Alla inlägg under mars 2019

Av Maj-Britt - Fredag 29 mars 22:00

 

Stegen, en äldre bild från mitt arkiv, som jag kallat "Stairway to heaven" - en sådan önskar jag i dag att det fanns, så man kunde gå dit på ett besök. För 54 år sedan just denna dag, föddes mitt första barn, en dotter, som reste iväg ett par månader före sin tioårsdag. Jag undrar så hur hon skulle ha sett ut, och hur hennes liv blev om hon fått vara kvar hos oss. Det gör ont att tänka på henne, och det gör också så ont att tala om henne, så jag gör det väldigt sällan, och oftast med en som vet precis hur det är. Människor kan vara medlidsamma, men inte förrän de har varit med om sådana förluster, så vet de hur känslorna vandrar...


I dag är det också ett år och åtta månader sedan vi samlades i kyrkan för begravning av min älskade Smörhalva, och det börjar vara ganska trångt där i Regnbågslandet. Många kära har vandrat den vägen, små barn och vuxna, föräldrar, svärföräldrar och andra släktingar samt många fina vänner. Därför säger jag ofta, att "var rädda om varandra". Ni vet inte hur morgondagen ser ut, så lev och älska varandra i dag.

ANNONS
Av Maj-Britt - Måndag 18 mars 12:42

 

Den här bilden visar en sekvens när man åker längs med Appoälven. Smörhalvan gjorde det här skoterspåret som jag använde flitigt. Nu finns det inte mer, och något nytt blir knappast gjort just där.


Jag ser många, många bilder på Faebook, om människor som är två och två, och ibland med barn och kanske annat sällskap. Jag ser på alla turer som de gör med något slags fordon, och just i dessa dagar handlar många bilder om snöskoter och vackra vyer. Under 28 år var Smörhalvan och jag ett par i denna samling, och jag vet att jag önskade att många sjuka och de som inte kunde ta sig ut, skulle se de vyer med eller utan djur som vi såg. Jag önskade att jag kunde skicka allt detta vackra till de utsatta genom mina ögon. 


Visst ser jag vackra vyer nu också, då jag är ute, men då är jag ensam, och har ingen som jag kan bolla mina ord emot. Jag saknar Smörhalvan så otroligt mycket, och det är inte bara det att han gick iväg dit jag inte kan nå honom. Det jag också saknar, är det språk som män talar. De kan säga samma saker som vi kvinnor gör, men de gör de på ett annat sätt, och nu har jag ingen möjlighet att lyssna till sådant resonemang om jag inte går på möten av alla slag.


Nej, det är rösterna här hemma som jag saknar. Jag minns då vår vedgranne kom hit när Smörhalvan ännu fanns, så brukade jag oftast ta en tidning och lägga mig och läsa, medan jag med ett så kallat halvt öra lyssnade till dem. Det var så mysigt eftersom de aldrig var högljudda, utan rösterna var behagliga. Vedgrannen finns kvar, och många andra också, men det är som det blivit ett slags tabu att komma hit på besök. Jag är inte ute efter en ny man i mitt liv, då Smörhalvan var den halva jag behövde. Nu är det Koljo som är hela min värld - då inte barn och barnbarn kommer på besök.


Att leva i, och med en stor kärlek är lycka av största mått, men när den man älskar försvinner, så står man där ensam, och då känns det som att ensamheten är kärlekens piska. Så ännu en gång kommer jag med en uttjatad fras: Var rädda om varandra!

ANNONS
Av Maj-Britt - Lördag 9 mars 13:25

 

Jag gick ut för att skotta fram vägarna till fröautomaterna, och då kom Liljan flygande och påtalade att det var tomt på "deras ställe". Det måste åtgärdas, så jag skulle gå dit, men då hade det redan blivit dramatiskt. Moses flög på Liljan och försökte bända upp hennes näbb. Han trodde nog att hon fått något gott av mig bakom hundgården. Gullan verkade inte bry sig...

 

Det syns inte så bra eftersom duvorna är vita, men de hade konstiga läten där i snön. Till slut flög Gullan därifrån. Det kanske blev för bråkigt...

 

Efter en stund flög också de andra, och då skottade jag fram matplatsen, och hällde ut frön till dem. Snabbt var de tillbaka, men troligen var Moses så hungrig så han brydde sig inte om Liljan den här gången utan alla åt i godan ro.


Jag skyfflade undan lite snö där bilarna står, och insåg att det nog kommer att ta flera dagar innan jag har fått fram dem, men å andra sidan har jag ingen brådska från gården.

 

Jag hämtade Koljo för en stunds innevistelse, och han gillar snön väldigt mycket.

 

..och så här såg det ut efter att han hoppat fram till grinden...

 

Jag kommer att ägna en hel del tid att få undan snön från hundgården också, som ni ser, men det borde ju lugna sig med både storm och snöande snart - hoppas jag.

