Alla inlägg under februari 2020

Av Maj-Britt - 22 februari 2020 19:50

 

I dag var det bra läge för en tolktur, och då valde jag väg 45. Jag förstod att trafiken inte skulle var så intensiv som i vanliga fall, eftersom det visades en hel del sport på TV Tyvärr så klädde jag på mig alltför mycket, och det berodde på att jag tittade för mycket på träden som böjde sig för vinden innan jag for iväg. Jag hade klarat mig med en tröja under jackan, och inte tre, som jag satt på mig..

Nåja, vädret var på min sida med bra glid under sparkmedarna, strålande sol med vinden i ryggen. Koljo såg ut att vara glad över att han fick sträcka ut ordentligt, och när vi kom fram till korsningen vid Grusspårsvägen vände vi om. Min dragare var beredd att dra vidare, men jag tänkte att vi skulle ju hem också, så jag vände ekipaget under protester.


Rubriken då, undrar ni? Ja, det var en fråga på "Ring så spelar vi" om just den låten, och på vår färd kom några strofer i mitt minne: Ja, allt är borta och det är bara så - ändå så vill jag nog inte förstå"... Medan vi for fram så tittade jag då och då åt sidorna längs med vägen, och då kom minnena farande, som de ofta gör. Där brukade jag och Smörhalvan köra med skotrarna, och däråt for vi då vi skulle leta efter något ställe där han skulle hugga ved för den nästkommande vintern. Där följde vi skoterleden, och där uppe på den kullen brukade vi göra upp en eld och sitta och mysa. Nu händer detta aldrig mer, och platserna har förändrats genom alla avverkningar av skogen - och ändå så vill jag nog inte förstå! Det gör ont i mig att både se, det jag kan se, och minnas hur det var en gång.


Jag undrar om ni, som läser detta, vet hur lyckliga ni är då ni har en partner vid er sida, och återknyter till de ord jag sade tidigare i veckan då en vän var på besök. Det är beröringen som jag saknar mest. Ingen att ta på, ingen att smeka och ingen som smeker mig tillbaka och ger mig kramar som värmer in i själen....

Av Maj-Britt - 9 februari 2020 17:34

 

I brist på mitt intresse för vintermarknaden, så har jag ändå vänner som tänker på mig, och kommer med gåvor av olika slag. Jag blir alltid överraskad vid sådana tillfällen, och i skrivande stund känner jag mig oerhört tacksam och lyckligt lottad. Mitt i marknadens vimmel fanns det några som tänkte varma tankar. De underbara gåvorna jag fick var fyra. De rörde alla om i både mitt yttre jag och i mitt inre. Jag tänker inte berätta vad det var för någon, men de som kom med dessa; för kroppen, för magen, för själen, för minnet, ska känna min tacksamhet över alla gränser. Tänk om världen skulle bestå av sådana människor som ni! Jag hoppas att vi snart ses igen. Ni betyder så oändligt mycket för mig, och säkert för andra i er närhet. Var rädda om varandra och kör försiktigt på de vägar ni ska ut på.

Av Maj-Britt - 7 februari 2020 19:23

 

Med denna bild från 2014 börjar jag med mina funderingar angående vintermarknaden i Jokkmokk., och då går jag direkt på torsdagen den 6 februari, som är den samiska nationaldagen. Mina tankar berättar att jag var 45 år då det i Helsingfors togs ett beslut att detta datum ska gälla i fortsättningen. Då kände jag ingen större entusiasm över detta, och mitt intresse har vajat fram och tillbaka under åren som följde. Jag önskade då att min kära mor skulle ha funnits i min närhet, så jag fick prata med henne om detta, men hon hade redan vandrat vidare. Kanske jag var för gammal att glädjas åt detta - jag som växt upp i invektivernas tid med glåpord och att det var fult att vara same...Jag vet att både gamla och unga gläder sig åt denna dag numera, medan jag känner mig som om jag är i ett "ingenmansland". Ibland är jag same, som alltför ofta blir sedd över axeln av de som anser sig vara "riktiga samer", och ibland är jag svensk med alla värderingar som kommer i min väg. I torsdags förstod jag med ens varför min lillebror på sin dödsbädd valde det svenska tänkesättet framför sitt samiska arv....

Nå mitt firande i år bestod i att jag tittade på bilderna av min mor och hennes föräldrar. Min fråga till dem var huruvida jag skulle engagera mig eller inte. Svaret blev att valet var mitt - fira eller ej, så jag tog det lugnt och lät alla andra fira på sitt sätt.


I år gick jag runt en snabb tur på marknadsområdet och utan Smörhalvan kändes inte fotointresset lika aktuellt som då han fanns vid min sida. Min idé, som jag använt under något tidigare år var, att ta bilder på något speciellt, inte på de glammiga, färgglada motiven på människor i vackra koltar. Så här blev det: Vid kommunhuset, dit marknadskontoret flyttat, var jag in för att höra om det fanns marknadskort i år - men nej! De blir för dyra att ta fram!

Så när jag kom ut tog jag en bild på denna lilla tunnel eller kana för små barn. Där fick man åka på egen risk.

 

Nästa:   

"Vaktalpackan" bevakade sina domäner.


Nästa: denna skapelse tog jag för att visa en god vän som gillar dessa färger. Hon skulle gå och titta senare om den är kvar då.  

Ni har väl kanske läst om människor i Sollefteåtrakten som ockuperat sjukhuset i drygt tre år nu för att få tillbaka BB för att havande mammor ska få föda där istället för ett dike på väg till ett större sjukhus miltals därifrån. Jag mötte ett härligt par som berättade vidare om ockupationen, och var glada över mitt intresse och mina frågor.

 



En fras kom flygande i minnet: "Allt går att sälja med mördande reklam", men detta ställde jag mig frågande inför:

 



Innehavaren av denna bil vill vara anonym....

 

Min sista bild visar två fordon som inte syns varje dag i Jokkmokk, så då måste jag föreviga dem..

 

Ha nu en fortsatt trevlig marknad och var rädda om varandra.


Av Maj-Britt - 1 februari 2020 14:14

 

Dags igen för vidare snöskottning. Jag hade aldrig klarat att bo här, om jag inte haft en ängel som kommer med traktor. Så många gånger har jag muttrat och pratat med Smörhalvan som inte finns i min fysiska närhet, och lika många gånger har jag frågat detta; varför gick du din väg?. Förmodligen lyssnar han på något vis, eftersom radion spelade upp vår favoritlåt, då jag skulle gå ut till snöröjningen andra gången: You raise me up - den sjöng fina Erika på Smörhalvans begravning, och återigen gjorde det så ont att minnas. Nu är jag ensam med snön och allt annat då inte barn och barnbarn är här för att bistå mig med ett och annat.


I dag för ett år sedan var det dags för begravningen av min lillebror och hans moster - smärtsamma minnen som gräver och gräver och tankarna mumlar sina varför...


Sorg och glädje vandrar tillsammans sägs det, och nu har jag i alla fall en sak att glädjas över. En av mina foton pryder Hemmets Journals almanacka under februari månad, och det känns speciellt roligt med motivet, eftersom det strax är vintermarknad i Jokkmokk. Så här ser bilden ut.

 



Presentation

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
          1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
<<< Februari 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards