Alla inlägg under april 2015

Av Maj-Britt - 28 april 2015 06:53


En ny morgon gryr med strålande solsken i öster. Det ser ut som om solen ber om ursäkt för snöfallet igår, så i dag ska hon reparera skadan med att värma bort det vita täcket. Natten har varit kall med sju minusgrader, och hade inte snön kommit igår, så hade jag och Svansen varit ute på tolktur i dag. Vid morgonrastningen såg han ut att vara beredd, vilket inte jag var. Den ensamma svanen flög över oss mot den öppna strömfåran längre bort mot stora järnvägsbron, och då jag riktade mina blickar mot marken, så syntes där spår efter nattens gäster - räv och ekorre.


Så kommer funderingarna om vad jag ska ägna mig åt denna dag. Jag har alldeles för mycket att göra, och det är svårt att fokusera på vad som är riktigt akut. Varför blir det så, och varför säger människor, att de ingenting har att göra? I skrivande stund blir det i alla fall, för min del att fortsätta med skrivandet – besvara tre brev.


Tankarna – de hinner överallt på microsekunder. Nu flyger de in i skogen där jag älskar att vara. Bara att gå där, och sätta mig ner när lusten faller på, och känna naturens skönhet omsluta mig. Det är som om mina oro-måsten dämpas en aning. Kommande gräsklippning, bärplockning, nätfiske och så älgjakten. Visst! Jag har fler måste-objekt här i huset, och ibland önskar jag att jag bara kunde säga, att jag inget har att göra. Fåglarna spelar upp sina arior, som en hyllning till den kommande våren. De bryr sig inte om, att det ännu ligger snö i markerna – de bara är.


De lyckliga stunderna med mina fyrbenta vänner finns också där – de som redan gått över regnbågsbron. Jag minns ännu hur de doftade, och hur det kändes att krama om dem, och alla andra stunder, som har gett mig de underbaraste minnespärlor. Nu tänker säkert någon som just läser detta – men barnen då?


Ja, men det är ju självklart att tankarna flyger med alla vindar till alla roliga episoder med dem – och även de ledsamma – då mamma fanns där för att trösta. Nu är det barnbarnen, som bjuder på härliga upplevelser att plocka fram. Då man tänker tillbaka till förgångna ögonblick, så är det de ljusaste och vackraste som kommer fram.


De kära, som också vandrat över regnbågsbron finns där någonstans. Varje dag gör jag något eller ser någon sak som får mig att tänka främst på mina föräldrar och svärföräldrar. Min kära saknade väninna, som varit borta från denna existens i drygt elva år nu, får ofta mina tankar. ”Det ska jag berätta”, men jag kan ju inte ta telefonen som förr, utan nu blir det på andra vingar som mitt berättande når fram.


Katastrofernas och krigens människor får också sin plats. De som drabbas på ett eller annat sätt, och jag har väldigt svårt att förstå att ett lands ledare dödar sina egna invånare för maktens skull. De kan ju inte ta med sig den då det är dags att resa till okänt land. Vore det inte bättre att bli en älskad landsfader som ser om sina undersåtar och hjälper dem där det behövs?


Sist i detta inlägg, ska jag beröra dem som jag då och då nämner – speciellt vid vackra upplevelser. Det är de sjuka, som inte kan eller orkar ta sig ut, de gamla, som lämnas på någon institution och väntar på besök som aldrig kommer, den underbemannade personalen i barn – och äldreomsorgen samt på sjukhus, de fängslade bakom galler, de fantastiska människor som är till för att hjälpa andra och som vi sällan tänker. Alla dem virvlar förbi i min blixtrande tankevärld, men vad som är viktigast – de finns där!

En arkivbild får avsluta mina funderingar.  

   

ANNONS
Av Maj-Britt - 24 april 2015 07:23


Fredag morgon och 4,3 minusgrader. Perfekt för en tolktur. Svansen instämde och var snabbt beredd då jag började att klä på mig. Jag undrar om han egentligen skulle ha hetat något annat än det han gör nu, och då borde det ha varit ”i vägen.” Han snurrar runt, och ska skynda på mig, flåsar som om han var i stor nöd, springer framför fötterna, bakom mig, och kollar intensivt på varje rörelse jag gör. Så är det varje morgon som vi ska iväg.

Innan vi startade tog jag den här bilden.

 


Skoterspåret är fortfarande intakt, och bara på ett ställe hade det tryckt fram lite vatten, men under nattens kyla, så hade det frusit på, och märktes inte nämnvärt. Visst ser det inbjudande ut?

