Alla inlägg under november 2017

Av Maj-Britt - 28 november 2017 13:54

 

I dag har det varit en krispig dag med mest 20 minusgrader utomhus, och då jag hängde ut mina sängkläder tog jag några bilder neråt sjön. Jag knycklånade några ord ur låten "Vintersaga"- När det stora vemodet rullar in - då kände jag så när jag tittade på omgivningarna. Ett stort, stort vemod! Om nu Smörhalvan hade funnits med mig, så hade han sett till att jag hade fina skoterspår att tolka på. Nu finns det inga sådana - i alla fall inte nerifrån sjön där vi brukar starta, och mina tårar började frysa till is där jag stod. Tankarna flög mot "Aldrig mer", och i minnet såg jag alla vårvinterns skoter - och tolkturer. Ibland var jag irriterad då några skoterförare kört kors och tvärs över spåren, och Smörhalvan var uppgiven. Ändå for han iväg igen för att försöka pista till spåren, så att jag kunde tolka.


När jag vände blicken mot det gamla stallet som nu bara är ett förråd för skrot och korn, så var det fler minnen som dök upp. Jag såg Smörhalvan uppe på taken där han skottade undan snön, och det gick så lätt som om det varit dammkorn istället för snömassor.

 


Just nu brottas jag med ett aktuellt problem angående snön. Mina fyra vise män nalkas. Några har redan varit, men det börjar bli tid för en annan vis man - sotaren att komma! Jag vågar ju inte gå upp på taket för att skotta väg till honom, och den granne som hjälper mig med allt annat på marknivå, har problem med ögonen, ser dåligt, så jag vågar inte heller be honom. Hur jag ska lösa detta är verkligen ett problem. Många är ju pensionärer här i området, och har en och annan krämpa, så vad gör jag? Smörhalvan ställde till stora bekymmer då han gick sin väg över regnbågsbron...

Av Maj-Britt - 25 november 2017 18:03

Denna dikt har jag inte skrivit själv, utan det är någon som heter Kerstin Nilimaa som är författarinnan. Jag hittade den då jag höll på att gå igenom pärmar och kasta saker och ting. När jag fick se denna minns jag Smörhalvans leende då han kom hem från jobbet, och gav mig en innerlig kyss, eftersom jag hade lagt den i hans matunika. Den stämde så väl in på mina känslor, och den heter: På dina smörgåsar


På dina smörgåsar

breder jag kärlek

lägger ömhet

godhet som pålägg


Kryddar med

passionens ört


I din ryggsäck

stoppar jag mitt hjärta

tillsammans med kyssar

åtrå


Dina sockar

lagar jag med omsorgstråd

smeker skjortor släta

viker lycka

under kragen


I min förälskelse

tvättas arbetskläder


I dina skor

lägger jag in 

mina drömmar


Du lämnar mig

var morgon

tar med mig

i din packning


***

Den här gången kunde jag inte följa med honom. Jag såg honom bara gå mot en okänd horisont - utan mig....

Av Maj-Britt - 23 november 2017 08:16

 

I dag virvlar snön omkring i en mindre snöstrom - än så länge, men enligt P4-vädret så ska det bli värre framåt dagen. Svansen blir väldigt blöt då han är ute sådana här dagar, och ibland går han faktiskt in i kojan, men då ska det vara riktigt blåsigt. Koljo däremot, honom ser man inte ens nosen av när han är i sin koja. Han vet nog var det är skönast då han gjort sina behov. För det mesta är vovvarna inomhus, och då sover vi ibland alla tre, fast det inte är kväll.


Snart är det advent, och restaurangerna lockar med sina julbord, och då stiger tårfyllda minnen fram igen. Smörhalvan och jag har besökt många ställen för att äta julbord. Förra året var vi här i byn, men i år blir det inget av diverse orsaker. I Storforsen var det trevligt, och där plockades silltallrikarna bort av uppmärksam personal, så vi fick ta nya till flera rätter. Vi började alltid med sillinläggningarna. Nu blir det inget julbord för min del i år. Det känns så ledsamt att sitta där någonstans och minnas hur det har varit under alla våra julbordssittningar. Jag får handla lite av det jag vill äta, och tända ett ljus framför min älskades foto, så på det viset är vi ändå tillsammans.


På Facebook ploppade det upp en version av "O Helga Natt" med Tommy Körberg, och visst duger den bra, men den bästa är förstås när Jussi Björling tar ton. Smörhalvan gillade den helskarpt och vi lyssnade på den hemma, och så hade han den på CD och kasett (jadå) i bilen. Nu rann tårarna, och Svansen kom fram till mig och puffade på mig med sin nos. "Jag är ju här" sade hans blick...

Av Maj-Britt - 19 november 2017 18:08

Nu är det den tjugonde söndagen som jag är utan Smörhalvan, och under den här tiden har mina humörsvängningar varierat. Mest har det varit tårar i sorg och saknad, men ibland har det glimmat till av något som fått mig att skratta.

