Alla inlägg under juli 2017

Av Maj-Britt - 31 juli 2017 07:06

 

När dessa mina solstrålar åkte hem igår blev allt så tyst. Till och med hundarna sov, och det var jobbigt för dem att hålla koll på alla människor i olika storlekar, och hinna se på allt vad de gjorde. Dessutom hade de ju besök av en gammmal kompis, så ibland blev det lekar. Kito försökte få igång Dizel då och då, men han orkade inte riktigt med den energfyllda Kito.

 


Så vad gör jag i dag, och hur går mina tankar? Det blir förståa att städa vidare, och plocka ihop det som ska slängas. Tvättmaskinen är klar med sitt första pass, och nästa är på gång. Har städat bort några högar av mina samlade papper, som inte är nödvändiga att spara, så nu hittade jag plötsligt den där lappen med telefonnumret jag sökt osv.


Jag vänder tillbaka till lördagen, och tankarna snurrar vidare. Tack Åsa för att du kom till jordfästningen. Det visar på vilken storsint människa du är, och jag kände verkligen att du och jag blev som en sörjande flamma i stunden.

Alla tack går också till Hälsocentralen med den fina personalen på OBS-avdelningen i Jokkmokk, till Gällivare sjukhus avd 4 kirurgen, till Sunderby sjukhus - och där vill jag också speciellt tacka apotekspersonalen för den extra vänlighet som jag fick ta del av där, till alla chaufförer som jobbar åt Sjukresor, till alla er som ringt hit, som besökt oss, som kommit med presenter, som skickat styrkekramar, kärlek och ljus via sociala medier, till grannar och bybor som hjälpt mig med det ena och det andra, till Åsa på Jokkmokks Blomsterhandel för ditt ovärderliga engagemang efter Smörhalvans bortgång.

Ännu en gång vill jag också tacka er alla igen, som tog er tid i den vackra sommardagen, att vara närvarande i kyrkan i lördags. Ett stort tack går också till Smörhalvans arbetskamrater som bar in och ut kistan med min käre. Det var nog inte lätt att göra det med tanke på hur många gånger han själv varit med och burit kistor.


Sist, men absolut inte minst riktar jag kärlekens varma tack till alla barnen och barnbarnen. Någon utomstående kanske tycker att det är självklart att ställa upp, men jag har sett motsatsen, så därför är jag så innerligt glad för det stöd jag fått och får, av mina allra närmaste. Lillebror Östen får naturligtvis ett stort tack för hjälpen vid Smörhalvans påklädning till hans sista mc-tur.


Jag avslutar detta med en dikt som jag skrev, efter en annan begravning, då Dottern Gullfia var liten. Då sade hon något som blev till detta och jag har kallat dikten för Barnatankar:

När man dör

grävs man först ner i jorden

sen kommer man till Gud

och han har hästar

med vingar på

så att man kan flyga

och hälsa på alla man känner


ANNONS
Av Maj-Britt - 30 juli 2017 17:20

Igår fick vi ta avsked av min älskade Smörhalva, och nästa gånga jag ser honom är han i en urna - kremerad för gravsättning. Akten började med att vännen Erika sjöng vår absoluta favoritlåt: You raise me up. Jag brast i gråt när jag hörde den fina sången, men så tittade jag på fotot som jag lagt ut i begravningsprogrammet. Smörhalvan log mot mig, och jag tyckte att han sade att han fanns där bakom mig och gav mig styrka: I am strong when I am on your shoulders....Avslutningen var också en favorit, instrumental den här gången: Som en bro över mörka vatten....

Bilden har yngsta dottern tagit och kistans dekoration var från skogen här omkring, enris, björklöv, prästkragar och så hans älsklingsblommor_ blåklockor...

 

Han har burit mig som en bro genom alla svårigheter som livet gett mig, och jag hoppas innerligt att han ska komma mig till mötes på den stora regnbågsbron då min tid här på jorden är slut....


Vi hade en fin minnesstund, vi som stod honom närmast, och barn och barnbarn bidrog till en ljus stämning trota att himlen släppte ner alla tårar som fanns där ovan. Det känns så skönt på sätt och vis då min duktiga familj fixar och grejar med allt som de kan, och jag har inte varit sen att be om det ena och det andra. Sedan finns ju den massiva vänkretsen med all sin hjälpsamhet, men jag ska i alla fall försöka att göra det jag kan. I dag har jag bara städat undan en hel del efter helgens kärkomna besök, och nu kan jag låta resten vila tills jag tar nya tag. Smörhalvan har aldrig hetsat mig att göra det och det, utan hans klassiska replik många gånger var: Vi hinner.....så jag gör det den här gången också.


