I dag var det nästan som vanligt. Tempereturen var 6,8 plusgrader, så vi gjorde oss klara för en efterlängtad promenad. Motionen har skötts på annat sätt under de varma dagar som passerat. Vattnets värme fick dimman att stiga uppåt, och det var fascinerande att titta på älvornas dans. När jag vände blicken mot 45:an så hade solen gjort ett försök att titta fram, så det blev en annan sorts vy.

När jag vände kameran mot vägbanken såg jag att älvorna dansade för fullt bakom brospannet...

Det kändes så tyst och fridfullt där nere vid sjön, och mina tankar vandrade förstås två år tillbaka i tiden. Detta datum år 2017, var den dag då vi tog ett officiellt avsked av min käre Smörhalva, så nu har jag vandrat ensam många, många dagar. Ofta säger någon, att man kan låta sorgens fåglar flyga över huvudet, men inte tillåta att de bygger bo där. Men hur gör jag då fåglarna byggt bo i mitt hjärta? Det känns ibland så, som man hört sägas, det, att hjärtat håller på att brista! 

På vår morgonvandring kom minnena närmare ändå. Där gick han. Där vilade vi. Dit skulle vi gå en gång till osv. Från Tårrajaur till Brudslöjan vid Köpenhamn nära Kvikkjokk är det ganska långt, men jag kände mina ibland darrande steg då vi var på väg upp mot toppen. Smörhalvan höll min ena hand och sade flera gånger att jag skulle ta det lugnt, så upp kom vi och kunde andas ut. Vi mötte en turistande dam alldeles ensam på väg ner! Hon måste ha varit någon slags bergsbestigare som vågade ta sig upp och ner utan sällskap. När vi kom ner till rastplatsen med bänkarna var jag redan beredd at gå upp en gång till, men vi skulle vänta ett tag, tyckte Smörhalvan. Väntan blev evig, för nu kan jag inte alls våga gå dit i tanken. Utan Smörhalvan blir detta och allt annat där vi varit tillsammans - aldrig mer...

i dag kunde jag se, att det varma vädret inte varit varmt nog för någon eller några. På vändplanen där vi ibland lämnar bilen hade någon gjort upp eld på två ställen, men struntat i att göra det på de två befintliga platserna. Blåbärsriset syntes avskalat här och där, som det blir då man använder bärplockare, men hur skörden ser ut skulle jag gärna vilja veta. På de ställen längre bort från vägen såg jag något enstaka bär tillsammans med omogna sådana, inte lämpliga att plocka - inte för min del i alla fall. Visserligen fanns det blåa bär, men helt utan smak tyckte jag, så det måste komma mer regn och mer sol för att bären ska ge något tillbaka. Minnena av vår gemensamma bärplockning kom flygande och jag ropade ordlöst på min käre, detta ord som jag aldrig får något svar på: Varför? Varför?

Jag tog en bild över Kadnaursjön som också gav mig många minnen då vi jagade älg, och jag kunde se att dimman låg mot stränderna där också, som det brukar göra en höstmorgon i september..

När vi kom hem hade älvorna plockat ihop sina slöjor och gått till vila, och jag satte igång med fysiskt arbete för att försöka skingra mina sorgsna tankar. Jag gick med grästrimmern inne i hundgården och utanför, fick gå till grannen då trimmertråden vägrade samarbeta. När den då fungerade igen fortsatte jag röjningen hos samme granne, och gick sedan efter gräsklipparen för att göra en ordentlig röjning av nästan hela deras gård. Hemma blev det att kratta ihop de högar som kommit till, och rulla bort med skottkärran. Så badade vi igen, och i dag var det varmare i vattnet än i luften. 21 grader visade min badtermometer, och på norrsidan av huset var det 15 grader! Det blåste alldeles perfekt så alla bissingar hade gömt sig någon annanstans så vi fick vara ifred. Vanliga lättare innesysslor avlöste mina utejobb, men tankar och minnen vägrar lämna mitt sinne. 

Nu blir jag tjatig igen, då jag ber er att vara rädda om varandra. Det kommer en dag, förr eller senare då ni står där mitt ibland barn, barnbarn, släkt och vänner - men ändå är ni ensamma även en vanlig måndag i juli månad.