Igår var jag nere och förtvivlad över att mina krafter inte räckte till, och bad Smörhalvan om assistans. Jag fick i alla fall nya resurser på ett mycket märkligt sätt, som jag inte vill nämna så här offentligt. Det var otroligt allra först, tyckte jag, men sedan förstod jag. Allt kan jag inte skriva om, och det finns många händelser i min närhet som gör att jag tvivlar på än det ena och än det andra. Osökt kommer jag att tänka på Astrid Lindgrens figurer i Ronja Rövardotter: Vaffö gör dom på detta viset?


Jag är mycket klar över, att jag inte är ensam om sorg och saknad efter en kär partner, men det jag skriver om - det är min ventil, som jag "spyr ut" enligt en kommentar jag fick tidigare. Väldigt många kan prata om det svåra som trycker dem, men det kan jag inte, så därför blir de skriva orden det som kommer ur mitt huvud. Jag har nog skrivit om just detta tidigare, men alla kanske inte läser allt.


Det där om hjälp, är också ett ord som kan definieras olika. Jag får inte alltid hjälp, alla har kanske inte tid just då jag behöver det, och alla vill inte hjälpa utan tycler att jag ska klara mig ändå. Jag accepterar detta. Alla människor har ett eget liv, egna jobb, egna familjer och egna bekymmer. Jag begär inte heller att hjälpen ska stå på bron, men jag vill bli respekterad för den jag är - alltså bara jag som nu är ensam utan Smörhalvans stöd vid min sida. Man blir inte byfåne för att man blir ensam, eller kanske jag ska bli det?? Så konstigt det är med olika bemötanden då man dels är två, och dels då man blir ensam. De enda gångerna som människor uppträder naturligt är då man kommer till dem som också mist någon kär person, och det kanske beror på att känslor och minnen kan öppnas på ett bra sätt...


Av Maj-Britt - 18 november 2017 07:27

 

Nu måste du skicka mig krafter, så jag orkar få bort snön! Visserligen har jag ängeln med traktorn, som tar bort det mesta, men han kan bara köra rakt fram. Skopan är för stor för alla andra utrymmen där det också finns snö. När det kommer ner så mycket som det har gjort nu vill jag bara gråta över förtvivlan att jag är så svag. Jag har ju en snöslunga, men den behöver jag hjälp med att dra igång, och jag kan inte alltid belasta min granne med att be om hjälp. Han hjälper nog många ändå. Du kan väl också kontakta honom som hämtade dig, så att han också skickar mig nya krafter! 


Barnen då? undrar ni, men sonen bor ju drygt sju mil härifrån, och han är engagerad i Räddningstjänsten med jourtider samt att han har sitt ordinarie jobb som också är viktigt. Han kommer ju hit ofta, men kan inte alltid som just nu då snön vräker ner. En trafikolycka kan ske när som helst i detta väder, och då behövs räddningsinsatser. Flickor och mågpärlor bor ju i Luleå, ännu längre bort från mig.


Ni som läser detta, och brukar be till högre makter - snälla ni - be för mig nu så jag orkar med snön. Kyla kan jag hantera bättre eftersom jag har gott om ved inne och utanför huset.

Av Maj-Britt - 17 november 2017 18:31

 

Så blev det ännu ett inlägg i dag, och det efter ett samtal med en väninna som också har sin käraste på andra sidan regnbågsbron - och då började mina tankar ta nya banor. Jag började tänka på alla platser där jag och Smörhalvan eldat, och de är många. Det var som om vår kärlek fick extra värme av eldens flammande lågor, vare sig det var invid en väg, myrkant, kalhygge, djupt inne i skogen dit bara vi orkade gå, och så uppe på något berg. och nu: Aldrig mer!


Vi pratade mycket sådana gånger, men vi kunde också sitta tysta i egna tankar i flera minuter. Vi lyssnade på naturens alla ljud, som kunde vara lavskrikornas pockande läten, rävarnas parningsrop, ugglornas hoande, tjäderns och orrens vårkonsert - ja, alla djur som var i farten. Gång på gång så sade jag att vi var lyckliga som fick uppleva sådana stunder tillsammans, och Smörhalvan höll med mig. 


Vårvintern - då var det pimpelturer och nya eldar. Ingen mat kunde smaka så gott som den vi åt just då..

 

Elden var vår kompis sådana gånger, och ibland såg vi andra eldar kring sjön. Det var så rofyllt att bara sitta och se på lågornas dans och höra knastrandet när elden sökte sig nya fästen bland vedklabbarna. Så här långt efteråt förundras jag över, att vi alltid hade något att tala om, men det var ju egentligen inte konstigt. Smörhalvan var ju min bäste vän, och till varandra kunde vi vädra våra funderingar om allt möjligt. Saknaden är oändlig, långt bortom alla tidens gränser...


