Alla inlägg under oktober 2019

Av Maj-Britt - Onsdag 30 okt 07:39

 

Jag börjar med att citera en låt: I ett fotoalbum, där står tiden stilla....


Tidigare i veckan gjorde jag en garderobsröjning, och bland annat hittade jag gamla foton, och tankarna drog iväg i vanlig ordning. Denna bild visar en ung svärfar, Gotthard, som roat tittar på parveln framför, och det är en ännu yngre kille, som senare blev min älskade Smörhalva. Han ser fundersam ut där han står och håller i ett gevär. Bakom honom står hans morfar Viktor, och alla befinner sig på en plats som heter Lilludden, inte långt från Moskosel. Smörhalvans intresse för jakt började tidigt, och jag har ännu en bild som visar stoltheten i honom, fast han knappt orkade lyfta geväret: Titta - jag kan!

 

Så här i snöröjningstider, känner jag saknaden efter honom förstås, och önskar förtvivlat, att han skulle ha funnits här hos mig. Nu blev det inte så, och mina tårar fyller åter Sorgens hav med nytt vatten. Nu är ju alla de tre på den första bilden borta, och även han som höll i kameran vid detta fototillfälle. Det var Smörhalvans storebror, som också fick sluta sitt liv i unga år genom en drunkningsolycka. Honom hann jag aldrig träffa, men hoppas att vi kan ses en gång. En av bröderna i syskonskaran finns ännu kvar, och vi har telefonkontakt minst en gång i veckan. Han är nu 80 år gammal, och funderar ofta hur det blev så här, att han som var den äldste, är kvar i den fysiska världen, medan syskonen försvann i unga år. Ödet har sina vägar, som vi aldrig lär oss att förstå, och smärtan har inga gränser. Den kommer och går i olika intervaller, men finns alltid i min närhet. Jag kan faktiskt skratta åt något ibland, och prata med andra människor, men så slår tankarna bakut, och då kommer allt över mig på ett ögonblick. Jag är ju ensam!, och har ingen att småprata med vid köksbordet. Ingen att berätta något för, och många gånger så är tanken där: Det där ska jag berätta - men då finns ingen där, som kan lyssna och kommentera. Ofta hamnar tankarna i de banor då jag ska göra något, och då säger de, att Smörhalvan var ju alltid med mig sådana gånger, och vi hade så mysigt tillsammans. Vi levde i en kärlekens bubbla, som brast brutalt då han fick besked att gå över regnbågsbron.


Så än en gång får jag säga, att ni ska vara rädda om varandra den tid ni har kvar med varandra. Ingen av oss vet då det är dags att klippa banden..




ANNONS
Av Maj-Britt - Fredag 25 okt 14:26

 

Nu får jag nästan dagligen julkataloger från olika håll, men de lockar mig inte till köp. I alla fall inte i dagsläget. Men i dag kom en tunnare katalog, med en undertext som fångade mina ögon. Så här stod det: Allt du behöver inför julen 2019. Jag bläddrade snabbt i den, men inte där heller fanns han - min Smörhalva! Det är absolut det enda jag skulle behöva inför denna kommande jul. Nu har det snurrat totalt, tänker ni som läser detta, och visst förstår jag, att så kunde det inte vara, men mina tankar sade annat. Jag skulle verkligen ha behövt Smörhalvan, inte bara till jul, utan alla andra dagar på året. Ingen alls kan svara på min eviga fråga: Varför? Ingen förstår hur det känns för mig, utom de som sjäva har varit med om en liknande händelse - att förlora sin livskamrat. Och alla dessa minnen som väller över mig var jag än går, bidrar till saknaden som hackar i mina tankar. I dag då jag var ute med Koljo passerade vi ett ställe där Smörhalvan hittade ved som vi tog hem för att ha till vinterns kyla. Jag var förstås med då vi lastade klabbarna på släpet, och så nöjda vi kände oss då vi lossat dem invid vedklyven, och mitt kommande jobb.


Bilden är från en av 2015 års utegranar - och var rädda om varandra. Ingen varar för evigt i din famn.

ANNONS
Av Maj-Britt - Fredag 11 okt 11:46

 

Måndagen började med att grävningen för en ny avloppsanläggning startade.

