Det här inlägget handlar om tre dagar; dagen igår, dagen i dag som inte är riktigt slut och så dagen i morgon som inte har börjat ännu.

Jag har i flera dagar funderat på nya promenadvägar för mig och Koljo, men igår gick vi iväg på den gamla byavägen. Solen lyste, men i skydd av de mäktiga träden var det ändå svalt. Det är fortfarande mycket snö i skogen, och stigen till Kvarnfallet syns inte alls.

Koljo var glad. Nya områden att obducera, och det gjorde han verkligen. Det gick inte fort, men det hade jag inte heller tänkt. Vi mötte inte en enda människa efter sträckan vi gick, annars brukar vi träffa på en och annan med en hund.

När vi gått en bit, så kände jag att jag hade tagit på mig för mycket kläder - var ännu i vinterklädertänket. Koljos tunga började också hänga ut, och han tog en munfull snö här och där. Då vände vi om, och min kompis gjorde en rusning till snöhögarna vid Älvgården. Visst har det töat lite, men de kalla nätterna håller ett järngrepp om snön. Ja, precis kallt är det ju inte med några minusgrader, men när det pågår i flera nätter, så hinner inte solen göra sin plikt.

Så här såg det ut vid Älvgården, som liksom vi väntar på Coronafrihet.

När vi kom tillbaka hem, så gick jag ner till sjön för att se hur det såg ut bakom snöhögarna. Badbryggan hade tinat fram, och jag fick en enorm lust att ta ett bad eftersom jag blivit så varm av promenaden. Förnuftet slog till, och trots att jag hört och läst om vinterbadare, så avstod jag från ett premiärdopp. 

På hösten är det lättare att bada tills isen börjar lägga sig i vassen mot udden. Bra om också snön försvinner därifrån, så jag inte halkar omkull och bryter något ben. Det skulle vara en katastrof för både mig och Koljo.

Jag tog en bild österut över sjön, och när man ser det så här, så har inte strömfåran hunnit så långt ut.

Hemma på gården tog jag en bild, så vänner söderut i landet, ser att det ännu är kvar högar, men nu ser jag 45:an i alla fall, då jag tittar bakom dem.

Vis av värmen igår, så blev det en tidig morgontur i dag, även om vi sovit till strax före klockan fem. Kläder på, hund i bil och så var vi iväg ganska snabbt. Två minusgrader - härligt. Då vi kom till landsvägsbron som går över Appoälven, så tvärstannade Koljo i en sorts fågelhundposé och tittade uppåt älven. Där kom en bäver simmande, och jag höll andan, men nästan framme vid bron fick han syn på oss och dök ner i vattnet. Jag hade inte en enda tanke på att ta en bild eftersom jag då hade rört mig, så bävern hade försvunnit tidigare, Senare då vi vände tillbaka tog jag en morgonbild över vattnet, och järnvägsbron. Solen hade inte orkat ta sig över grantopparna, men det är fint ändå. Koljo spanade åt det håll där han sett bävern, men nu var allt lugnt.

När vi kom hem stod några renar invid lidret nedanför hundgården, och tittade på oss, och Koljo blev fixerad igen. Så man kan säga att jag hade tre hundar med mig i dag. Först "vanliga Koljo", sedan en "stående bäverhund", och sist en "stående renhund". Hans svans började röra på sig vid anblicken av renarna. Han tycks tro, att de är hans kompisar, och visst kan det vara så. Djuren kan väl kommunicera med andra arter liksom vi människor kan prata med folk från andra länder.

Så blir det en dag i morgon, och vad som händer då, vet jag inget om ännu. Minnet däremot, berättar att det för 32 år sedan var Smörhalvans och min bröllopsdag. Vi hann fira vår 28:e, och hade ingen aning om att det inte skulle bli fler sådana att fira tillsammans. Knappt två månader efter den hade han gått över Regnbågsbron, och jag är fortfarande kvar i vårt hem - utan honom.

Var rädda om varandra. Avsked kan ske fortare än ni tror.