 


Vi stannade och lyssnade till orrarnas spelande, och svanarna hälsade oss välkomna – tror jag i alla fall. Dessa fåglar, och speciellt en, gör mig så ledsen, och det är därför, att tillsammans med detta stationära par, så följer en ensam svan. Maken/makan har lyft sina vingar högre upp än våra ögon kan se, och därför har hen blivit kvar. Jag har nog skrivit om detta förut, och tyvärr har jag hört talas om att det finns människor som kan döda en svan! Vet de inte att dessa fåglar inte bildar nytt par med någon annan då den ene förolyckas på något sätt? Hur som helst – mina ögon fylls av tårar då jag ser den simma omkring – ibland i närheten av paret som häckar här i sjön.


När vi vänt om och for iväg hemåt, så stannade Svansen till invid en liten udde. Framför oss finns en vik, och mot den andra stranden tvärs över var det något spännande. Min kompis hade öronen riktade framåt, och så satte han igång. Det var ingen snabb trav den här gången utan det blev till och med galopp! Som vanligt såg jag ingenting, men det kunde ha varit vad som helst; renar, rådjur eller Tiburtius. Det är bara Svansen som har någon aning om vad som fångade hans uppmärksamhet.

Nästan hemma – då tog jag den här bilden.

 

Ha nu en skön helg, och var rädda om varandra!

ANNONS
Av Maj-Britt - 23 april 2015 11:12

I dag blev jag vittne till en annan sorts dramatik än igår, ett kravaller bland grenarna. Jag fick se att ekorrarna avlöste varandra vid fågelfröautomaten. Först kom en liten smygande. Den var mycket vaksam och tittade sig omkring hela tiden, och tydligen var det för rörigt runt om, så den försvann snart.


En stund senare kom den jag kallar för Chefinnan, och den for direkt och började äta, utan att bry sig om att jag kom ut med kameran. Jag stod där och kände en varm känsla över, att jag fick titta på när en liten vän försåg sig med föda.

 

Hon ser ut att njuta av sol och mat...

 


Då fick jag se, att den lilla ekorren var på väg tillbaka. Den sprang lätt på grenarna, och eftersom jag stod stilla, så märkte den inte att jag var där. Chefinnan märkte inget heller, och var så fokuserad på att äta och samtidigt se om jag skulle göra något. Den lille kom på stammen ovanför och var på väg ner, men fick då syn på mig. Med ett rasslande for den högre upp, och då fick Chefinnan se, att en inkräktare var på gång. Hon (visst är det en hon) jagade iväg den lille, och det blev ett svirr, tjirrp och ett annat obeskrivbart läte där bland grenarna innan den drog iväg bort från det farliga grannskapet. Ni ser lite av den högst upp på nästa bild -  innan Chefinnan fick se den.

 

Det såg ut som om Chefinnan demonstrerade ägandet av fågelfröna, och just då jag tog denna bild hördes en stark väsning.

 

Avslutar dagens blogginlägg med en bild på mysande Svansen. Han ser ut att ha läget under kontroll.

 




Av Maj-Britt - 22 april 2015 10:20

Morgondramatik

Åter en morgon med strålande sol över glittriga, vita vidder. I dag tog jag med mig pimpelspöet för att prova lyckan.

Svansen sprang villigt iväg, men här och där måste han stanna och sniffa på nya spår av någon annan hund än de som brukar vara i farten, men fram kom vi.


När vi då hade vänt vid eldplatsen, så knackade jag upp några pimpelhål som Smörhalvan gjort vid ett tidigare tillfälle. Det var ingen större ansträngning att få upp hålen – bara en tunn isskorpa överst. Jag fick napp nästan genast, och hamnade nog i ett stim. Tre så kallade matabborrar fick jag upp, men så blev det lugnt ett tag. Svanarna hördes väl från älvens utlopp från sjön, och rätt vad det var började de att föra ett våldsamt liv. De skrek och flaxade och hetsade upp sig – och Svansen blev också taggad! Han undrade vad som stod på, och strax fick vi se en räv som kom springande längs med stranden. Det var nog den som förargat svanarna. Jag tog fram kameran, och skulle ta en bild på honom, men då började Svansen skälla, och räven fick bråttom, och kastade sig in i skogen. I samma veva kände jag att jag fått napp, och det var inte det lättaste att försöka parera allting. Hund, pimpelspö och kamera. Den senare åkte snabbt ner i fickan, och nappet jag hade på spöet var en liten harr!

När allt lugnat ner sig fick jag det som skulle bli min sista fångst för dagen – en liten fisk till Svansen. Han vet precis vilken storlek som är hans, och han var inte alls villig att släppa ifrån sig den för att jag skulle få ta en bild.

