Alla inlägg under maj 2015

Av Maj-Britt - 23 maj 2015 22:44

Djur blir man aldrig trött på att iaktta i olika situationer. Om de inte har något speciellt att göra, så fixar de till något. Nu tänker jag i första hand på Svansen. Han har en låda med leksaker under ett skåp i köket, och den drar han fram ibland, och kommer med något som vi ska gömma, så han får leta, eller kasta upp i luften så han får öva på sina målvaktstalanger.


Då han är ute i rastgården ligger han oftast på taket till en av hundkojorna, och där tittar han förstrött på småfåglarna och ekorrarna. För någon dag sedan upptäckte Smörhalvan att det var lek på gång. Svansen hoppade upp och skällde åt Chefinnan som i sin tur hoppade upp på en gren, och sedan for hon bakom stammen - tittade fram så att Svansen fick syn på henne och skällde igen. Samma procedur - bakom trädet igen och kikade fram för en ny skallattack. Så där höll de på en stund tills Chefinnans aptit tog överhanden, och hon började äta solrosfrön. Svansen lade sig ner som om inget hade hänt, och då kom jag in i köket och tittade ut.

Chefinnan ser ut att tänka "vi leker mer senare".

 

Svansens tankar gick kanske så här "hon måste nog äta så hon orkar leka".

Då var det dags för ny lekstund...

 

..och jag fick till en rolig bild, då Chefinnan vänder baken till...

 

Jag ser fram emot nästa episod med djuren som förgyller min tillvaro.



ANNONS
Av Maj-Britt - 19 maj 2015 12:58


Igår upptäckte vi en båtmotor som satt fast på ett räcke på en damm. Min fantasi gjorde motorns historia.


-Vi sätter fast motorn här, och förankrar den med en kedja. Det är bra att det står namn på den, så tror alla att det är de som äger motorn. Hihi! Få se hur länge den får vara kvar? Vi kan väl köra undan bilen och titta ett tag, om någon reagerar…

-Du – en båtmotor hänger där! Stanna, stanna för h-e! Vad är det för idioter som hängt den där, och med kedjor också? Men propellern är kvar – den tar vi! Två namn står där – är det ägarna?

-Skit i det – nu drar vi.

-Nu for propellern. Där saktar en bil ner hastigheten, men de kör vidare, och ännu en.


Hela eftermiddagen går utan att någon fler stannar.

Dagen därpå.

-Kolla, en båtmotor, och samma märke som min. Ska se om det går att fixa några reservdelar. Där kommer en till bil – stå kvar – de kan tro att det är vi som äger motorn. (fler delar skruvas lös)


Motorns tankar: Så skönt att bli av med lite övervikt. Nu känner jag mig lätt och belåten, men vem vill ha mig nu? Där kommer en bil som stannar, och en kvinna går ut och tar några bilder på mig. Jag kanske blir fotomodell. Då får de som lämnat mig här se att någon bryr sig om mig i alla fall. Tänk om TV4 kommer hit! Det vore något. Jag kanske hamnar långt ute i världen på en bild, och jag är först av min sort!

För länge sedan föddes jag på en fabrik, och ny och fräsch såldes jag sedan från en affär till ett par som skulle ha en motor till sin fiskebåt. Där stannade jag i många år och hade det lugnt och skönt, men så såldes jag igen till ett par yngre män, som behövde en lagom motor i sitt jobb. Då blev jag rädd! Visserligen såg männen snälla ut och jag saknade aldrig dricka, men männens jobb bestod i att köra nära en damm då och då och väldigt sakta. Varför vet jag inte, men tänk om dammluckorna hade öppnats! Då hade vi försvunnit med det forsande vattnet ner över stock och sten, men som tur är så hände det aldrig. Jag vet inte riktigt hur och varför jag hamnade här på räcket, men egentligen bryr jag mig inte så mycket om det, och nu blir jag ju stjärna på gamla dar! Underbart – tror jag….


 


ANNONS
Av Maj-Britt - 17 maj 2015 19:39

Det här inlägget skrev jag som underlag för en serie med radiosnuttar som jag medverkade i för många år sedan, och det hamnar så småningom i min antologi.


Under sommaren kanske man tar sig tid att se sig omkring, och då menar jag inte att besöka så många orter som möjligt. Nej, jag föreslår att man vänder blicken ovanför huvudet - mot himlen och molnen.


Jag är helt fascinerad av moln. Kanske beror det på att jag från tidiga barnsben fick lära mig att titta upp mot himlavalvet. Min far var nämligen väderobservatör för SMHI i Saltoluokta där jag tillbringade mina barnaår.


De vanligaste är väl de lätta cumulusmolnen som vi ser som bomullstussar, och som kan likna en kanin, ett hjärta eller en krokodil. Fantasin avgör vad man ser. Men har ni sett molen före åskvädret? Stora, bulliga och mörkt, mörkt blå, ja nästan svarta. Man riktigt känner hur den kraftiga energin pulserar. Och efter åskan - då blir molnen belysta av solen från något håll. De blir som hårt vispad grädde med stänk av vaniljkräm - ibland med silverkanter högst upp.


