Alla inlägg under maj 2018

Av Maj-Britt - 30 maj 2018 05:28

 

Igår skrev jag ett blogginlägg som kanske verkade otydligt, så därför ska jag förklara hur jag egentligen menade. Det handlade om frånvaron av vänner, och det handlade inte om att jag är totalt ensam, för så är det inte. Jag har vänner som jag umgås med, men dem som jag saknar är de som kom hit till oss då vi var två. Några har aldrig varit hit efter att Smörhalvan lämnade mig, och jag får den känslan av att det var honom de besökte - även om jag var med i samtalen. Nåja, om det nu är på det sättet, så "let it be". Mina riktiga vänner frågar då och då: Har han/hon varit och hälsat på?  Mitt svar blir alltid - nej.


Jag är i alla fall glad över att jag har så många intressen, så jag blir alldrig sysslolös. Det finns alltid något att ta tag i, och jag har märkt att det finns många ensamma, som är verkligt ensamma. De har ingen egen värld och något som kan engagera dem. Du som läser detta kanske känner någon i den situationen - gör ett besök hos denne. Ett kort samtal lyfter bort ensamheten....


När jag kör in till Jokkmokk, så träffar jag ibland på folk som säger att jag ska komma och hälsa på dem, men det är ju lika nära för dem att komma hit. Jag vill också prioritera det jag har att göra hemma, men tar gärna en fikapaus  om jag får gäster...

ANNONS
Av Maj-Britt - 29 maj 2018 18:09

 

När man mist sin partner på ett eller annat sätt, så kommer svåra stunder med sorg och saknad. Andra människor säger ofta "men du ska tänka på de fina minnen ni hade gemensamt". Ja, visst gör jag det, och jag bara undrar hur de ska hjälpa mig vidare.


I min  rubrik har jag skrivit " dessa dagar och dessa helger", och med det förstår jag att det första året i ensamhet har inneburit extra sorgestunder. För min del har jag gått igenom: Bärplockningen, älgjakten, höstfisket, Fars Dag, julgranshämtning, Advent med uppsättningen av alla juldekorationer utom - och inomhus, jul med gran och övrigt, nyår, trettonhelgen, borttagandet av allt juligt, marknad, födelsedag, skoterturer, vinterfisket, påsk, Kristi Himmelfärdsdag med tidig morgongudstjänst, Mors Dag, bröllopsdag, pingst, och de datum som associerade till min älskades bortgång och hans begravning. Ännu har jag några dagar kvar innan det första sorgeåret gått tillända, och jag har kämpat mig vidare. Nu vet jag hur det är att vara ensam kvar under sådana tillfällen, och när jag passerat varvet runt så ska det väl ändå gå lättare. Men sorgen finns ändå kvar som en gnagande varböld som spricker ut i tårar då och då. Visst har jag haft hjälp och besök av barn, barnbarn och några vänner, men trots detta så är jag ensam bland andra. I dag är det en sådan smärtsam dag. Det är tio månader sedan vi hade begravning för min käre.


Dagens bild är inte min, utan den tog Smörhalvan en sommarkväll då vi var ute och åkte. Motivet är en glimt av Appoälven, tagen från bron efter gamla vägen förbi Vajmat. Den stunden minns jag väl, och varje gång jag kör över där, så minns jag det speciella tillfället.


Jag undrar verkligen var alla andra som vi hade kontakt med då vi var två - var är ni nu? Det är många som jag saknar, och jag tänker inte bita någon, så ni vågar komma. Jag kan vara social och prata normalt, men sorgen sparar jag till min ensamhet...


ANNONS
Av Maj-Britt - 28 maj 2018 07:00

 

Detta kort fick jag före helgen, en Morsdagshälsning från två döttrar. Så roligt att få sådana konstnärliga gåvor av älskade barn. Telefonsamtal kom också senare under dagen. Igår kom också sonen med en Morsdagstårta, och den var mycket god och så i samband med kärt besök, så förstärktes det hela på ett bra sätt. Han fick också hjälpa mig med det som jag inte klarar av, så det var alldeles perfekt. Telia måste ha haft fullt ös med SMS hela dagen, så en hälsning från tredje dottern fick jag först idag, samt en hel del andra meddelanden. Nu är jag ju inte så mycket för sådana här typer av firanden, och jag tycker att det är Mors Dag varje dag. Mina tankar flyger ofta till gångna tider då min egen mor fanns att krama. Så klart att jag tänkte på henne, liksom min svärmor som gav mig Smörhalvan.