Mina tankar går till Smörhalvan, och just nu kan jag acceptera att han är där han är. Med hans energi, så hade han nog i vanliga fall skottat snö dag och natt, och varit helt slut så jag hade fått ge honom ordentligt med massage så han kommit på benen igen. Min avslutande bild är från ett tidigare år då Smörhalvan gjorde en snötipp dit han fraktade snön från gården. Han står själv där och ser belåten ut. Jag undrar hur tippen skulle ha sett ut i år om han funnits kvar hos oss.

 

Av Maj-Britt - Tisdag 5 mars 08:11

 

Denna bild tog jag en marsmorgon 2016, då jag skulle ge mig iväg på en tolktur. Solen ser likadan ut i dag, men däremot inte tolkspåret. Jag minns Smörhalvans idoga verksamhet för att från början göra ett spår, som han utökade mer och mer ju längre vintern framskred. Detta gjorde han för att jag och alla andra skulle ta oss ut på sjön utan problem, och minnet gör förstås väldigt ont i mig när han inte längre finns vid min sida. Då och då fick han förstärkning av övriga spårgörare, och det var toppen så länge inte några skoterburna fick för sig att köra kors och tvärs över dessa, samtidigt som de gasade på och grävde extra mycket vid passagerna. Än en gång undrar jag till vilken nytta de gjorde det? Kanske de tyckte att det var roligt att förstöra det som andra jobbat med??


Minnen kommer och går, och jag minns även en god vän som fyller år just i dag. Hoppas han känner mina grattistankar i den dimension som han nu är i. Den djävulska cancern tog honom ifrån oss för några år sedan.


Nära i tiden gick det så för min lillebror också. Nu har det gått två månader sedan han reste iväg, då även han blev drabbad, och jag undrar verkligen hur jag, och vi andra som lämnats kvar ska orka vidare? Vi får inget svar, men sorgen och smärtan gräver hur länge som helst känns det som.


I dag är det fettisdag, och jag kommer så väl ihåg, att det oftast var Smörhalvan som for iväg och köpte semlor till oss båda och till hundarna. Ibland gjorde jag själv en hel plåt med semlor och då blev det fest. Det sista året då han fanns med i detta som kallas liv for han till Jokkmokk och inhandlade dessa delikatesser fast han tyckte, att det egentligen var onödigt då han nyss fyllt år med därtill tillhörande maträtter. Hur som helst blev det semlor i alla fall.

Jag vet inte hur det blir för mig nu, och att åka iväg för inhandlande känns inte bra. Barn och barnbarn får väl frossa på sina egna hemorter....och du! Glöm inte att vara rädda om varandra!

Av Maj-Britt - Söndag 3 mars 10:34

 

Igår besöke jag, med hjälp av sonen, Luleå Domkyrka. Det var med anledning av yngsta barnbarnets dop. Minnet svepte igenom mig och jag var tillbaka två år i tiden. Då började vi firandet av Smörhalvans 60-årsdag, som fortsatte dagen efter, alltså i dag eftersom det var hans födelsedag. Barn, barnbarn och övriga gäster var hos oss då. Det fanns inga tecken på den fruktade sjukdomen som några månader senare tog Smörhalvan ifrån oss. Denna kyrka, som ni ser på bilden - den hann han aldrig se. Förhoppningsvis var han ändå med oss. På varje plats vi besökte på resorna i vårt län, så var vi alltid in i en kyrka om det fanns någon på den orten. Det intresset blommade upp extra mycket då han fick jobb åt Jokkmokks Församling. Han skulle verkligen ha tyckt om att titta på allt vackert som finns i Domkyrkan.


Jag tänkte mycket på Dopbarnets storebror Carl Isak, och hans dop i Porsökyrkan. Då var vi två...

 

Det här bilden tog jag innan isak fick på sig dopklänningen.


I dag var det alltså lillasyster Ebba Mikaela som officielt fick sitt namn. Båda barnen har varit tysta och snälla och imponerat stort på gästerna som var närvarande. Här får lilla Ebba vatten på sitt huvud av prästen Yvonne Nordkvist.

 

..och strax efteråt...

 

Ebba ser ut att tänka: Vad gjorde du egentligen?

Föräldrarna, storebror, faddrarna och vi andra, var intresserade åskådare..

Det var en mycket stämningsfull dag, och speciellt då jag fick dopgästerna att sjunga "Tryggare kan ingen vara" på Lulesamiska. Jag hade förberett det hela eftersom inte många talar den dialekten, och skrivit ner orden precis som de låter. Om jag hade lagt fram allt med korrekt stavning så hade det blivit problem med uttalet, så därför gjorde jag "svamiska" ord. Det lät väldigt bra, och organisten tackade mig varmt efteråt. Hon var glad över att få sjunga på Lulesamiska. 

Jag fick också en fin present av dottern Gullfia. På Smörhalvans 60-årsdag kom hon med en stor, härlig sjal, som jag värmt mig med många gånger. Nu fick jag nya vantar, stickade med indisk tumkil, så nu har jag något nytt att värma mina frusna händer med. Så här ser de ut.

 

Hemfärden gick bra och jag möttes av en nyskottad gård då jag kom hem. Lite smått fick jag köra undan för hand där traktorn inte kommit åt.


Så tack alla, för att ni gjorde min dag så fin igår. 

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se