Så var det dags för ännu en Fars Dag, och många känslor snurrar i mig. I år är det andra året som Smörhalvan inte får något kaffe på sängen, och inte heller någon extra god middag. Det gör så ont i mig och tårarna kommer av och till, och minnen från de år vi hade tillsammans virvlar omkring i ett evigt "varför".

Vi tänkte ofta på barn och barnbarn, och då vi kom till någon affär där vi inte varit förut, så frågade han ofta om jag trodde att någon skulle bli glad om vi köpte den sak han just då höll i sin hand. Hans omtänksamhet var så stor, och vi fick ta del av den väldigt ofta. Den sträckte han ut, inte bara till oss som stod honom närmast, utan även till alla djur som vi hade samt övriga släktingar och vänner. Nu har lilla Ebba kommit in i mitt liv, och henne fck han aldrig hålla i fysiskt. Alla jag pratar med säger, att han ser henne, och visst vill jag också tro på det. På bilden ser ni lilla Ebba protestera mot sin pappas handhållning.

Ingen som inte varit med om att förlora sin partner vet hur det känns, och min smärta är olidlig, men ändå måste jag gå vidare i denna existens som kallas liv.

Naturligtvis tänker jag också på min egen far, och på min svärfar - två starka män, både fysiskt och psykiskt. De växte upp i början på förra seklet med den tidens möda för sin överlevnad som de lyckades klara av till hög ålder. Saknaden efter dem är inte lika stor, eftersom Smörhalvan och jag bearbetat detta tillsammans.

Ännu en gång vill jag be er som läser detta: Var rädd om er partner, inte bara i dag, och säg ofta till dem, att ni älskar dem. Krama dem om ni har dem i er närhet. Det är aldrig fel.

På bilden i början håller Smörhalvan i Gullhönas ena katt, och det syns att den mår gott i hans famn.