En vacker majkväll från arkivet får öppna dagens inlägg. Många sådana himlar såg Smörhalvan och jag på våra bilturer längs med skogsvägarna. Nu har han varit borta från mig i snart tre år, och just i dag känns det extra jobbigt. Det här datumet år 1989 gifte vi oss, men vi fick bara uppleva 28 bröllopsdagar tillsammans. Så det är 31 år sedan vi stod framför prästen och lovade att älska varandra i nöd och lust. Lusten fanns där under hela hans levnad tills en dryg månad av hans liv återstod.Jag brukade ofta säga till honom, att då var det dags för mig att älska i nödens dagar. Den djupa smärtan vid hans bortgång finns ännu kvar hos mig, och fast jag vet att jag inte får något tillfredsställande svar, så frågar jag om igen detta "varför". Jag saknar allt som var han, allt som han kunde göra och vad han sade. Vi hade samma sorts humor, tyckte om samma sorts musik, böcker och övriga intressen. Han var verkligen min halva, och nu känns det som om jag vore ett halvt äpple, som aldrig kan bli helt igen.

Visst försöker jag prata med folk, och det händer att jag för en kort stund glömmer bort att jag är ensam. "Det måste jag berätta när jag kommer hem" - det händer ofta att just den tanken kommer. Vi talade mycket om jakter, som vi båda hade varit med på, men även om dem som pågått för oss båda innan jag kom med i bilden. Jag har några vänner, men ingen av dem pratar om jakt, och bara i förra veckan kom jag på det. Kvinnor pratar på ett sätt, och män på ett annat, och eftersom jag inte är någon "typisk kvinna" så saknar jag "karlasnacket". Jag har ju alltid jobbat med ved och snöröjning samt diverse annat, så i vissa ögonblick är jag nog mer manlig än kvinnlig.

De stunder, som också gör ont i mig, är då jag hör någon säga, att jag och NN var dit igår - jag och NN körde den vägen - jag och NN var och fikade där osv. Det är tvåsamhet hela tiden, och jag vet att så kan det aldrig bli mer för mig. Det är i alla fall tur att jag har Koljo. Vi har börjat betyda mer och mer för varandra det senaste året, och det är bara talet som fattas, fast jag förstår honom rätt bra, och han har lärt sig mina rutiner. När vi är i skogen, så iakttar jag hans kroppspråk, och ser vad som kanske finns i närheten av oss. Jag litar på honom i hur många procent som helst.

31 år sedan vi gifte oss, och då undrar du som läser detta vad jag menar med 32. I så många år har jag bott här i byn, och som ett skogbarn jag är från barnaåren, så har jag lärt mig hitta i den här omgivande naturen. Jag är aldrig rädd, men mycket vaksam. Vilda djur är vilda. Det går inte att tro att en björn är en snäll nalle. Smörhalvan sade ofta till mig, då jag for iväg på egen hand, att jag inte skulle glömma bort att ibland vända mig om."Du vet aldrig vad du har bakom dig"....

Hoppas att mina ord i dag har fått er, att tänka mer på varandra och älska er partner. En dag blir det som för mig - bara smärtsamma minnen kvar.

Det här är en två dagar gammal bild från "min sommarväg", men jag har inget foto som passar in på mitt inlägg i dag, När jag och Koljo går på den här vägen, så kommer olika tankar fram - och nu gäller det något som jag såg tidigare i veckan på Facebook. Det poppade upp i dag också, så nu måste jag lufta mina funderingar. Har vi backat tillbaka i tiden så vi hamnat på första april igen? Jag började verkligen undra, och det gäller svarta trosskydd till svarta trosor! Vem ska gå in på närmare beskådning av dessa damer som bär svarta trosor? Eller ska damer bärande på dito objekt springa byxlös enbart iklädd i svarta trosor? "Titta- det syns inte att jag har trosskydd". Det måste vara ett aprilskämt. För min del tycker jag att vita trosskydd passar till alla trosor vilken färg de än har. Men de kvinnor som vill ha det reklamen visar får så gärna köpa vad de vill. Detta var bara mina funderingar....

Så blev det månaden Maj, och då vill jag börja det här inlägget med att gratta oss alla som har Maj i sitt namn, antingen först eller i andra led. Samtidigt minns jag, och har skrivit om det tidigare år, att Smörhalvan, och barnen då de ännu bodde hemma, tävlade denna månad att säga dagarnas första Grattis till mig. Oftast var det Smörhalvan som vann, och då jag kommenterade detta, så sade han alltid att jag var hans första och enda Maj. När boet tömdes på barn, så fortsatte han ändå med sitt morgongrattis. Detta tänkte jag mycket på då vi for ut på promenad i dag.