Jag vill också passa på att tacka er alla som var med vid avskedet i kyrkan, och som delat min sorg på andra sätt. Tyvärr hann jag inte prata med alla, och det hade jag nog inte heller klarat av. För varje kram jag fick blev smärtan djupare och djupare. Det är svårt att prata när hjärtat sväller av sorg.


Telegrammen gör nog en hel del inom cancerforskningen får jag hoppas. Kanske någon överlever en dag extra på grund av nya mediciner. Gåvor hade också lämnats till flera olika organisationer, och de gör nog nytta varthän de än kommer.

Avslutningsvis vill jag ännu en gång säga att: Var rädda om varandra, och säg att ni älskar era nära och kära. Kom ihåg att: Störst är kärleken.



ANNONS
Av Maj-Britt - 28 juli 2017 08:51

 

Igår kväll såg det ut så här ett tag, och jag trodde att åskan var på ingång, men nej. Sedan försvann de mörka och ersattes av solstänkta dito med en gyllene, silvrig kant högst upp. Det var så vackert, men kameran hade jag lämnat inne, och jag stod där helt förstummad medan en bild steg fram i mitt inre...


Det var en lördagsmorgon då vi var på väg till Arvidsjaur. Det regnade så mycket, så vi övervägde att åka hem igen, men hur det var, så fortsatte vi - en bit till... och då upphörde regnet. Framför oss mot horisonten såg vi moln med silvriga kanter, och det var så vackert, så Smörhalvan saktade ner farten. I samma ögonblick hörde vi Bruce Springsteen i radion, med "When the saints go marching in". Det var en förtrollad stämning i bilen och vi lyssnade på orden, de vackra orden: We are trav´ling in in the footsteps, of those who ´ve gone before, and we ´ll all be reunited on a new and sunlit shore...

Sedan öppnades en glipa i molnen och det såg ut som en port, där helgonen kunde gå in. Varje gång vi sedan åkte den vägen, så tittade vi på varandra då vi kom till den platsen där vi sett de silverkantade molnen, och då tittade vi på varandra och sade nästan på samma gång: Minns du? Ett starkt minne för oss båda, och nu bara för mig. Tårarna rinner igen, och så tanken: Aldrig mer ska vi åka där tillsammans, aldrig mer...

Av Maj-Britt - 27 juli 2017 14:25

Jag tog en paus mellan kåldolmstillverkning och saftkokeri, och nu väntar jag på att saften ska sjunka ner, så jag kan tappa upp den på flaskor.

Då slog jag igång datorn och tittade runt på Facebook och lite annat, när något hände. Jag tog det som ett tecken från Smörhalvan. Utan att jag hade letat så poppade Bette Midler upp med en av våra favoritlåtar, och jag lyssnade förstås med tårarna rinnande. Den heter "The wind beneath my wings", och Bette sjunger bland andra ord detta: Did you ever know that you´re my hero, and everything I wish I could be? I can fly higher than an eagle, cause you are the wind beneath my wings".

Så var det. Smörhalvan var min hjälte, och när vi var tillsammans kände jag att jag var nära att lyfta och flyga som örnen, för att han var min vind under mina vingar. Han smålog alltid då jag sjöng detta för honom, och jag minns det så väl. Nu har jag ingen vind som kan lyfta mig som örnen, ingen vind som sveper mig i kärleksrus, och så kommer det trista: Aldrig mer....

Av Maj-Britt - 26 juli 2017 19:27

 

Smörhalvan och Koljo, då ett år, betraktar mig som fotograferar dem. Vi hade varit till ett av kommunens turistmål det året, och alla de utflykterna var spännande att hitta och se på. När jag ser på alla bilder som jag tagit under alla dessa år, då vi var ute tillsammans, så ska jag senare lägga ut ett album. I dag har jag inte gjort så mycket, en sväng till Jokkmokk till Återvinningen, postat ett brev och handlat lite. Det sved som vanligt till i hjärtat då jag stod vid kassan i affären: "Oj, får inte glömma att köpa snus", men så kom jag på, att det behöver jag inte göra längre, och så blev det som nu är klassiskt: Aldrig mer. Jag skyndade mig ut för att inte börja storgråta där......


Sedan har jag gått igenom en hel del bilder som vi båda tagit genom dessa 29 år. I början var det papperskopior som gällde, och dessa väckte minnen som ibland fick mig att le, men mer ofta så rann tårarna i parti och minut. Det var mest då jag tittade på foton som jag åstadkommit med Smörhalvan som motiv någonstans här i norra Sverige och Norge där vi rört oss i olika omgångar, och på olika vägar. På nästan varje bild ler han mot mig, och än en gång känns det så svårt att inte ha honom här hos mig, så jag får krama honom.


Det handlar just nu mest om papper som jag måste gå igenom, och jag hittade diplom från olika kurser. Plötsligt känns det så stort med all dokumentation. Det är min man det handlar om! Han hade så många kvalifikationer som var så mycket värda, och jag tänkte inte i dessa banor då vi var två tillsammans. Allt var så självklart. Han fixade bilar, skotrar, cyklar, gräsklippare, båtmotorer och det mesta tekniska i övrigt, samt ibland matlagning och bakning, städ och disk. Det som han var främmande för var snickerier, men han kunde göra mindre nödvändiga arbeten. Han hann ju ändå med att lära mig en hel del, så nu när jag tänker på det ena och andra, så vet jag, att det kan jag och det och det...Men allt det andra som bara han kunde?? Hur gör jag då? När jag kommer till den punkten vill jag bara gallskrika! En strof från en låt dök upp i mitt huvud vid tanken på allt. "Jag försökte ropa på dig kära, men du var långt bort härifrån"....


Hur som helst är det en stor tröst att ha vänner i min närhet, och jag vet redan nu vilka som är vänner, och de som är riktiga vänner. Det är verkligen en stor skillnad på agerandet från dessa två grupper. Något som de flesta inte kommer ihåg är vem jag är, och att jag ser ganska snabbt där falskheten tränger fram. Så trist att det ska vara så, och varför kan inte folk vara ärliga och stå för vad de säger? Men jag kan inte ändra på världens gång och inte på alla människor heller. De får ta det som de vill....

Av Maj-Britt - 25 juli 2017 11:25

 

I dag är det tre veckor sedan Smörhalvan lämnade oss, och de sorgsna tankarna fick mig att gå extra långt med vovvarna. Först  tog jag Svansen med mig till den andra sjön som finns en bit utanför byn. Där brukade vi vara och bada med alla vovvarna och sedan grilla något gott på stranden. Saknadens smärta slet hårt i mitt bröst, men någon gång måste jag ta steget att besöka några av de platser vi brukade vara på. Nu blev det den här stranden, och Svansen var som alltid glad när han fick simma ut och hämta pinnen som jag kastade åt honom. När jag höjde blicken mot berget kom också starka minnen flygande. Under vårvintern körde vi dit stabila bänkar att använda för oss och alla andra som tar sig upp på något sätt. Så den västra och östra toppen fick varsin bänk, och Smörhalvan skulle ordna till det så att det blev lättare att gå. Han hann aldrig göra det, så nu får det vara som det är.

 

Då vi gick tillbaka till bilen hittade jag två mogna hjortron, och jag åt genast upp det ena, och tänkte att nu tar jag hem det andra till Smörhalvan, men åh! Nej, det går inte nu, men jag hoppas att han känner mina tankar i det för mig okända landet.


Nästa tur blev med Koljo, och vi gick ganska så långt upp mot ett annat berg mot vårt jaktområde. Förra året var det Koljos premiär i älgskogen, men då Smörhalvan skulle gå med honom var det bara en i laget, och så jag, som ville sitta på pass. "Det är ju en unghund, som vi inte vet något om" fick vi höra. Jag undrar än ibland vad Smörhalvan tänkte då. Han sade i alla fall inget, men säkert bar han det inom sig. I år skulle han jaga dels med Koljo på förmiddagarna var det tänkt, och sedan med Kito på eftermiddagarna....


Den tredje turen blev det Kito, som fick vandra i det ordinarie jaktområdet där hon aldrig kommer att få jaga. Det gjorde dubbelt så ont att tänka på detta, och på alla Smörhalvans förhoppningar. Kito skulle nog bli bra med tiden, efter vad jag har sett. Så pass många hundar har vi haft, så jag ser hur de beter sig i skogen, men vad hjälper det nu? Inget alls. Nu blir hundarna, som någon annan i jaktlaget föraktfullt kallade dem "sällskapshundar." Det stämmer verkligen in på alla tre som jag har - nu är de sällskapshundar - mitt sällskap och mina trognaste vänner.Här är Kito på upptäcktsfärd så lång som lounge-linan räcker...