Det som lockar turisterna hit till Norrland är oftast midnattssolen! När den då gömmer sig bakom molnen skiftar dessa i otroliga färgkombimationer. Gyllene gult, glödandeorange, rosa och rödaste rött som stöter i mörkt lila och smaragdgrönt. Ibland blir det som en gata av guld över vattnet när solljuset smyger sig igenom något molnparti. Inom mig hör jag då en välkänd strof ur en visa: Du jag tror vi flyr rakt in i solen...

Nedan är det en vy fotat från stranden av "vår sjö".

 

Av Maj-Britt - 17 maj 2015 08:47

På Facebook läser jag ofta om turer i skog och mark där någon tar vackra bilder på djur och natur. I veckan som gått har vi inte varit ute på någon upptäckartur, utan vi har varit med om det ena och det andra hemma på gården. Summan av detta är alltså, att man egentligen inte behöver åka ut för att ha en fin upplevelse. Det räcker många gånger att titta ut genom fönstret.

I dag gick Smörhalvan ut med solrosfrön för påfyllning till alla hungriga flygare och klättrare. Då kom han in igen och bad mig komma ut med kameran, och där på skorstenen satt denna fågel. Vi tyckte att det såg ut som en and, men i våra fågelböcker finns det ingen bild som ser ut som den här, så nu undrar jag om ni som läser detta vet vad det är för sort?

Tankarna flyger iväg också, och jag börjar undra om vi ska få någon sommar i år, då fågeln sitter och värmer sig? Hur mycket regn ska det komma? är en annan tanke.

 

 



Av Maj-Britt - 14 maj 2015 18:01


Denna morgon mötte mina ögon en gråvit värld. Då jag gick ut med Svansen blåste det ganska mycket och det kändes inte direkt behagligt trots att det var tre plusgrader.

När vi kommit in, tittade jag ut genom köksfönstret som förser oss med bilder på allehanda djur. Den här morgonen fick jag se en ekorre som jag kallar för Tuffis. Hen satt och tittade på något som jag ännu inte vet vad det var. Till slut förflyttade sig ekorren högre upp, precis som om den tänkte, att nu är jag säker.

 

 

Vi har som tradition att på Kristi Himmelfärds Dag åka på Gökotta i Jokkmokk, så även i år. När vi åkte hemifrån hade snöflingorna börjat virvla omkring i luften, så vi var glada att vi hade rustat oss med både långkalsonger och tjocka tröjor, samt regnrock (jag).

Då vi kom fram, så såg vi till vår glädje att Gökottan flyttats från Storknabben, berget där den egentligen skulle hållas.

Vi kanske hade blåst bort där uppe, Tidigare år har vi hållit till där de år som väglaget varit bra, men nu blev det i början av vägen där det är något mer skydd av träden. Vikpallarna togs fram från bilen och jag hade med mig mitt ”rumpskinn”, en tillklippt bit av renskinn lagom för pallen.


Vi trodde att det kanske inte skulle bli så många besökare i år, men där tog vi fel. Det var en tuff skara som droppade in före gudstjänsten, och jag tappade räkningen vid 32 personer.

 

Vi fick lyssna till skön musik av Maria Karlsson, som ackompanjerade psalmerna på sin trumpet, och prästen som höll i Gökottan var Emelie Holmgren. Ingen gök anmälde sig, och det hade verkligen varit en sensation bland regnstänk och snöflingor.

Efteråt fick vi gott fika med både smörgåsar och bullar, som tillsammans med varmt thé eller kaffe smakade bra. Den stora pannan fyllde sin funktion då innehållet räckte till alla frusna kaffedrickare.

 

Här fyller Smörhalvan på kaffe, medan han samtalar med prästen Emelie Holmgren.

 

Jag passade också på att ta en bild av sjön Talvatis, alldeles invid Jokkmokk och platsen där gökottan hölls. Som ni ser, är det inte så mycket vår där.

 

Vid hemkomsten hade det börjat snöa riktigt ordentligt, och småfåglarna fick brått att förse sig med solrosfrön, och som vanligt var restaurangen uppdukad.

 

En skata ville också vara med och dela på smakbitarna av det ena och det andra. Jag fick se, att den är ju inte enbart svart och vit utan är mycket färggrann.  

  

2012 – då var Kristi Himmelfärds Dag den 17 maj, och jag minns den så väl eftersom vi fick ett dödsbud senare på kvällen. En bybo och en stor författare samt en god vän, Yngve Ryd avled den dagen. Mina tankar snurrade kring alla möten och samtal vi hade, och jag tänkte på alla böcker som han skrivit – vi har ganska många. Jag minns också att han gång på gång uppmanade mig att skriva något på samiska. Nu har jag gjort det, och jag hoppas att han ler i sin himmel och tycker att det är bra.


