Alla inlägg under juni 2018

Av Maj-Britt - 22 juni 2018 19:26

 

Midsommarafton - och regn. Det är ju inte ovanigt precis. Jag har varit med om snöflingor och ibland hagel denna dag. Just nu passar regnet ihop med mina känslosamma minnen i dag. Förra året inföll midsommaraftonen den 23, och då fick jag skjutsa in min älskade Smörhalva till Hälsocentralen i Jokkmokk. Han mådde inte bra, och då spelar det ingen roll om det är en högtidlig afton eller ej. Han blev väl omhändertagen, och vad man än säger om dålig sjukvård, så existerar inte det begreppet i Jokkmokk - i alla fall inte det jag sett om Smörhalvans omvårdnad.


Jag satt vid hans sida och förökte muntra upp honom, då han kände sig deppig när han blev sämre denna dag, men när sjukdom slår till spelar det ingen roll vilka känslor man än bär på, eller om man är fattig eller rik. Det blev vår sista midsommarafton tillsammans och genom det öppna vädringsfönstret hörde vi stojet från det traditionella firandet på Hembygdsområdet. Jag kände mig ändå ganska lugn då, och nu med facit i hand, så lurade jag mig själv att tro på läkarnas ord att Smörhalvan skulle bli frisk, fast det skulle ta lång tid. Mindre än två veckor senare skulle han vara borta ur mitt liv, och det är minnet som obarmhärtigt stiger fram. Då är det skönt att vara ensam och låta tårarna komma. I oktober har jag gått igenom ett helt år med olika dagar och helger som fått sorgens vildar att gripa tag om mig. Många säger ju att det ska bli bättre då, och det kanske ligger något i det. Jag har själv märkt att jag har känt mig bättre till mods då stora helger passerat. Det gick ju! Nu gråter jag inte lika mycket som jag gjorde de första månaderna efter att Smörhalvan gått över Regnbågsbron. Det är bara när vissa händelser och saker dyker upp som Atlantens vågor sköljer genom mig.


På söndag ska jag ha en stor Loppis här i byn på min gård. Sonen och jag har dragit fram skotrar, båtmotorer och annat som Smörhalvan sparade på. Jag gör ju ingenting med alla dessa saker, och då är det bättre att någon som behöver något får chans att göra något fynd som de kanske behöver. Jag har fått frågan om hur jag kan göra detta, men minnen sitter inte i saker alla gånger. När jag började skriva om detta på Facebook, så kände jag en varm våg strömma igenom min kropp då jag såg på hans foto. Det har jag tagit som ett godkännande från honom som skaffade alla dessa prylar som han aldrig mer kan använda själv.


Bilden ovan är från 2015 då lilla Hjärtegrynet hade fått en T-shirt av mig. "Morfar är min bästis så det så". är texten och så var det. Hon följde honom nästan överallt och om han var utom synhåll, så kom frågan: "Var är morfar".

Var rädda om varandra i dag också. I morgon kan det vara för sent för en kram.

ANNONS
Av Maj-Britt - 8 juni 2018 19:15

 

Allt är mitt och allt skall tagas från mig - Inom kort skall allting tagas från mig -  träden, molnen, marken där jag går - jag skall vandra ensam utan spår..

Så lyder några ord i en dikt av Pär Lagerkvist, och i dag har jag tänkt mycket på dessa.

Jag körde till Porjus för att plantera blommor på mina käras gravar, och sorgen och smärtan sprang ifatt mig. Inte bara för dem som ligger begravda där, utan i minnet var det stunder då jag och Smörhalvan gick där. Han berättade om kyrkogårdarna och hur de sköttes. Under några år var han en av dem som såg till att det såg fint ut. Nu vilar hans stoft på Jokkmokks Kyrkogård, och andra arbetare går de vägar som han gick på.


När jag körde till och från Porjus tänkte jag på den gången för ett år sedan då vi tillsammans färdades den vägen, till den ödesdigra stunden då vi fick veta att vårt liv skulle förändras mycket på grund av cancern. Några människors liv hade också kunnat förändras just i dag. Två bilister körde om andra bilar vid två olika tillfällen, och som hade börjat komma in i vägens kurvor med skymd sikt. Jag var rädd att de skulle möta någon bil som kom från andra hållet, men de här gångerna gick det bra. På samma gång som jag andades ut i lättnad, så kände jag ett visst mått av missunnsamhet. Varför skulle det gå så bra för dem, och varför gick det inte bra för Smörhalvan också?


Bilden är från midsommaraftonen 2016, då vi hade varit till Porjus för plantering på gravarna, och denna är fotad alldeles vid fästet till dammen vid Harsprånget. Vi tog många vackra bilder den natten, och det var så mysigt när vi gick ut ur bilen med varsin kamera. Nu gjorde det ont när jag passerade detta ställe, och alla andra också. När kommunen lade ut sina utflyktsmål, för att kommuninnevånare och andra skulle leta upp dessa, så var vi alltid på väg någonstans. I år såg jag att bland andra var den gamla Porjustallen insatt som utflyktsmål. Dit har vi varit flera gånger, och imponerades över hur ett träd kunde växa sig så stor och grov på den platsen. Nu ska jag inte välja det målet, och knappast någon av de andra. Bara tanken att gå dit utan min älskade Smörhalva gör så ont så ingen kan förstå hur stor den smärtan är. Det är alldles nog att jag går på de stigar som finns nära byn. Visst gör det också ont, men medan jag går där får tårarna rinna som de vill, och jag känner det som om jag är hemma. Här har vi gått många, många gånger, men nu vandrar Smörhalvan där - utan spår....

ANNONS
Av Maj-Britt - 7 juni 2018 05:48

 

Svansen undrar var hans husse är, och tittar längs vägen om han kommer snart....

Vädret sympatiserar med mina känslor - det snöar och regnar om vartannat för i dag känns det extra jobbigt, och det beror på att det är precis ett år sedan som vi fick det smärtsamma beskedet att Smörhalvan hade cancer. Det drabbade, inte bara oss som stod honom nära, utan hela den övriga bekantskapskretsen, så vi hamnade i ett chocktillstånd. 


I början lät det inte så farligt och läkarna var optimistiska på grund av hans fina grundkondition, och hans övriga levnadsvanor. Han fortsatte att jobba några veckor efteråt, men till sist gick det inte längre.

Detta datum, 7 juni, är för alltid inristad i mitt minne, och då hade jag inte en aning om, att jag en knapp månad senare skulle vara ensam...


Allt som han kunde och gjorde blev plötsligt mina problem, och under detta år har jag fått be om hjälp massor av gånger. Jag har fått lära mig en hel del som är nödvändigt för min fortsatta existens. Då var jag helt handfallen och alla måsten dansade en vansinnesdans i mitt huvud. Som tur är, så har jag barn och barnbarn samt vänner vid min sida, och de fanns där då, och finns här nu också.


Ingen kunde däremot skydda mig för obetänksamma människors dumheter som gjorde att jag råkade ut för fysiska skador. Det gjorde att jag nu kan se omgivningen på ett annat sätt, och det har lärt mig hur man inte ska bete sig, så jag försöker leva efter den principen. En stor tröst är de vänliga personer som kommer i min väg, och jag känner sig som om jag är inlindad i omtankens bomull. Tack för att ni finns.


På fotot från Smörhalvans 60-årsdag ler han mot mig som höll i kameran just då, och jag kommer med den frasen som ni läst så många gånger förut: Var rädda om varandra, och ge er partner en extra kram i dag.

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se