I dag for jag och Koljo iväg på en tolktur genom skogen. Minnena sköljde över mig efter varje meter, och jag tänkte förstås på Smöhalvan och hans intresse att hålla spåren perfekta. Den här gången hade jag ingen anmärkning. Spåret var fint, och som vanligt hade Koljo lagt in superfarten. Det gick undan några km innan han började att undersöka tallarna på vår väg, och lyfta på benet med en skvätt här och en där.

Nu ska jag visa några bilder som blev helt misslyckade, men ni ser nog ändå vad de föreställer med hjälp av min beskrivning. Misslyckandet beror på, att jag inte ändrat inställningen i kameran från lampljus till dagsljus. Lampljuset hade jag ändrat till då jag hade besök av Gullhöna med familj under förra helgen. Då tog jag en hel del foton inomhus, så nu vet ni vad dessa blå bilder från i dag, ser ut som de gör.

På den första fick jag se en gran som fortfarande hade på sig snömössan.

På min fortsatta färd såg jag flera snöbeklädda träd och jag hade gott om tid att titta, eftersom Koljo var mer intresserad av olika spår, och vad repektive djur lämnat. Ibland var det någon tik som satt sig ner för att åstadkomma en förförisk pöl. Tänk så konstigt, att jag ibland har en orörlig betongklump!

Min vana trogen, så tog jag upp en hög med fekalier som min dragare var orsak till, så jag antar att bara doften finns kvar för nästa besökare.

Så kom vi ner till älven. Eftersom det varit kallt av och till under olika perioder, så har inte älven öppnats mer än vad ni ser på bilden.

Spåret såg ut att vara bra mot Dammudden och min ambition var att köra runt, och komma sjövägen hem, men vi fick vi vända där. Det har ju blåst ordentligt i flera dagar, så det hade bildats större och mindre snödrivor, och mellan dem lös snö. Nåväl, vi vände om och tog samma spår hem, och nu gick det saktare, med lagom sparkfart. Jag vet inte hur många stopp vi gjorde och hur många djur av olika sorter, som avlämnat sina visitkort på nästan varje meter. Hoppas att Koljo fick sin nyfikenhet stillad.

Ovanför oss hade himlens målare tappat delar av färgpaletten. Den flammade i röda, blå och rosa toner och senare förstärktes färgerna med gult, orange, guld och lila. Jag hann ta ett foto, och jag var plötsligt i sekvenser då jag åkte i kälken bakom Smörhalvanss skoter, och tittade upp på skyarna. Ibland var det mörkt, men då fanns måne, stjärnor och ibland norrsken som fick mig att njuta för fullt. Ett ryck av Koljo i selen, gjorde att jag kom ihåg var vi var.

Hem kom vi igen efter tre timmar i naturens läkande skog, och jag kände mig styrkt till kropp och själ. Efter en timme och lite mat, var Koljo villig att uppsöka sitt residens - en koja i hundgården.