för en färd över regnbågsbron. Nu har jag ingen som kommenterar de få bilder jag tar, och jag får heller inte se några nya som han har fångat med sin kamera. Jag bara undrar hur det ska fungera för mig, för det var så bra, då Smörhalvan exempelvis sade, att jag skulle ha fokuserat på det lite mer till höger. Ibland har jag sett fina motiv för mina ögon, men inte brytt mig om att fota det. Det känns inte som om det är någon mening med det....

Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
     
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
<<< Februari 2018 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ brianne med Blogkeen
Följ brianne med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se