Den här veckan började med dagar av minnen, både från nära och kära. I dag är det 7 oktober, och igår var jag ner till kyrkogården i Jokkmokk. Jag satte upp lyktorna till svärfars och Smörhalvans gravar. För fyra år sedan gravsatte vi urnan med min älskade, och det kändes tungt i hela mig. Ännu en gång så undrade jag varför jag blev lämnad ensam kvar. Varför förlorade jag min bäste vän som samtidigt var min kärlek? Jag hoppas att jag någon gång får svar på detta. Vi hade ett fint liv tillsammans, och trodde att vi skulle få förmånen att åldras tillsammans. Bland annat skämtade vi om, att när vi en gång skulle hamna på äldreboendet Kajtumgården, så skulle jag gå med en ficklampa och lysa upp vägen för Smörhalvan, som då skulle snitsla upp allt som han kunde. Vi gjorde ju så i verkliga livet, jag med ficklampa och han med snitselband eller stämpelfärg, många gånger medan skymningen kom och även nattmörkret, så att skogsstigarna på jaktområdet skulle bli mer synliga. Naturligtvis skulle hela Kajtumgården snitslas - trodde vi, men så blev det inte.

Jag fortsatte också till minneslunden där jag tände ett ljus för min kära mor som skulle ha fyllt 115 år igår. Det finns en bänk där, och jag satte mig ner i tankar om alla kära , som lämnat denna värld, och jag önskade att jag fått en enda dag med dem alla, så att jag skulle få berätta för dem hur mycket jag älskade dem.

På vägen därifrån såg jag upp mot några träd som behållit sina löv med de vackraste färgerna...

Efter diverse "måstebesök" hamnade jag hos en av mina kusiner, som axlat rollen som min bästa vän sedan Smörhalvan lämnat mig. Där blev jag bjuden på en underbart god lunch, och vi hade en trevlig pratstund. Jag tror att vi två skulle kunna prata hur länge som helst, både dag och natt om allt möjligt, men förstås också om alla våra kära som gått sin väg över till en annan existens.

När jag kom fram till huset, så fick jag se dessa många metrar av rönnar, som mist sina blad, medan bären fanns kvar. Kameran kom fram och jag måste bara ta en bild av dem.

Ni som följer mina inlägg får ännu en påminnelse av mig. Berätta för era nära och kära hur mycket ni älskar dem. Som jag skrev förut vid ett annat tillfälle: Vi vet inte när och hur fort vårt timglas rinner ut.