Ett nytt solsken på släkttavlan föddes ikväll. Lilla Ebba kom till världen på Sunderby sjukhus, och hon vägde 5045 gram, och var 55 cm lång. Mycket lik sin storebror Isak, säger den lycklige pappan, och det ser man på bilden som han lade ut. Alla mår bra, fast mamman är helt utmattad, och det är mycket förståeligt. Hoppas nu att hon får sova gott inatt.

Det som gör ont är, att Smörhalvan inte får hålla detta nya barnbarn i sin famn, men han ser henne säkert fast han är i en annan dimension....

Dagen i sig var underlig. Jag har tänkt väldigt mycket på Smörhalvan, och till middag lagade jag den första rätt, som han bjöd mig på då vi blivit sambo. Han var väldigt duktig vid spisen och lagade mat samt bakade då och då. Rysk fiskrätt, kallas den som han gjorde, och minnena svepte som de värsta orkanvindar över mig. Tårarna flödade då jag i minnet gick tillbaka till den gång, som jag fick äta denna rätt. Här kommer receptet, för den som vill prova på.

Ett paket fiskpinnar, fyra hårdkokta ägg, en liten burk champinjoner eller ca två dl egenplockad svamp, tre dl filmjölk, en matsked vetemjöl, en matsked smör eller margarin, riven ost, salt och peppar efter smak.

Koka äggen, låt kallna, skala och skär i skivor. Smält smöret och blanda i mjölet och tillsätt filmjölken. Låt puttra i tio minuter. Stek fiskpinnarna och lägg dem i en ugnsfast form. Lägg på äggskivorna, salta och peppra, samt bryn svampen och lägg på den. Häll över filmjölksblandningen. Toppa med riven ost. Grädda i 200 grader tills osten börjar få färg. Denna rätt går även att äta kall, med eller utan kokt potatis.

Jag har nu tre omgångar som jag ska lägga i frysen eftersom jag inte orkar äta allt själv på en enda gång. Praktiskt. Det går också att istället för fiskpinnar steka filéer av annan fisk. Vi brukade använda sik eller röding, och då kallade vi detta för Lappländsk fiskrätt.

Glöm inte att vara rädda om varandra, både er partner och andra nära och kära..

Varför for du din väg? Inte för att jag blev utan fiskekamrat, utan för andra orsaker. Just nu skulle jag behövt din tröstande famn....

I dag är det ett år sedan vi gravsatte Smörhalvans urna på den plats han valt ut. Jag var ner till kyrkogården och tände ett ljus i hans gravlykta, och ännu en gång frågade jag mitt eviga "varför"? Minnet gör så svidande ont i mig, och jag tycker det är konstigt att jag ännu står på benen, men mycket tjurigare än vad jag någonsin varit. Samtidigt är jag ödmjukt tacksam över barnens, barnbarnens, släktingarnas och vännernas stöd. De finns, och kan komma när jag behöver dem, fast kanske inte på en gång, och det förstår jag så väl. Jag kan inte heller rycka ut och släppa allt jag har för händer när någon behöver mig.

Året och alla minnesdagar och alla andra dagar som vi var tillsammans, har varit och är fortfarande kämpiga att ta sig igenom. Jag har haft loppisar, och varit med om sådana med andra vänner, och blivit av med många, många saker som jag inte har någon användning för. I början tänkte jag, att kanske jag måste spara det här, men så kom förnuftet till mig, och påtalade, att Smörhalvan kommer aldrig mer att behöva det. Skotrar,bilar och gevär har fått nya ägare, och jag känner mig faktiskt nöjd över dessa affärer. Någon undrade vad jag skulle göra med alla pengar, som jag fått för objekten? Ingen tänker på att allt kostar mer eller mindre eftersom ingen Smörhalva finns, som kan fixa till det som behövs, och allt har jag inte heller lärt mig. Barnen är inte kunniga i bilreprationer, utom det allra enklaste, och bil måste jag ha för att uträtta diverse ärenden i centralorten Jokkmokk. Snöskottning på gård och tak kostar pengar, och så veden för att värma huset. Räkningar kommer alltid att komma och de ska också betalas, och jag har inte heller begärt astronomiska summor för något, så speciellt rik är jag inte. Nog nu om det.

Visst har jag gråtit här i min ensamhet eller ute på promenader, och ibland hugger det till, så jag tror att hjärtat ska gå i bitar. Jag saknar honom så, han som alltid fanns vid min sida, och vi pratade väldigt mycket med varandra. Nu kan jag fortsätta att prata med honom, men jag får aldrig några svar. När något händer, så kommer min tanke: " Det måste jag berätta"! Eller också blir det: "Det måste jag fråga om"! Ingen annan kan svara mig som han gjorde, och förlusten av honom känns så skärande total. Därför vill jag än en gång säga till er, att vara rädda om varandra och uppskatta er partner för att han/hon finns vid er sida. Ibland hör jag talas om bekanta som grälar och gnatar på varandra, och då gör det ännu mer ont i mig. Jag vill gallskrika, att de ska vara sams och tala sansat om saker som gnager i förhållandet. I morgon kan det vara försent.

Hur som helst så är jag glad över att Smörhalvan och jag hade det så bra tillsammans, och i vårt fall var Bibelns ord sanna: "Störst av allt är kärleken".