När hösten och älgjaktstiden gjorde entré, så eldade vi förstås då vi satt på pass - inte alltid bredvid varandra, men vi höll kontakt, antingen genom kommunikationsradion eller telefonen. Det kunde låta så här: Jag har en fin eld - kommer du hit? Och så blev det. Vi måste till varandra.

 

Ibland var vi flera som satt invid samma eld, men vi var ändå ensamma - som i en bubbla, fast vi hade flera andra i närheten. Vi mådde i alla fall som bäst då det bara var vi två - och så hundarna förstås - de ordlösa vännerna som alltid var redo. Smörhalvan var oftast den som tillagade maten då vi skulle äta ute, men innan den var klar så kunde jag grilla en bit korv eller fläsk som aptitretare. Då Smörhalvan var på jobb och jag var ensam som jagade med laget kunde jag förstås ordna med mat själv, men det var inte lika gott som då min käraste var med. Sedan han gick över regnbågsbron har jag visserligen eldat, men inte tillagat någon mat. Jag får se hur jag klarar det då det blir aktuellt då pimpelsäsongen tar sin början...


Hur det än är, så känner jag fortfarande kärlekens eld brinna inom mig. Kärleken till honom, som lämnade mig så skärande ensam..I skrivande stund kom min fyrbente vän Svansen fram till mig för att trösta. Han ser så ledsen ut då han märker att jag gråter....

 








Av Maj-Britt - 17 november 2017 10:33

 

Detta är en arkivbild, och i dag ser det ut nästan så här, men det fortsätter att snöa, så innan kvällen är nog bilden autentisk. I min rubrik för dagen, så har jag skrivit "Gräl utan respons", och den jag grälat på är Smörhalvan, som inte svarar något på mina muttranden av förståeliga skäl. Varje gång det händer något utanför min kapacitet, men som han hade klarat, så grälar jag, att varför lämnade han mig med allt det här? Visserligen har jag en ängel med traktor på andra sidan byn, som tar hand om snön, men allt det andra då???


I onsdags hade jag en down-period, då sorgen och saknaden bara öste ner över mig, och jag hade lust att gallskrika, men då hade väl någon av grannarna kommit springande. Så det blev en tsunamiflod av tårar istället, och det pågick ganska länge. Varför det kom så hastigt beror nog på, att jag såg fönsterlamporna i pannrummet, och mindes när han monterade dit dem. Visst har jag sett dessa varje dag tidigare, men just då tog det tag i mig så intensivt.


I dag känns det något bättre, men ändå finns varför-tankarna i mitt huvud. Jag vet inte om jag gör rätt eller fel, och jag bryr mig inte om det heller, men då jag känner att sorgen är på väg att gräva sig in i mitt hjärta, så börjar jag arbeta med något fysiskt tungt. När ett moment är slut så tar jag nästa, och så går mina dagar en och en. Då jag vaknar på morgonen är min första tanke, att nu kommer ännu en dag utan min älskade Smörhalva. Jag undrar också, om han och alla de andra, som lämnat sörjande halvor efter sig, vet hur det känns för mig/oss, eller vandrar de obekymrade i sin dimension? Ibland säger någon, att han skulle inte vilja att du sörjer så mycket, och det tror jag ju själv, men att säga och tänka är en sak. Känslorna rår man inte på, speciellt inte när det handlar om sorg. Så än en gång skriver jag: Var rädda om varandra!

Av Maj-Britt - 12 november 2017 07:59

 

2014 firade vi Fars Dag med en riktig lunch i skogen - en av våra mysiga stunder som jag minns med tårar i blicken. Nu händer det ju aldrig mer, varken med mysiga stunder eller med Fars Dagslunch ute i naturen. Ännu en gång av många tusen andra, frågar jag varför han hade så bråttom att ge sig av. Vi hade behövt honom länge än. Han var verkligen en älskad make, far, husse, bror och vän. I sorgen och saknaden är jag ändå glad att jag så ofta sade, att jag älskade honom....


Mina Fars Dagstankar och varma hälsningar går förstås till min egen far och min svärfar, som är borta nu. Till alla andra fäder som gått över regnbågsbron är också mina tankar denna dag. Vi är många som sörjer och saknar de våra. Ni som har en älskad far att konkret kunna fira - Gör det eller hör bara av er till den personen och säg att ni älskar honom, och inte bara till honom, utan också de nära och kära som ni har. Livet klipps av - många gånger alldles utan förvarning, och då är det försent att säga något. Jag ser dagligen i nyhetsflödet, att någon har mördats eller omkommit i en olycka av något slag, ellr ännu värre, så har de dött i något av världens krig. Överallt finns det människor som sörjer någon, och det tar aldrig slut. Var rädda om varandra kära ni som läser detta!

Presentation

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
   
1
2
3
4 5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17 18 19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2017 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards