En bild från 2014 får symbolisera mina funderingar i dag. Nu är det en tid som gör att saknaden av Smörhalvan trär fram allt starkare. Jag vet inte vilken gång i ordningen som jag tänker detta "Varför?"

Nå nu är det som det är och alla minnen omsvärmar mig dessa dagar. När lokalradion talade om "Novent", så kände jag det första knivsticket i hjärtat. Minnet berättade om alla förberedelser som Smörhavan och jag började syssla med i den andra halvan av november. Jag rycktes med av hans entusiasm med tomtar, renar, tre granar och allt annat som vi hade utomhus. Då märktes inte den månadens mörka tid. Inomhus var det som ett riktigt "julehus". Överallt satt och hängde tomtar, girlanger, kulor, små klockor, änglar och andra saker, och inte att förglömma de många julprydnader som barnen kom hem med från skolan. En lång tid tillbaka hade jag också börjat göra i ordning maten. Syltor, aladåber, köttbullar osv. Bakandet tog också sin tid.

Alla dessa fina minnen vällde över mig extra mycket den senaste veckan, bara med den skillnaden att nu är jag ensam med pysslandet som jag har bantat ner åtskilligt. När jag ser på ett foto av Smörhalvan, så tycker jag att han ser ledsen ut. Jag bestämde mig för att bara ta ner en av alla dessa tomtar, och igår fick jag syn på en annan, som jag inte tagit fram. Så klart så kände jag Smörhalvans vibbar då jag såg på denna tomte. På något vis, så hade den kommit fram, och mina tårar började rinna. Det var inte någon som jag glömt kvar från förra året, och därför kollade jag på den noga. Inte ett dammkorn fanns på den, så alltså var den nyligen placerad där jag fick se den....

En morgon tidigare i veckan satt Koljo på min stol i köket och väntade på att jag skulle klä på mig. Jag tog fram en av Smörhalvans tröjor, som jag stickat en gång och skulle ta på mig den. Tröjorna som jag sparat är guld värda då jag känner mig frusen, och vid det här tillfället så började Koljos nos att sniffa på den jag tagit fram. Trots att den har tvättats åtskilliga gånger sedan Smörhalvan försvann, så fanns det nog kvar ett stänk av honom. Koljos känsliga luktorgan berättade, och hans blick på mig sade allt."Det är ju husses tröja", och jag svarade honom, att jag vet, men nu är inte husse här, så då använder jag den istället.

Så blev det den första morgonen i advent, och jag berättar ljusens hisoria för dem som inte läst min blogg förut. Vi hade en speciell tradition vid ljuständandet, och då tände vi alla dem, allt eftersom adventssöndagarna kom. Flickorna hade en söndag var, liksom jag och Smörhalvan. I dag kom minnets vackra ögonblick då jag såg barnens strålande ögon, då de sade, att "i dag är det min tur". Nu är det ju den svåra pandemin, som ställer till problem, så jag får inte se de tindrande ögonen på barn och barnbarn, och jag hoppas innerligt att vi får uppleva ännu en advent och ännu en jul tillsammans - om det inte uppstår någon ny sjukdom som övertar världen..

Min ständiga påminnelse till er som läser detta är, att ni ska vara rädda om varandra, och tala om för dem som ni har nära och kära, hur mycket ni älskar dem.

I november infaller alltid Fars Dag, och då går mina tankar (och säkert många andras) bakåt i tiden och minnena kliver fram i rekordfart. I dag hamnade jag långt tillbaka, och såg en glimt av min farfar, som jag dessvärre inte har någon bild på. Sedan kom min far in, och mest minns jag tiden i Saltoluokta där jag växte upp som liten tjej. Jag förstod inte då vilka värdefulla kunskaper jag fick i mina händer, och senare i livet har jag tagit fram dem en efter en. Då har det handlat om vistelser i skog, mark och på sjöarna. Ett av mina barnbarn sade en gång : Du kan ju allt, mormor. Den gången tänkte jag inte på, att den kunskapen var ett arv från min far och min mor förstås.

Min morfar träffade jag aldrig, eftersom han hade lämnat denna existens innan jag var född, men jag har en enda bild av honom, och så alla berättelser som jag fick om honom av min mor. Där kom några andra kunskaper in i bilden, så dem har jag omedvetet använt mig av, och nu i skrivande stund, så inser jag att allt lagras någonstans för att sedan plockas fram vid behov.

Min svärfar var också en far att minnas. Tårtan på bilden gjorde jag till honom på en annan Fars Dag. När minnets kvarnar malar på, så kommer gamla steg fram om hans kunskaper. Det är helt fantastiskt hur mycket jag lärt mig om det ena och det andra.

Så kommer det svåraste av alla minnen fram, och då handlar det om Smörhalvan och alla Fars Dagar vi firade. Det känns också så underbart att minnas en hel del jag lärde mig av honom och hur viktigt det var att allt utfördes med största noggrannhet. Nu har det gått drygt tre år sedan han lämnade oss, och jag är så stolt, då jag ibland får beröm över något jag gjort bra. Då har det varit och är så lätt att säga: Det har jag lärt mig av Smörhalvan.

Nu skickar jag de varmaste Grattishälsningar till er alla som gått över Regnbågsbron, och till er alla fäder som ännu finns i denna eistens. Jag kan inte krama om någon av er, men jag hoppas att mina tankar når fram till er var ni än är.