I dag öppnar jag mitt blogginlägg med en bild av Smörhalvan och en av hans kompisar i jaktlaget, som fanns en gång. Jag körde bilen, och hade släppt av dem på en plats i jaktområdet och skulle senare hämta upp dem på ett annat ställe.Anledningen till detta foto är att jag hållit på med rensning av olika pärmars innehåll. Då hittade jag ett gammalt reportage från en jakttidning som jag sparat, och jag tror att jag har skrivit något om detta förut, men jag tar det en gång till. "Allt om jakt" hade en reportageserie, som benämndes "På älgjjakt genom Sverige". De började just här i Tårrajaur och följde med Tårrajaurs jaktklubb en dag. Där fanns flera bilder på jägarna och deras hundar, och det sorgliga är, att fem jägare och deras hundar har vandrat vidare över regnbågsbron, sedan bilderna togs.

Smörhalvan sitter där med Mera, "min" vita jämthundstik, som i början blev rädd för en hare en gång då vi var ute i skogen! När hon blev äldre utvecklade hon sig till att bli en perfekt fågelhund då hon jagade med Smörhalvan. Däremot så valde hon älg och björn då jag gick med henne. När jag plockade hjortron och hade henne med mig kom hon med en fjoling nära mig, och såg ut att tänka "är det sådana här du vill ha, matte"? Det konstiga var, att då det var älgjaktstider, och hon och jag var på väg, så brydde hon sig inte ett skvatt om skogsfåglarna. Vi gick bland annat en gång genom en kull med järpar som flög upp runt oss, men nej. Hon skulle vidare. Av den harskrämda tjejen fanns inget kvar då hon väckte upp en björn ur idet, och en stund senare for iväg med nallen uppåt berget. Vilken förvandling hon hade genomgått! Tårarna rann i strida strömmar då jag tänkte på detta och läste reprtaget.

Glädjen då? Jag fick ett telefonsamtal av en av döttrarna, som gav mig stora, känsolmässiga rosenfång. Hon tackade mig för allt hon har fått lära sig av mig, och av Smörhalvan förstås. Hon kände sig glad över allt vi har låtit henne få prova på, det ena och det andra, men för oss var det naturligt. Jag blev verkligen rörd över hennes ord, så tårefloden kom igång igen. Då berättade jag om olika episoder i mitt liv, och vad jag fått lära mig av Smörhalvan, varpå hon sade, att vi får lära oss nya saker hela livet och det är då verkligen sant. Tänk om alla mödrar i världen skulle få höra sådana uppskattande ord av sina barn. Jag kände mig betydelsefull och mycket glad...

Den här bilden är från mitt arkiv, och just i dag passar den in på min sinnesstämning. Den heter "Stairway to heaven". Snön har kagt sig på stegpinnarna, men man ser ändå att det är en stege. Jag önskar så att möjligheten att ta sig dit skulle finnas, så jag fick träffa min far, min svärfar och så naturligtvis min älskade Smörhalva. Tiden rusar sin väg, och nu är det tredje gången som jag inte har någon att fira så där innerligt som jag brukade göra förr då Smörhalvan fanns här hos mig. Det känns så tomt, så jag har jobbat för att försöka glömma bort en stund, men det går inte. Under tiden som jag har kokat hundmat fanns han där; under tiden jag gjorde flera kakdegar till Byaföreningens julbord - ja då fanns han där; när jag filéade sikarna till middag - så visst fanns han där. Jag tänkte på vad han skulle ha sagt när jag stod, så att säga "mitt i smeten" och hann med allt. Ut och fyllde på fröbehållarna till fåglarna - ja, han var med mig där också, och var väldigt noga att se till att de bevingade små liven skulle få mat.

Det är inte så lätt att jaga bort tankarna, och någon sade till mig för ett tag sedan "tänk ints så mycket på vad som har varit"! Hur gör jag då minnena kommer i vad jag än gör? Försöker lyssna på radion - men då kommer någon låt som vi båda tyckte om, och då är det klippt igen! Igår gick jag in till en glädjens högtid. Goda vänner döpte sin dotter i den Gamla kyrkan i Jokkmokk. Då jag passerade portalen in till kyrkområdet, så var minnena där igen! Smörhalvan var med då nya stolpar sattes dit...

Nu ger jag upp tanken att försöka glömma, eftersom det inte har gått så bra hittills. Jag kommer att fortsätta att minnas, fastän jag inte berättar det för någon...