Denna dag brukade han komma med en tårta förstås, som han många gånger gjort själv, och så någon annan present som jag verkligen behövde. Det kunde vara funktionella klädesplagg för vistelse i skog och mark, nya drag till fisketurerna, en ny kamera osv. Han visste så väl vad det skulle vara för att jag skulle bli extra glad, och jag gjorde förstås detsamma när det gällde hans bemärkelsedagar. Våra kärleksgåvor kunde komma vilken "vanlig dag" som helst. De var inte alltid bundna till en viss dag.


Det är snart slut på Maj månad, och den var alltid speciell. Då barnen fanns hemma var det alltid en tävling mellan dem och Smörhalvan, om vem som först skulle säga "Grattis" till mig. Jag har ju namnsdag hela månaden, och en alldeles extra den 19:e, då det faktiskt står "Maj" i almanackan också. Smörhalvan brukade säga att jag var hans första och enda Maj, och jag blev också hans sista.....


Nu har jag stått vid vedklyven några dagar, och då var tankarna till den tid då vi var två som höll på med vedhanteringen, och nu ska jag ut igen och ta ett nytt pass. Jag tycker om att se vedtravarna växa, och vet att jag kommer att klara ännu en vinter. Igår hann en vän hit och hjälpte mig att klyva de största klabbarna som jag knappt orkade rubba, så det var bra. Ibland behövs det två för att kunna göra vissa saker som blir för tunga för en som är ensam. Därför vill jag än en gång säga - med risk för att vara tjatig - var rädda om varandra! I morgon kanske du är ensam....

Av Maj-Britt - 22 maj 2018 05:26

 

Pingsten har nyligen passerat, och då vällde nya minnen fram. 1989 var det pingstafton den 13 maj då jag och Smörhalvan gifte oss, och förra året inföll denna helg senare. Pingstdagen var då den 4 juni, och vi anade inte att en månad senare skulle han inte finnas mer bland oss. Hänryckningens tid - det säger man ibland om pingsten med omgivande dagar, och Smörhalvan och jag var på sätt vis i det stadiet då vi körde hem två släpvagnslass ved från Jokkmokk. I år blev det så att jag, med vännen Rolles hjälp, också körde hem två lass ved!! Underligt hur händelser och minnen går hand i hand på olika sätt. Tankarna vandrade fram och tillbaka hur det såg ut då, och vad vi pratade om. Glädjen över veden fördunklades några dagar senare, men det är en annan historia.


Jag backar tillbaka till dagens datum år 2015. Min Koljo såg dagens ljus då, och på bilden ovan ser ni honom i mitten av valpgänget. Det är han som är mest vit framtill, och har en liten vit fläck längre bak på kroppen. När jag såg honom, så visste jag genast, att det var honom jag ville ha. Smörhalvan undrade hur jag kunde vara så säker, men en del saker går inte att förklara. Namnet tog längre tid att komma på. Det skulle börja på K och ha samisk anknytning, så till slut kom det: Koljo, och det är en variant av Kuoljok, som var min mors flicknamn. Detta namn bar också en kär kusin som gick över regnbågsbron för ett tag sedan, och mer och mer känner jag, att Koljo är absolut rätt. Så här ser han ut nu.

 


Sorgliga minnen får ge vika för andra roliga nyheter, och det är så sant som det sägs, att sorgen och glädjen de vandrar tillsammans. För ett par månader sedan fick jag veta, att dottern "Gullhöna" bar på ett nytt liv, och igår så kom budet att det är en liten tjej som kommer och lyser upp höstmörkret. Tårar kom - naturligtvis, och det beror på att morfar Smörhalvan aldrig kommer att hålla i denna nya varelse i sin famn. Visst förstår jag, att han är med oss i alla fall, men den fysiska närheten finns inte längre....

Så än en gång ber jag er som läser detta - var rädda om varandra. Vi vet inte hur morgondagen ser ut.


