Det handlar förstås om saknad denna helg. När jag börjar tänka efter, så är det väldigt många som gått över regnbågsbron, och alla är de saknade. Varför, varför – det har jag frågat mig varje gång då någon rest iväg för att aldrig mer återvända…

I torsdags var vi till Porjus kyrkogård och där var det förstås många minnen som steg fram, och jag tänker på alla krisgrupper som finns numera. Sådana fanns inte förr då man skulle ha behövt dem vid olika tillfällen. För varje kär person som försvunnit har jag därför kapslat in min egen smärta och sökt mig till skogen, som gett mig ro.

För fyra år sedan var det ett sorgligt år. Vi var på flera begravningar och hann knappt tvätta kläderna från en, förrän det var dags att ta fram dem till nästa. Det kändes djupt i hjärterötterna. Några nära anhöriga och många kära vänner lämnade denna existens, och när vi igår gick runt på Jokkmokks kyrkogård så fanns det året så nära.

Givetvis så är många borta som fanns både före och efter detta år, och man minns dem också i vardagen och hur de gjorde och hur de tänkte. Vid flera tillfällen så har jag tänkt ”att jag inte frågade om det och det”. Just dessa tankar kommer då bilden av min mor stiger fram, och det händer även för andra personer, beroende på vad jag gör just då.

Jag saknar förstås också de kära djuren, dem som jag har haft själv, och dem som kommit i huset för att något av barnen ville ha just det djuret. Ett marsvin, som vi hade en gång var mycket speciell. När jag kom hem från jobbet hälsades jag av fågelsång! Ja, så kvittrade detta marsvin som ett välkommen, och då gick jag fram till buren och pratade med honom. Sedan lät han som vanligt igen.

I huset finns just nu tre hundar: Svansen, Dizel och lilla Koljo. Den sistnämnda är en pigg unghund av rasen Siberian Husky på fem månader, som ger mig händerna fulla, och det känns bra. En draghund som kan dra mig runt på sjön och i skogen – det hoppas jag att han blir. Nu går vi mot ljuset igen.

Så kom den då igår - snön. Många har längtat och andra inte. Jag är väl kluven i den situationen. Nog är det skönt så länge snön är borta och jag får hoppas på att detta som kom ner försvinner. Samtidigt är jag glad för det vita täcket. Allt blir så ljust, fint och rent. Man ser vad som passerat och eventuellt har hänt på gården då man inte varit ute själv eller suttit vid något fönster.

En hel del kan man nu göra inomhus. Nu börjar jag med att bland annat plocka bort alla myggbekämpningsprodukter för både människor och djur. Symaskinen får nog jobba flitigt den närmaste tiden då jag har en massiv "åtgärdahög" som jag måste ta itu med. Vidare är det dags att bli bakfull igen. Det är snart slut på både matbröd och fikabröd. Det mest tråkiga är också ett måste - städning! Hundarna har nu börjat släppa loss sommarpälsen, så nu blir det en intensiv tid med boste och dammsugare. Sortering av papper och annat som ska till återvinningen - ja listan på innesysslor kan göras hur lång som helst, och egentligen skulle jag skriva ner allt och stryka punkt för punkt då jag tagit itu med detta. Ja, det ska ag göra, och det blir skönt att kunna se hur måstena försvinner.

De sociala plikterna är ett absolut måste, så där går det bort en hel del timmar. Där vi bor, har vi en förening på sju hushåll för att sköta om en VA-anläggning, och eftersom den drivs med el så kostar det pengar. Det blir räkningar som ska betalas och eventuella reparationer. Nu har vi ju också ett jättestort projekt som vi har börjat med. Avloppet måste ändras enligt kommunala bestämmelser, så det kräver massor av tid och planering och sedan få till allt så det blir godkänt.

Mitt eget jobb att skriva på alla mina böcker måste få sin tid, och det är en härlig sak då jag blir sittande i timtal framför datorn, djupt inne i händelser som vill kliva fram och hamna i respektive bok. Brevkamraterna inte att förglömma. Det är roligt att få brev och nyheter från olika ställen, och sedan skicka mina nyheter vidare.

Barn, barnbarn, födelsedagar och annat - ja hur hinner jag egentligen? Måste också åka till Jokkmokk och handla ibland. Utelivet med hundarna? Smörhalvan! Allt måste planeras för att det hela ska gå ihop.

Innan jag slutar denna gång har jag hunnit bli orolig över alla som ska ut på vägarna i snöhalkan. Visserligen har nog många lagt på vinterdäck på bilarna, men de är ingen garanti för att klara sig från incidenter. Man kan möta någon med sommardäck som "vet hur man kör", och så kan det gå åt skogen - bildlikt talat. Djur på vägen kan kräva en hastig inbromsning, Ta det lugnt och starta er färd tidigare än vad som var tänkt. Var rädda om varandra!

Min rubrik ser konstig ut kanske någon tycker, men den är egentligen rätt logisk. Det finns ju ett ord som beskriver en människa så att man på en enda gång förstår vad som avses - Narkoman, men jag är ju alltså - Fiskoman, uppväxt med att äta fisk varje dag och än har jag inte tröttnat. Visserligen äter jag inte fisk alla dagar numera, men den senaste tiden har vi ätit kokt, stekt och rökt.

Denna höst har vi haft den underbara möjligheten att kunna lägga ut nät ofta, och vi har verkligen fått fiskar i det utbud sjön har att erbjuda. Det har varit sik, abborre, harr, löja, lake, mört och gädda. Förra veckan fick jag ett brev med ett nytt recept på gädda, vilket föranledde mig att vackert be Smörhalvan att vi skulle ut med två nät, så jag skulle få prova att tillaga gädda på ett nytt sätt. Den skulle helst vara färk så därav nätläggningen igår kväll.

Jadå, vi fick två gäddor, och den ena tog jag till "min" matlagning, medan Smörhalvan fick ta den andra till rökning.

Så här har ni receptet - om ni nu är intresserade att följa det.

Gäddfileér, en eller två, beroende på hur stora de är. Lägg dem på dubbla ungnsfolieark, och pensla filéerna med Whisky. Strö sedan på finhackad gräslök, timjan, lemondill och salt efter tycke och smak. Vik ihop foliearken så de sluter tätt om fisken, och låt paketet ligga och dra till sig smakerna i tre-fyra timmar. Slå på ugnen till 200 grader och sätt in paketet i en lämplig ugnsform. Öppna och ringla över flytande margarin. Stäng till folien igen, och låt det gräddas färdigt i 25-30 minuter. Mina filéer i dag tog 40 minuter eftersom de var så stora. Servera direkt ur formen med kokt potatis. En granne kom strax innan allt var klart, så han fick vara avsmakningsspecialist tillsammans med Smörhalvan. Jag fick väl godkänt, och jag förvånades över att gäddsmaken försvunnit. Troligtvis berodde det på Whiskyn som inte alls kändes.

Jag avslutar med morgonens vy som den såg ut då vi for iväg för att ta upp näten. Jadå, vi fick några sikar som fyllde på mitt romförråd, men nu är båtarna uppdragna och allt är placerat på sina platser inför kommande sommar.

Nu har hon slöat till som inte skriver något på sin blogg, tänker ni säkert. Det är bara det att hösten har så många aktiva månader för mig som har många hamstergener i mig. Jag börjar ändå med mitten av augusti månad då Hjärtegrynet fick sitt körkort och strax efteråt gifte sig hennes mor som jag kallar för Gullfia, i ett vackert och enkelt bröllop.

Vi tog hem deras vovve Dizel så att han skulle få lite semester han också. Här är han i fullt badhumör för att nå bollen före Svansen, medn Koljo inte alls är intresserad av att se vad de håller på med.

Dessutom ville Smörhalvan pröva hans jaktgener eftersom han har många bra förfäder att brås på. Dizel ska hem till Luleå då älgjakten slutar, men ännu har han inte fått korn på någon älg, eller vet vad han ska söka. Smörhalvan har konstaterat, att skogsfågel bryr han sig inte om fast de flyger upp framför nosen på honom. Däremot är han en ”stående ekorrhund”.

Vi har en ekorre som brukar förse sig med frön från fåglarnas fröbehållare, och då är Dizel skarpt intresserad och står och skäller. Den stackars korren blev nog helchockad då hen kom dit första gången, och så är det plötsligt tre hundar i hagen, varav två skäller ut honom. Svansen brydde sig inte så mycket. Han kunde titta på den, men gjorde inga direkta anfall eftersom han tydligen lärt sig att han inte kommer åt den ändå. Småfåglarna har redan tömt en stor säck med fågelfrö, och nu är nästa säck påbörjad.

I slutet av augusti var det höstmarknad i Jokkmokk. Marknadsområdet har krympt ännu mer sedan förra året, och jag samt säkert många med mig minns då Storgatan var det genomgående stråket för knallarna med platser även på de angränsade mindre gatorna. Det fanns en dansbana för ”mogen dans”, och en för den yngre danspubliken. Olika arrangemang gick av stapeln på marknadsplatsen, och nu är det mesta borta. Öltälten har kommit istället och vist är det musik på en bana, men den riktiga stämningen uteblir. Nog nu om detta.

Så kom september, och då blev det full fart med alla bär i olika former som ska tas tillvara på flera sätt – sylt, dricka, gelé, marmelad osv. Sedan älgkött som också ska bli olika paket i frysen för kommande behov liksom renkött och fisk.

Allt måste hamna på sina rätta platser och en del kött ska malas till färs, lever fryses ner till kommande leverbiffar. Har inte tid just nu… Jag drabbas av lingonpsykos....

Nu är jag verkligen rik med många hyllor fulla av sylt och drickor av olika slag. Frysarna är fulla av kött, fisk och andra förnödenheter. Vedhuset är fullt av ved, och i källarens vedförråd har vi ännu ved som räcker minst hela november.

Den 25 tog jag en semesterdag, och åkte buss ner till Luleå till flickorna. Det var en äldre buss som skramlade något förfärligt, och jag frågade chauffören, som sade att det var en gammal buss. Stötdämparna var slitna för det gungade som om var i en båt då vi hamnade på ojämnheter i vägen. Det var likadant på hemvägen också. Besöket hos Gullfial var trevligt förstås, och lilla Hjärtesmulan är en pysseltjej, så vi gjorde prinsesskronor av guldfärgade piprensare, och jag gjorde en mobil – inte en telefon – som vi hängde upp i bordslampan. Den blev nästan ”julig” med glittriga små bollar och små hjärtan i olika färger. Tyvärr hann jag inte med Gullhöna och Gulleprinsen eftersom den ena pluggade i sin skola och den andre var på dagis.. Det får bli en annan gång.

Bilden är lite oskarp, men det är inte lätt att få två ivriga småttingar att stå stilla, men hellre en oskarp bild än ingen alls.

Innan månaden var slut hann vi med en snabb resa till Arjeplog med anledning av en släktings födelsedag, och vi hade otur med vädret. Det regnade hela vägen dit och hem, men just som vi kom fram till samhället klarnade det upp tillfälligt och vi åkte upp på det drygt 700m höga utsiktsberget Galdispuoda där vi hann ta några bilder innan molnen drog ihop sig igen. Det känns så härligt med den höga luften där uppe, så man känner sig styrkt till kropp och själ.

Hösten visade upp sin palett med vackra färger på bergssidan.

Så halkar jag in på oktober månad – tänk så fort tiden går.

Nu kan jag skriva om vackra dagar – utan regn! Vi har fått ha sol och ganska mycket värme sedan jag senast skrev till dig -  trots årstiden. Det är nog detta som kallas för Brittsommar. I dag hade vi 10,3 plusgrader i skuggan!

På nätterna har det sjunkit neråt, men sällan under noll. Vi har haft ute nät några gånger, och fått väldigt bra med fisk. Smörhalvan har rökt både gädda, abborre och sik som vi har smaskat i oss. En liten slankig lake blev också rökt, och det var en fiskhandlare i Jokkmokk som tipsade om att rökt lake smakar precis som rökt ål, och tänk – det gör den, så vi fick känna oss lyxiga en gång. Sikarna har haft massor med rom, och jag är helt galen i sådant. Ni kanske har hört talas om Kalix löjrom? Sikrommen har ju grövre korn, men smakar gott ändå. Jag har också saltat ner fisk i en hink som vi ska äta till vintern.  Igår natt hade vi ute bara fem nät med stora maskor eftersom vi är ute efter storsikarna som har gott om rom. Vi fick en förra torsdagen som hade 4,5 hg rom i sig!

Nu har isen börjat att lägga sig mot vassen vid udden mittemot vårt hus, men så länge strömfåran är öppen tar man sig längre ut ännu. Vi hade ut fem nät som vi tog upp igår morse, och där var det en hel sikar så jag fick påfyllning i romförrådet.

Koljo växer så man nästan ser det, och nu är han verkligen rumsren till flera hundra procent. Han går ner till ytterdörren och kommer med ett litet voff då han ska ut, och om vi inte hör det så ökar han voffandets volym, och till sist kommer han till mig var jag än är i huset och nafsar lite i handen som tecken att det börjar vara akut utebehov. Här har han en djup diskussion med Dizel, medan Svansen undrar vad de håller på med.

En "ny" bild från förra veckan... 

Igår eftermiddag for jag till Vuollerim via Jokkmokk. Först var jag och grattade en 90-åring som fyller år i dag, och sedan fyllde jag på frysen hos barn och barnbarn med diverse läckerheter från våra egna frysar. Sedan var jag och lyssnade till Lilian Ryds föredrag om sin nya bok ”Urfödan”. Jag köpte den förstås och har varit helt fångad av alla berättelser som hon vävt in i den. Det finns inga recept i boken utan den handlar mest om självhushållningens tid här i Lappland. Jag kände igen mycket som jag har lärt mig sedan barndomsåren då jag växte upp i väglöst land, och det var så trevligt att återknyta igenkännandets glädje med alla personer som det berättas om i boken, och många bilder finns också.