 

Innan vi for hem tog jag en bild av den glittriga diamantvärlden. När jag lade in den i datorn fick jag se hjärtat! Underbart!

 

När vi närmade oss hemmet tog jag denna bild av någon som hade testat att köra skoter på sidan om spåret, och då såg det ut så här.

 

Av Maj-Britt - 21 april 2015 09:40

21 april


I dag tog vi en sovmorgon, dvs. jag och Svansen – vaknade först kl.5.50, och vid en titt ut genom fönstret fanns det bara en sak att göra. UT! Solen var redan en god väg upp på himlen, och så här så det ut då vi startade dagens tolkresa.

   

Svansen var på alerten, och drog med full fart från början, men en stund senare bytte han till sin vanliga vägvinnande trav. Jag passade på att ta fler bilder av den vackra morgonen.

   

Tolkspåret är helt intakt, och det tackar vi för, och så här är det då vi viker in mot vår eldplats.

 


Solen har töat på ganska bra här, där vi brukar hålla till.

 


När vi vänder och ska hemåt, så ser det ut så här.

 


Svansen blev lat då vi for iväg, och kanske han kände av att han nu är på väg mot sju år, fast det är 364 dagar till dess. Gång på gång vände han sig om och tittade bakåt, och jag försökte se vad han hade uppmärksammat, men jag märkte inget ovanligt. Vi hade en svag motvind, så egentligen skulle han inte ha observerat något, men å andra sidan har ju hundar miljoner luktceller i sin nos. Kanske var Tiburtius på gång…

Tolkspåret går ju nära land, och jag tog en bild som berättar att det ännu är snö i skogen. Det är bara runt en del träd som det är snöfritt.

 

Hem kom vi fast det gick verkligen i slowmotion. Svansen kanske behöver en vilodag, men det underbara vädret och jag tycker annat. Han får väl lunka på, och jag får ta på mig broddarna och bistå honom med farthållandet.

Nu är det dags för köttrökning - ska gå ner till kåtan och lägga på mer ved.


Av Maj-Britt - 20 april 2015 12:24

Vi trodde knappt våra spår skulle återhämta sig efter snöfallet som vi fick natten mot den 13 april. Under över alla under. Visst blev det tungt hela veckan då vädret envist höll sig på plussidan, men så blev det några minusgrader natten mot den 18.


Det gick fort att kliva ur sängen den morgonen, och jag och Svansen for iväg på tolktur innan Smörhalvan hade vaknat. Svansen var jublande glad över att få springa och sträcka ut eftersom det inte har varit tänkbart tidigare under veckan,

och solen hade just precis klivit upp och förgyllde vår färd.

 

På vårt spår är det några mindre motlut, och Svansen brukar gå ner i promenadfart då vi kommer fram till dessa, men inte nu. Han sprang ivrigt hela vägen, och på ett ställe hörde han något intressant. Ryggen rätades ut och öronen spetsades och han tittade mot skogen medan han ökade farten. Jag tittade också, men såg ingenting, men mest troligt var det några renar där – om det inte var en Tiburtius som gick omkring utom synhåll för oss. Hur som helst så fortsatte vi till eldplatsen och tillbaka igen, och då var även orrarna glada över att vädret hade stabiliserat sig. De spelade sin morgonkonsert, men Svansen har inte riktigt fattat vad det är som låter.

Här ser ni mitt ekipage, och jag är så glad att det numera finns plastbelag att sätta på sparkens medar, för de har öppna nya vägar för min tolknoja.

 

När vi kom fram till det ställe där han hört något – då var han som vanligt igen, så vad det nu var hade försvunnit därifrån. Hem kom vi, och då sov Smörhalvan fortfarande! Han hade inte hört att vi for iväg ut, och inte heller att vi kommit tillbaka.

Senare på förmiddagen åkte vi ut med skotrar och kälkar, och vi började pimpla då vi kom fram till ett tänkbart ställe. Smörhalvan fick upp fem abborrar, medan jag filosoferade över det ena och det andra, och lyckades få upp en liten, liten fisk. Vi eldade i alla fall och satt och myste över dagens grillade korvar, sov i solen och mådde allmänt bra.

 

Svansen njöt också, fast han sällan väljer att ligga på renskinnet, men nu kom han ju upp lite högre då han fick ligga på kälken, så han såg nog bättre.

 

Söndag – en ny tolktur, och så frukost vid hemkomsten. Solen var i full form, och bara öste sina varma strålar över oss, och den dagen hade jag tur, och fick upp några fina abborrar. Smörhalvan berättade att då han pimplade, så fick han upp en liten abborre – den storleken som Svansen gillar och äter. Denne, som noga följt husses aktiviteter, blev naturligtvis glad över fångsten. Han hade hoppat runt och lekt med fisken som en katt. Kastat den upp i luften – och så! Den föll olyckligt så att den hamnade i ett pimpelhål och försvann. Då blev det problem. Svansen hade letat, gått runt och nosat, kollade om husse hade gömt den, men fick till sist ge upp. Fisken var och förblev borta!

Jag brukar ha med mig en spark, så jag har något att sitta på då jag ska pimpla, och Svansen har fattat galoppen! Husse satt ju på den då han gav Svansen godis..

 

 

När vi kom hem, så blev det åter abborrfiléer till middag, precis som dagen före, men det var gott, och att äta färsk fisk är ett stort privilegium vi har. Jag ser ibland bilder på FB, där stora rödingar visas upp på vackra bilder, och just sådana stunder blir jag avis, men det går över ganska snart. Harr och abborre är inte att förakta, och i framtiden kommer jag alltid att minnas ett barnbarns kommentarer under den gångna påskhelgen. Hon fick ju abbojjaj och hajjaj!


Måndag – i dag fyller Svansen sex år, och då går mina tankar förstås till de gångna åren, men fast han funnits med oss denna tid, så ska han ändå försöka bära sparken innan vi kommit igång på riktigt. Han ska förresten försöka bära alla andra fordon också - cyklar, kälkar och skotrar. Men när man väl kommit iväg, så går det bra. Jag undrar verkligen varför han gör så, men jag lär nog aldrig få något svar.

Vi for iväg ut igen, och under natten hade det varit -4,4 grader, så tolkspåren var helt perfekta.

 

Inga nya intressanta saker kom i vår väg, eller på sidan om den, bara orrarna spelade på en ny konsert. Rolles hundar hördes långt från byn, och berättade att han hade vaknat, men mer blev det inte.

 


Av Maj-Britt - 12 april 2015 18:56


Svansen väckte mig i tidig morgon, så jag klev upp och såg, att det var tolkarväder även i dag. Efter de vanliga bestyren gav vi oss iväg. Det hade inte varit så kallt under natten, men någon minusgrad gör att det ändå fryser bra på spåren.

Vi hann ut före soluppgången innan den hade nått upp över bergen i öster. Orrarna hördes spela för fullt här och där, och min kompis lyssnade lite förstrött. Han tycktes inte begripa vad det var som lät då han inte såg något.

 

När vi kom fram bakom alla uddar som finns på vår väg så hade solen vaknat. Den var inte så engagerad tycktes det, och Svansen höll koll på läget.

 

Vi fortsatte en bit till, och vår sträcka i dag blev bara åtta km. När vi hade vänt om sölade dragaren och det tog ett tag innan jag fått upp honom i dragfart. Spåret över viken passerades ganska snabbt tills vi kom i slutet av det partiet. Då fick Svansen väderkorn på något spännande, och jag vet inte vad det var, men nu visade han prov på en ny talang. Han sprang med sidan mot mig -före sparken - medan han försökte dra in den intressanta doften som kom någonstans ifrån. Jag har aldrig sett en hund springa på det sättet, och han lyckades hålla ordning på tassarna. Ungefär 200 meter sprang han så innan han övergick till den vanliga rätt-fram-tekniken.

Två gånger stannade han tvärt och började sniffa på mina byxor – inte konstigt alls, då jag igår satt i skoterkälken med en skadad hund i famnen. Det kom han på, och jag tänkte att vinden måste virvla runt med olika dofter – speciellt då det inte var någon vind just då.


Jag kom också att tänka på den fina resan genom skogen, och samtidigt blev jag ledsen. Någon hade kört skoter över områden som man ska undvika – rakt över småtallar gick detta spår, och ändå finns de fina som är gjorda för att skona markerna från sådant. Ibland undrar man om sådana människor hängt med ordentligt då de fick skoterkörkort. Då får man lära sig hur man ska, och framför allt inte ska köra.

Nog nu om detta – ska inte knorra mer- idag..


När jag och Svansen kom hem var det dags för frukost, och sedan började plockandet med allt vi skulle ha med oss för en dag vid sjön. Vi pimplade, men i dag var det inte så fin fångst som det brukar vara – bara sex abborrar, men det blev filéer av dem senare. I sju timmar var vi ute, dåsade i solen, som kommit fram i full skala, åt och tog en tupplur mellan pimplandet, och Svansen fick agera fotoobjekt emellanåt. Han fick ett nytt sniffningsanfall då Smörhalvan tog fram hans renskinn som han brukar ligga på – ibland! Jadå, det var det skinnet som legat under mig och damen från igår som åkte med mig i kälken. Vi har konstaterat, att han nog har varit en isbjörn i sitt tidigare liv, Han gillar vatten, kyla, och väljer oftast att ligga bredvid skinnet. Här får ni en kavalkad av bilder med bara Svansen.

 

 

 

 

 



Av Maj-Britt - 11 april 2015 22:57


Lördag  - och jag hade sovmorgon för en gångs skull, och vaknade inte förrän klockan var 5.50 Solen var redan framme och jag bestämde mig genast. Svansen signalerade att han också var beredd på en ny tolktur. Jag hann ta en snabb titt på termometern som visade -3,4 grader. Det blev full fart från början. Tolkspåret var hårt, så jag hade bara att hålla fast i sparken. Svansen sprang som aldrig förr – utan något lockbete framför sig.

Då vi närmade oss spåret där vi ska vika av mot vår eldplats brukar han själv välja rätt väg, och gå in åt det hållet. Jag tyckte att det kändes alltför härligt för att redan nu sakta in och vända om, och tänk! Svansen fortsatte rakt fram istället! Utan att jag sagt något!

 

Det blev några extra km innan vi vände om, och då fick jag problem. Smörhalvan hade ju satt upp stickbuskar för att visa var spåret går, och åt det hållet hade jag inte varit tidigare. Nu fick han ju dessa buskar på ”sin sida”, och då skulle de kollas och få en ny skvätt urin. Vid ett tillfälle hade han en ganska god fart, och jag trodde att han skulle passera, men nej. Det blev tvärnit, och en akut gir mot busken. Sparken och jag höll på att gå omkull, men jag lyckades komma på rätt köl igen. Dofterna från den busken var nog oemotståndliga eftersom Svansen stod som fastnaglad där. Om ni någon gång försökt att rubba en 35 kg tung betongklump, så förstår ni hur jag kände mig.


Till slut kom vi igång i alla fall, och då valde jag att gå utanför spåret, så att jag fick stickbuskarna på min sida, och farten ökade. Då upptäckte jag att hundbajspåsen hade försvunnit, och jag stannade och vände mig om, men ingenstans syntes den. Jag tyckte att jag hade satt fast den ordentligt med några linor på sparken, men tydligen inte. Det var bara att vända om, och min dragare blev mycket fundersam. Okej, ja, men då ska vi tillbaka, så vi körde de kilometrarna igen. Fortfarande ingen påse, och så vända på nytt. Jag gjorde som strax tidigare – styrde utanför stickbuskarna, och det gick alldeles utmärkt, men jag var inte så långt utanför det riktiga spåret. En km senare hittade jag påsen, och den här gången knöt jag fast den ännu bättre, så att den till slut skulle hamna i soptunnan vid hemkomsten.

Nu kunde jag njuta helt av återfärden mot byn.

 

Skaren bar fint på sjön, och det syntes att Svansen också tyckte det var kul – tills vi närmade oss hemmet. Då blev han plötsligt lat, och saktade farten betydligt. Inga tillrop eller kommandon om att söka husse hjälpte. Uppför backen nerifrån sjön hade jag en mycket gammal hund som gick med hängande koppel, men samtidigt förstår jag honom. Han hade ju sprungit en mil i rask fart med några kisspauser (och en bajspaus) emellanåt, så flåset måste ju ta slut någon gång…


Hemma blev det frukost, och Svansen fick några bitar Brieost som belöning, och sedan blev det dags för mig och Smörhalvan att åka till vännen Rolle. Svansen fick vara hemma, eftersom vi skulle vara behjälpliga då Rolle skulle köra ett tolvhundars spann med goda vänner på en liten utflykt. Färden genom skogen gick bra, och hundarna höll igång med god fart. Vi stannade vid en eldplats invid sjön, och där blev det dags att göra upp eld, och ta en liten fikapaus.

 

En av deltagarna hade aldrig åkt med hundspann förut, så det var en upplevelse. På hemvägen fick jag ta en av hundarna i kälken. Hon hade gjort illa en tass, så hon fick vara konvalescent på hemvägen. I början tjöt och gnällde hon, men insåg snart att det inte hjälpte, så hon lugnade ner sig. Vädret var underbart med strålande sol, så alla var nöjda och glada.

 


Presentation

Fråga mig

7 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11 12
13
14
15
16
17
18
19
20 21 22 23 24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2015 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ brianne med Blogkeen
Följ brianne med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se