Av Maj-Britt - 12 maj 2015 19:06

Jag städade en garderob i dag, och sade till Smörhalvan, att han skulle ta ner det som fanns högst upp på en hylla. Alltför högt för mig. Det var några pärmar med spännande innehåll. Barnens teckningar, små berättelser och foton. Där blev jag förstås sittande och tittade på allt. Jag hittade också en stor bok där jag klistrat in låttexter från min ungdom, och jag blev verkligen glad eftersom jag trott att denna bok försvunnit för gott. I den hittade jag detta klipp från ännu längre tillbaka. I Saltoluokta, i Lapplands verkliga hjärta bodde jag, mina föräldrar och en hund året om. Då fanns inte Vägen Västerut, ingen snöskoter, ingen TV, inga mobiltelefoner eller surfplattor. Det var högtidsstunder då post- och matflyget kom - inte varje dag, men två gånger i månaden om jag minns rätt. Någon vänlig tant brukade skicka gamla veckotidningar till mig, som jag sträckläste med stort behag. Jadå, jag kunde läsa i tidig ålder. Min far hade lärt mig detta, så jag kunde följa med i nyhetsflödet (nåja, nytt för oss).


På den här bilden har den legendariske flygaren Knut Hedström landat med post- och förnödenheter. Troligtvis hade han en reporter med sig som tog fotot. Knut har också skrivit en bok om sitt liv och hur det gick till att få ett flygcertifikat.

 

På den tiden hade nog inget barn i fjällbyarna så speciellt stora förväntningar. Den här gången var jag extra glad, och denna glittriga (syns ej på bilden) klockstapel med en liten tomte i, hade jag kvar i min ägo väldigt länge. Till slut vittrade den sönder, men minnet lever.

Av Maj-Britt - 11 maj 2015 18:31

Antologier innehåller så många ämnen som man kan behandla, tycka om eller bara tycka att skribenten är konstig.


Människan är en mycket konstig varelse. det har nog fler än jag upptäckt, men ni undrar säkert vad jag menar.


Det är nämligen så, att jag ibland brukar säga vänliga saker till dem jag möter i en affär, bank, apotek eller andra inrättningar. Vad händer? Ja, oftast tittar den tilltalade människan på mig lite misstänksamt, och undrar säkert om jag är riktigt nykter eller kanske heltokig. Vad menar hon?


Varför gör jag så, kanske många undrar, och det hänger ihop med en strof ur en sång jag hörde för första gången för många år sedan. "Kom till mig med dina blommor mens jag lever". Det var ord som grep tag i mig, och är så väldigt, väldigt sanna. Jag har gått från tanke till gärning, och därför får ni dras med mitt konstiga uppförande. Jag kommer att fortsätta med mina kommentarer, mina små presenter eller blommor, och jag vet att någon blir glad - utan att reflektera över vad som är min mening.


Mina funderingar går andra vägar, och det gäller pengar! På en del affärer blir man bemött av någon bakom disken som har mungiporna konstant nerdragna, och som till och med är snäsig då man försöker säga något. Är ni inte glada för mina kronor, fast jag kanske inte handlar så mycket den dagen? Det är ju på grund av dessa små bäckar (tillsammans med större åar) som gör att ni har ett arbete. Pengar är pengar, fast jag inte har någon direktörstitel eller något liknande. Jag har ibland haft med mig bekanta från andra orter när jag gått och handlat, och de har varit alldeles bestörta över bemötandet. (Alla är inte likadana som tur är) Jag brukar tänka, att de kanske just denna dag grälat med den person som de lever med. Kanske har svärmor lagt sig i för mycket i något, eller så är inte sexlivet som det ska. Jag försöker finna olika anledningar till människors uppträdande, och ibland drar min fantasi iväg på oanade strövtåg beroende på vem jag har framför mig. Ni skulle bara veta! Det som är svårt att förstå - det är när det händer flera gånger med dåligt bemötande, och det är nog det som gör att man kanske väljer att gå till en annan affär. Men alla ni andra, som ler och hejar! Ni är guld värda!


Jag har också observerat, att om en person sitter i en rullstol, så talas det över huvudet på denne/denna. Det är som om de inte kan svara för sig själva - och ändå är det inget fel på deras intellekt....


Av Maj-Britt - 9 maj 2015 13:25

Nu kommer jag att börja skriva en del av det som senare blir böcker. Det blir en antologi, en roman, en deckare och dikter. I dag börjar jag med en kort historia om en motorcykeltur i slutet av 1980-talet.


Vi åkte från hembyn, Tårrajaur (strax söder om Jokkmokk vid väg 45), och vidare till Gällivare-Kiruna och Narvik.

Vädret var soligt och fint - perfekt för en tur med detta fordon, men då vi passerat gränsen mot Norge överraskades vi av en kraftig regnskur. Det blev läge för en akut stopp, och för att ta på oss regnkläderna. Medan vi stod där och snabbt försökte få på oss dessa, började jag helt omotiverat att gapskratta. Jag skrattade så att tårarna rann och blandades med regnet. Han, som jag delar smöret med tyckte inte alls att det var roligt, men till slut måste han också dra på munnen. Det måste ha sett roligt ut, och jag kan tänka mig att de som passerade oss i sina bilar, sade säkert "tokiga svenskar", men det bjöd vi på.


Fortsättning följer i antologin, men nästa gång jag skriver, så kommer det att handla om annat.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se