Jag parkerade bilen på min vanliga plats och så gick vi iväg. Koljo stannade då och då och vädrade mot vinden, men det som kom till hans nos, hade jag ingen aning om. När vi gick tillbaka så såg jag att tallplantan som hade rest på sig i förrgår, hade sträckt på sig ännu mer, och den får nog hjälp av solen som inte skymdes av något moln.

Istället för att köra hem, så fortsatte jag på vägen mot vändplanen och stannade där. Jag fick en idé om att göra en liten Majbrasa. Det är ju Maj månad om ni nu har missat det. Koljos koppel förlängde jag med Loungelinan, så det blev riktigt långt, och han kunde gå och obducera saker och ting lite mer fritt medan jag fixade till brasan. Det var inga problem att hitta ved eftersom det finns gott om pinnar och mindre stickor efter att skogsbolaget har avverkat där i närheten. Det har ju funnits en trave med björkved också, så jag gick dit och skulle leta en näverbit, men det var inte så lätt. Den som hämtat traven hade inte lämnat kvar någon större bit, utan jag fick plocka ihop de små för att tända. Däremot fanns det en tom pet-flaska!!! "Hämtarem" orkade väl inte slänga den i sin bil, eller också skulle hen retas med mig, för att se om jag skulle nämna det - vilket jag som till synes gjorde.

Så här blev vår lilla brasa.

Koljo gick och strosade omkring tills han gått igenom allt som fanns inom hans räckvidd. Då lade han sig ner, och hade samtidigt koll på vad jag gjorde. Visst är han väl vacker?   

Han insåg nog, att vi inte skulle fara hem i första taget, och till sist lade han sig ner ordentligt.

Det var så härligt med detta flödande solljus, och jag njöt på min vikpall som också gav mig minnen från Smörhalvan då jag använde hans sittunderlag som höll mig varm om rumpan. Allt var tyst och stilla runt omkring oss, och jag kände faktiskt ett uns av lycka där vid eldens sprakande, och så väldigt långt från Coronapandemin. Så skönt att sitta ner och bara vara för sig själv. Ibland brukar det komma någon bil dit där jag var, men förmodligen var det sovmorgon för ingen kom, vilket jag också njöt av. Jag tänkte, och sände varma tankar till alla dem som har det svårt nu i pandemins fotspår, och till alla dem som mist någon kär person. Tänker också på dottern Gullhöna som jobbar som sjuksköterska på sjukhuset i Sunderbyn, samt alla hennes vårdkompisar världen över Jag hoppas att alla ska orka igenom detta. Det är ju så väldigt många som berörs av detta, inte bara de sjuka, utan de som befinner sig i karantän, frivilligt eller inte, samt personal och brukare på äldreboenden. Som ni förstår så vandrade mina tankar vida omkring där jag satt i solskenet invid min eld, och jag skämdes nästan över hur bra jag har det.

Koljo bytte plats då och då, och nu ser ni bakom honom, berget jag brukar gå upp på. Solen har ännu inte gjort någon större åverkan på snömängden, så vi får vänta med att ta oss upp dit.

Just i det ögonblicket hördes ett enda skott från väster, någonstans bakom eller lite mer norrut från det andra berget Spadnåive. Vem som sköt och varför vet jag inte, men det jag vet, är att det var ett gevärsskott. Vinden låg ju på från det hållet, så det hördes ganska väl. 

Nåväl, min eld hade brunnit ut, men jag ville ännu inte fara hem, så jag tog lös den långa linan från bilen, och så gick vi ett varv till, ner till min första parkeringsplats, och sedan tillbaka till bilen. Det är mycket praktiskt med den linan tycker jag, eftersom Koljo får större frihet att springa nästan som om han vore lös. Jag har honom alltid kopplad, så ingen kan komma och säga att han har jagat renar. Vi var i alla fall nöjda med vår morgon, och då jag såg på klockan så hade vi varit ute i tre timmar.

Tack för att ni orkade läsa detta inlägg, och bilden i början hör ihop med min berättelse. Var nu rädda om varandra och försök hålla er på lämpligt avstånd så inte smittan förs vidare, även om smittbäraren själv inte vet om att hen har det.