 

Det blev en ny publikmagnet i byn. Några kom och tittade, och jag hade liksaom första parkett från sovrumsfönstret.

 


Igår for jag ut med Koljo som intresserat kollade vad som hänt enligt hans nos, och det var inte så mycket. Vid vändplanen hade någon klivit ur sin bil med en hund, och det skulle förstås undersökas. Jag hade tänkt gå vidare, men fick se, att jag nog skulle ha behövt andra skor, så vi vände om tillbaka till bilen. En räv hade gått före oss, och Koljo blev genast intresserad och följde spåret nästan fram till bilen med några avvikningar.

 

Nu är det bara att konstatera att vintern är här, men så här såg det ut då vi var i farten en dag i förra veckan.

 

Och så här var det igår...

 

Nå, det är bara att gilla läget, och inget annat att vänta här i norr den här årstiden. Färger finns, om man bara tittar, och här ser jag guldpengar i massor...

 

Några rönnar har tagit fart just här, och jag hoppas att de får växa sig stora. De är så vackra..

 

Tillbaka vid bilen fick jag se mystiska djur(?) i närheten av där jag parkerat...

 

När jag vände mig om så såg jag björkarna med guldpengar och rönnarnas röda skönhet...

 

Hemma igen - då tog jag itu med att sätta papper på adventspaketen till barnbarnen. Tidigare fick jag ju några gamla Foto- och trädgårdstidningar, och meningen var, att de vackra bilderna skulle bli kuvert. Jag hittade massor, som kommer att glädja mina brevkamrater, men så fick jag en ljus idé. En del bilder kunde jag använda för att slå in de mindre adventspaketen i. Titta noga, Maria, så kanske du känner igen någon bild. Så här blev de...

 

 

 

Så kommer vi till dagen i dag, och till min rubrikbild med tårtan. En sådan kan man få smaka och äta på när man jobbar duktigt, och det har killarna som grävt för avloppsanläggningen gjort. Jag tyckte att det var dags för en överraskning och det blev det, och jag fick till och med uppskattande lovord. De är så trevliga och hjälpsamma och jag och en annan vän här i backen har turats om att serva dem med fika och ibland mat, då de inte haft med sig egen förtäring. Alltid glada och trevliga. Sådant uppskattar man verkligen.


Tårtan beror också på, att jag detta datum, 11 oltober brukar göra något liknande till Smörhalvan, eftersom han har namnsdag i dag, Erling. Visserligen är han inte fysiskt närvarande, men att göra något speciellt sitter i ryggmärgen på mig. Jag känner just nu att min själ håller på att hinna ikapp mig, då jag tidigare i veckan känt att jag nästan gått in i väggen för att få allt att fungera.

Av Maj-Britt - Måndag 7 okt 11:22

 

7 oktober

Nu har jag gått runt i sorg och saknad under två år. I dag är det precis två år sedan vi gravsatte urnan med min Smörhalva, och inget känns lättare, fast många säger att "det går över". När man också får problem som ska lösas får jag ett utbrott då jag grälar på honom, och frågar ännu en gång, varför han lämnade mig och oss andra nära och kära. I dag är det en sådan dag.


Tiden har visat mig, att det jag inte klarar själv, måste jag be om hjälp för. Det Smörhalvan gjorde "gratis" och kunde fixa lätt - det kostar pengar nu, men jag har inget val. Så är det bara. Alla dessa frågegånger retar kanske gallfeber på min omgivning, men jag måste ju fortsätta att fråga, eftersom det ser ut som om jag ska leva vidare ett tag till. Hur länge vet jag inte, men så länge jag kan kommunicera, så känns det något så när bra. Försök att ha tålamod med mig, snälla ni. Tänk er detta. Plätsligt är ni ensamma, ni som var två, och då har ni ingen att prata med vid köksbordet, ingen ni kan krama bara så där, ingen att gråta ut vid när något går på tok, ingen att åka ut på upptäcktsfärd med, ingen att fråga, ingen att berätta något för, ingen, ingen, ingen...


Så än en gång ber jag er, att vara rädda om varandra, och säg dagligen hur mycket ni älskar er partner. (Bilden är från en av våra färder till Arjeplog och Galtispuoda).

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se