När vi klev upp på morgonen, och jag satt mig vid frukostbordet, föll mina blickar på en tidning som jag fått av en granne. Där stod det. Ja, må du "leva uti hundrade år" Det var Hjärt- och lungfondens annons.

Jag tänkte genast på Smörhalvan. I dag skulle han ha fyllt 65 år, och fick aldrig chansen att vandra närmare hundra år. För fem år sedan var hans födelsedagskalas på 60-årsdagen, och firandet hade börjat denna dag. Den fortsatte även dagen efter som var en lördag, och då hade jag satt ut en blänkare på Facebook om öppet hus den dagen. Så visst kom det folk från när och fjärran. Han ville inte ha något kalas när jag förde det på tal månaden innan, men jag tyckte att han skulle få något att minnas. Nu är det jag, som bär på alla minnen. Det var så fina dagar med barn och barnbarn förstås, men ingen visste hur kort tid vi hade kvar tillsammans.

Det känns så orättvist att han skulle lämna oss några månader senare. Han hade ett jobb, och arbetskamrater som han trivdes bra med, och var glad över att han slapp stiga upp ibland kl.4.00 på morgonen, och komma hem kanske kl.21-22 på kvällen. Att åka iväg, så han var i Jokkmokk kl. 7.00 och köra därifrån kl.16.00 var som en sorts semester tyckte han. Arbetsuppgifterna växlade mellan olika ställen och olika göromål inom församlingens verksamhetsområde, men tiderna skulle hållas. Trots allt, så sade han många gånger, att den dag han fyller 65 år, skall han sluta jobba för att göra så mycket som han ville hemmavid. Vi planerade och planerade om igen och om igen, men med facit i hand, så blev det inte av. Det är på grund av detta, som jag själv inte planerar vad jag ska göra om en månad, fler eller ännu längre bort. Allt kan förändras väldigt fort.

Jag saknar honom så otroligt mycket, och visste att han fanns hemma, om jag var tvungen att åka iväg någonstans, eller bara fara iväg på någon tolktur. Ring om du behöver hjälp, sade han ofta, och det hände vid några tillfällen. Jag kände mig så trygg att veta, att han fanns där om jag behövde akuthjälp. Små och större saker kunde han fixa, men nu måste jag begära hjälp från olika personer beroende på vad det är. Tycker också att det är jobbigt, att ringa, men jag har inget val.

I dessa krigets dagar önskar jag så, att han fanns vid min sida. Jag pratar för mig själv till honom, men han kan inte svara, som när han var här i fysisk person. Några vänner finns förstås, men jag kan inte ösa ur mig allt det som jag gjorde till honom. Jag förstår krigets offer, då de förlorar sina nära och kära, och inom mig undrar jag varför det ska kännas så smärtsamt att förlora en kär anhörig. Gång på gång har jag i mina blogginlägg skrivit att ni ska vara rädda om varandra, och berätta hur mycket ni älskar dem, och jag säger det igen! Det är så tungt att bli ensam, och jag fattar inte hur jag har orkat igenom alla dessa år. Visst har jag barn och barnbarn, men de har ju sitt som de skall ägna sig åt, och jag vill inte begära att de ska komma hit till mig. Sonen är ju närmast, och han kommer när jag behöver hans hjälp, och min tacksamhet har inga gränser. Flickorna hjälper ju till då de är här, men de bor ju längre bort, men alla gör sitt för att jag ska må bra.

Så var rädda om varandra. Innan vi ens anar det, kommer vår tid att vandra iväg över Regnbågsbron.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smö...

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.     Så här såg det ut några minuter senare, då e...

  Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan bö...

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni und...

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag? Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, oc...