Av Maj-Britt - 13 maj 2018 08:12

 

Vi hade en årlig tradition, Smörhalvan och jag, och då brukade vi åka ut och spana efter djur då det var dags för Eurovision Song Contest. Det brukade inte vara så många bilar ute den natten,  eftersom många nog satt framför sin TV för att titta på festivalen. Vi hade radion på i bilen istället, och då kunde ju volymen regleras efter behov om det behövdes vid någon djurkontakt  De unga älgarna brukade stanna upp och  lyssna intresserat då jag vevade ner bilrutan vid något möte. Genom åren så har vi sett många djur på våra turer, och jag minns många skogsvägar som vi körde på. Baksätet var alltid fullt av kameror och kikare med olika förstoring. Vi hade förstås med oss smörgåsar och korv som vi ibland grillade då vi kom till ett lämpligt ställe, och det var så mysigt att sitta med en kopp drickbart innehåll i den ljusa natten, och lyssna till naturens alla ljud.


Förra året lyssnade vi till Portugals vinnarlåt, och då sammanstrålade detta datum, 13 maj, med vår 28:e bröllopsdag. I år blev det av naturliga skäl ingen spanartur då Smörhalvan inte fanns med som min chaufför, och minnena från alla fina år får mig att öppna tårkanalerna för fullt

Den dagen firade jag först med en tolktur runt sjön i tidig morgon och sedan for vi ut på pimpeltur. Bilden ovan är från det tillfället och  Smörhalvan fick en stor harr då. Det blev några abborrar också som sedan kompletterade vår bröllopsdagsmiddag senare. 

 

När vi satt där vid elden på dagen och på kvällen, talade vi om 30-årsfirandet år 2019. Vi hade många idéer och tankar om hur vi skulle göra, och vi ville göra den dagen extra fin, och något för barn och barnbarn, och oss själva att minnas. Nu blev det ju inte så, och i dag går alla mina tankar till min käre. Den 29:e bröllopsdagen fick vi inte fira tillsammans och inte heller de kommande....


Ett par dagar senare, den 15 maj, åkte jag ut på min sista tolktur den säsongen, och då såg det ut så här:

 

I år är det inte ens tänkbart, men bilderna från förra året ljuger inte, och det var en fantastisk morgon som lockade mig och Koljo in på alla möjliga spår innan vi till sist styrde kosan hemåt. Jag minns att Smörhalvan ringde och undrade om jag hade problem då vi var borta så länge, men allt var okej, kunde jag berätta.

Här är vi på hemväg och har ännu drygt tre km kvar. Solen började värma mer och mer och min dragare tog en munfull snö här och där för att svalka sig.

 

Ännu en gång vill jag säga till er som har läst detta: Var rädda om varandra - berätta för er partner om hur mycket han/hon betyder för er, och hur mycket ni uppskattar att ha honom/henne vid er sida. En dag kan det vara försent...

Av Maj-Britt - 4 maj 2018 18:34

 

Vägen bort, dit jag inte längre kunde nå honom. Vägen bort - för tio månader sedan just i dag, och för varje sådan dag att minnas kommer den eviga frågan "Varför", som aldrig får något svar. Åter känns det extra tungt, och jag är i samma stämning som då för tio månader sedan. 


Jag har haft Hjärtegrynet här, och hon har hjälpt mig med massor av saker, som en ung tjej klarar av mycket lätt. Bland annat så har vi rensat två överskåp som innehöll minnen i varje sak, och i dag har jag kört bort en helt del till Återvinningen. Då sade jag med sorg i hjärtat och tårar i ögonen, att nu får du säga vad du vill, men allt detta kan jag bara inte ha kvar. Stundvis tänkte jag att rensa bort allt. Allt så det blir helt tomt, men de tankarna försvann lika fort som de kom. Visst är det massor av minnen i saker, men jag minns ändå alla andra som inte finns i saker, så därför kommer utrensningstankarna allt oftare.


Sorgen och saknaden efter Smörhalvan byggs på då och då av andra sorgliga stunder, som när en duvhök tog en av de vita duvorna som brukar komma till mig för ett extra mål mat. Då grät jag när hela gården var full av vitt dun och vita fjädrar och jag insåg vad som hänt. Säkert tycker någon att jag är dum som gråter över en duva som inte ens var min, men vi hade vant oss vid varandra i några år, och de blev ju som en sorts familjemedlemmar. I dag pratade jag med en av dem som var här, och jag sade att hon skulle passa sig så att duvhöken inte tar henne också. Då sprang hon på snabba fötter in under en av bilarna, så visst begrep hon vad jag sade...


Sådana här dagar går minnena snabbt tillbaka de åren som passerat, och den här tiden körde vi skoter förra året. Vi var ute och pimplade och det var hur fint som helst, och det kanske är lika bra för min själ, att det inte är likadant före i år. Det känns lugnare på något vis - att då var det så, men inte nu...

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se