I dag väntade jag på två telefonsamtal, men bara ett kom. Jag ville inte fara hemifrån förrän jag fått det andra, och det där att "vänta på något gott osv" det existeraade inte i dag. Alla dessa timmar som inte gav mig något, fick mig till slut att fara iväg med Koljo på en tolktur. Solen som hade lyst så vackert hela dagen såg ut att vilja gömma sig bakom bergen, och när vi kom ner på sjön såg det ut så här.

Man lär sig med tiden att glädjas åt det lilla, och det var det jag gjorde då vi for vidare. Du, som undrade hur spåret ser ut nu får titta på den här bilden.

Det kändes så härligt fast solen inte stod högre på himlen, men luften var härlig utan starka vindar. Den nordvästliga, som rumsterade runt på morgonen hade lugnat ner sig totalt, men så kom det för ett ögonblick, en svag sydlig dragning. Nåväl, vi fortsatte och kom då till det populära raststället vid Dammudden. Där hade den töat fram ordentligt, men inte så många hade gjort något besök där.

Eftersom solen lyste fortfarande, så vände jag mitt ekipage, och tänkte fara tillbaka samma väg. Det gillade inte Koljo! Han pratade på sitt sätt, att vi skulle fortsätta, men efter att jag tagit fram godis till honom accepterade han nådigt mitt beteende. Här får ni som undrat över min spark med plastmedar, se hur den ser ut. Klabben som ligger på sitsen har jag som ballast, eftersom sparken ska stå någorlunda stadigt, vilket den gör. På bilden ser ni också hur Koljo letar fram godiset som jag släppte i snön, så jag skulle hinna ta ett foto.

Till slut kom vi iväg, men det var långt ifrån samma fart som vi hade till Dammudden. Hem kom vi i alla fall, och solen som gav färg åt molnen såg vi några ögonblick. Sådana stunder skulle jag, om jag kunde, ge dem till alla som inte kan ta sig ut, till dem som jobbar tungt, till sjukvårdspersonalen, till de sjuka, till hemtjänsten och alla ensamma, samt till dem jag inte nämnt här. En känsla av att vara en liten kugge i naturens sceneri, att kunna andas i frihet långt från alla krig, och dem som startar dem.

När vi då kommit hem hade solen gömt sig bakom bergen, och skymningen föll som mjukt täcke över oss.

Var rädd om er!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smö...

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.     Så här såg det ut några minuter senare, då e...

  Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan bö...

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni und...

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag? Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, oc...