Lördag morgon öppnade med några minusgrader. Perfekt för en tolktur, eftersom spåren har hårdnat en hel del efter tövädret. Det hade det gjort, men jag lämnade ändå ballastklabben hemma, och i början ångrade jag mig nästan. Det gick undan, och Koljo valde det längre tolkspåret alldeles själv. I början var det fullt ös, så jag behövde inte använda sparkbenet alls. Det var bara att stå på medarna och hålla fast mig. Det var helt otroligt vackert med den strålande solen från en klarblå himmel. 

När jag bromsade Koljo för en minipaus, så gick mina tankar till Putin. Det hade väl ändå varit bättre att åka ut i naturen med sin familj, än att skicka egna och andra soldater i döden? Nå, jag råder inte över hans beslut, så vi körde vidare. Spåret var hårt, och sparken gled lätt framåt. Här och där hade något tyngre djur, älg eller ren trampat så det blev mindre gropar, och det var troligtvis under tövädret.

Det var så underbart härligt och så mysigt att bara lyssna till sparkmedarnas frasande där vi for fram. Vi mötte inte en enda person, och de djur som vi såg var i början, där renarna gick omkring i ett hägn.

Färden gick vidare ner mot Appoälven, där många har fiskat under somrarna. Nu var det inte läge för en sådan aktivitet, men fortfarande vackert att se på.

Det är som en sorts terapi, att se på detta. Själen lägger sig till ro, och alla tankar flyger bort till ingenstans. Men så plötsligt fick Koljo vittring av något i skogen. Jag försökte titta, men såg inget. Hans nos berättade nog mer om det - vad det nu var, och som jag inte såg.

När vi kom till älvens utlopp, så hade inte så mycket hänt där. Isen ser ganska tjock ut ändå. Vattnet rann över forsnacken, men inte med någon rekordfart. Det kommer väl mer så småningom.

Vi fortsatte mot Dammudden, där eldplatsen såg övergiven ut. Inga grillmänniskor syntes till, men de kommer nog när det varma, soliga vädret lockar ut dem - och då vintersporten på TV tar slut.

Vi fortsatte hemåt, och då var vi i tvåsamhet, som i min rubrik i dag. Inte ensam, men vi var ju två. Det gick superfint att ta sig hemåt, eftersom underbara Uffe fixat spåret igår, så jag slapp gårdagens strapatser. Tack, snälla du, för att du tog dig tid.

Njut av naturen och var rädda om varandra....