 


Av Maj-Britt - 24 juli 2017 19:58

Den här gången börjar jag med en stämningsfull bild som Smörhalvan tog en sommarkväll för många år sedan. Vi stod på den lilla bron som går över Appoälven inte långt från Vajmat. Det var varmt i luften, men en svalkande vind berättade att natten skulle bli kallare. Flera bilder blev det av oss båda, men just denna som ni ser här, tyckte jag var den allra bästa.

 

Ikväll är himlen molnfri, och solen lyser ännu klart från sitt fäste på himlavalvet, och hade nu Smörhalvan funnits kvar hos mig, så hade det blivit en fin biltur. Ibland tänker jag att jag borde fara ut ensam för att ta bilder, men då slår hjärtat back. Ännu orkar jag inte göra det, inte ännu. Jag kör de turer jag måste under dagen, och de blir oftast till Jokkmokk för några ärenden. Kvällarna väcker för många minnen hos mig, och med stort vemod minns jag den sista turen vi gjorde tillsammans några veckor tidigare. Smörhalvan hade tänkt sig att vi skulle åka till Karats, men efter att vi hade passerat Norvidammen blev det för mycket för hans sjuka kropp. Vi vände om hem igen, och jag förstod då, att det skulle ta väldigt många månader, kanske år innan vi skulle kunna göra om försöket. Med facit i hand, så vet jag att det blir ett "aldrig mer."


Jag försökte att med kärlekens kraft ta honom tillbaka till livet, och stundvis var han nära, men sedan gled han iväg ifrån mig. Vi älskade varandra så mycket, att om Shakespeare hade levt nu i vår tid, så hade han nog skrivit århundradets bästsäljare om vårt liv. Så det är inte konstigt alls, att kärleken aldrig dör hos mig, för eftersom jag älskade honom så mycket under alla våra år tillsammans, fortsätter jag med det, och hoppas att mina känslor når honom där han nu vandrar med hundarna i en annan dimension.


En vintermarknad 2006 dyker upp i mitt minne, och det var för att jag fick göra min andra knäoperation och kunde inte gå iväg på marknaden då jag kom hem. Smörhalvan for iväg på min uppmaning och kom hem med en liten tavla som föreställer en glödande, vacker röd ros. Texten fick mig i tårar redan då. Så även nu. Det stod "I love you." Jag ser på den innan jag somnar då den finns i mitt blickfång på väggen invid sängen, och jag minns hans glädje då han såg min uppskattning av kärleksgåvan.....

Av Maj-Britt - 23 juli 2017 23:24

 

Då och då har jag tittat ut genom fönstren och sett den store målaren Naturen, som kastat guldstänk i sjön och färgat skog och himmel i gyllene toner. När det då blev dessa nyanser gick jag ner till vattnet, och tog några bilder. Hjärtat kändes så tungt, så tungt då jag betraktade detta sceneri. Då liknande kvällar visat sig under tidigare år, så var Smörhalvan eller jag redo med kameran, och vi var alltid lika hänförda. Det spelade ingen roll att vi redan har hundratals, kanske fler sådana bilder i våra arkiv - vi måste bara ut och ta en ny. Nu har jag ingen som frågar om mina foton blev bra, och jag får heller "aldrig mer" se vad han skulle åstadkomma...


I dag har tankarna vandrat i olika banor, men de har alltid hamnat hos honom som jag inte kan se fysiskt. Fantasin räcker inte alltid till, och mitt hjärta värker av sorg och saknad. Jag frågar mig hur vårt liv kunde splittras så totalt - vi som levde sida vid sida i perfekt harmoni. Kanske hade vi träffats i en annan existens, levt, älskat och skiljts åt, för att på nytt hitta varandra, och mina tankar fortsätter på dessa vägar. Möts vi igen, min käre? Eller ska jag få vandra mot okända horisonter utan mening utan mål, och utan dig som jag älskar så högt?


Naturen fortsätter att måla, och mina tårar rinner vid alla minnen. Som jag ofta gör, så vände jag på mig och tog ett foto åt andra hållet från den första bilden. Här passerar fordon på 45:an över brospannet, och vattnet får också sina färger. Ibland for vi ut med båten, och bara körde omkring i liknande färghav, då sommaren var oss nära...

 

När jag gick upp mot huset, så spelade solen ut sin kärleksglöd till himlen ovanför vårt hus...

 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se