I dag gjorde jag något som säkert fler än jag sysslade med. Jag drog ut allt jag hade i ett skåp i syfte att rensa bort det jag inte längre behöver. Det blev två kassar med papper och häften som jag inte har tittat på under de senaste tio åren. Två kassar låter mycket, men eftersom det är ett gammalt hus, så är utrymmena väl tilltagna, så i mitt lilla skåp var det dubbla rader av spännande objekt. Två gamla veckotidningar från 1996 och 1997 fanns med, och dem lade jag åt sidan för att senare titta igenom dem. När det var dags att ta dem i betraktande, så var de precis som nya för mig, och det var intressant att se hur händelser hade vinklats då tidningarna var nya. I övrigt var det massor av urklippta recept, några foton, x antal grillbilagor, jultips, påskgodis, midsommarmat osv.

När jag kom till korsorden, så fick jag en smäll i solar plexus. Smörhalvan hade löst några av dem, och jag kände så väl igen hans stil. Det var ett fint tidsfördriv vi hade - detta att lösa korsord, och när någon av oss kört fast fick den andre ta över och fortsätta en stund. Den backupen saknar jag mycket nu, och jag undrar vad han hade tyckt om de klurigheter som dagens korsordsskapare gör. Koljo kom fram till mig och puffade på mig då han hörde mina snyftningar av saknad. Bilden ovan illustrerar regnbågsbron som vi alla ska över någon gång...

Plötsligt hittade jag detta galna som jag skrivit någon gång, och jag tycker nu, att det behövs något annat än Corona ibland. Så här var det:

Jag vaknade på morgonen av att papegojan hade kaffet färdigt, och min man satt uppe i taklampan, och ropade att kusten var klar. Då hoppade jag upp och slängde sängen under köksbordet. Där låg också äggen. Hunden jagade in elefanten på toaletten, så dit kunde jag inte gå. Maken sade att kylskåpet var ledigt. Själv hade han bytt ut taklampan mot soppskålen. Papegojan lade sig i akvariet och svimmade. Grannen kom på visit med en skopa konjak som han lånade i natt. Då blev elefanten galen och rusade ut från toan, för hon älskar konjak.

När papegojan blivi avklädd av pirayan vaknade han ur svimningen, och ropade att det var kallt i Söderhavet. Till slut vaknade också barnen, och den minsta tyckte att pappa skulle slå en till kullerbytta i soppskålen, för det såg så hemtrevligt ut. Maken ville ha mera ris, för det killar så skönt mellan tårna!

Den större slogs med pirayan om en hårborste som båda tyckte om, och det blev verkligen kalabalik. Jag kände mig alldeles utmattad när det äntligen blev min tur att jaga äggen som lekte kurragömma med katten. Som tur var hade popcornen poppat färdigt, och pirayan tog dem istället för hårborsten. Lugnet sänkte sig över vårt kök då maken och elefanten druckit ur konjaken och gett sista skvätten till spindeln, som följt hela skådespelet från gardinstången. Jag beslöt att återvända till sängen som fortfarande stod under bordet. Elefanten drog från andra hållet, men då fastnade vi i ett bordsben. Spindeln hoppade ner från gardinstången och killade elefanten under frambenen, så den släppte taget. Sängen var min. Hurra! Fortsättning följer kanske....

Jag hoppas att ni förstod att detta inte var verklighet, men ibland så blommar min fantasi ut i otroliga mängder. Ha nu en fin helg, och var rädda om era nära och kära, så de inte blir minnen de också.

Min påskaftonsmorgon började med att lyssna på "Ring så spelar vi", och medan programmet pågick, så gjorde jag 50 nya kuvert som jag skickar iväg till mina brevkamrater. Efter att jag hört om händelser på 9.30- nyheterna så blev det dags att sätta en påskdekorerad sele på Koljo, och vi drog iväg genom skogen. Kalasfint spår, så det gick undan med farthållningen. Jag var nyfiken på att se hur det såg ut vid älven närmare utloppet från sjön, men det hade inte tinat upp så mycket. Små isflak seglade försiktigt i vattnet. Så här såg det ut.

När vi kom närmare sjön var det inte så mycket som hade förändrats, men det beror nog på att nätterna varit lite kyligare. Lite öppet är det i alla fall, så svanparet och deras kompis får nog tag i en och annan fisk. De var inte där när vi kom förbi, men vi mötte dem på hemvägen.

När vi fortsatte utåt Dammudden var redan några bybor där och pimplade i det fina vädret. Sol, svag vind och lite vatten. Koljo fick sig en slurk ur ett pimpelhål. Vi stannade och pratade en stund innan vi for vidare till stället som jag och Smörhalvan kallade för "vårt". Vi valde detta för att undvika andra som passerade eller stannade till vid Dammudden. Där vi var, så var det verkligen ostört, och bara dem som skulle till oss kom dit. 

Jag satte fast Koljo i den lilla björken där alla våra hundar varit bundna på våra pimpelturer. Det blev väldigt känslosamt inom mig när alla minnen kom forsande.

Jag satte fast några påskfjädrar i en blivande björk som vi alltid gjorde uder påskhelgerna. När Hjärtegrynet var en liten tulta var hon så noga med att jag skulle sätta fast dem ordentligt, så vittrorna skulle få påskfint.

Nu var Koljo mer intresserad av vad som försigick ute på isen längre bort. 

Smörhalvan hade ordnat med ett litet "bord" som ännu fanns kvar liksom några vedklabbar som han ordnat med. Mina varför ekade tyst inom mig hur många gånger som helst. Vi hade haft så fina år framför oss, och där skulle vi ha suttit och eldat och myst i solskenet. Det har redan blivit barmark där barn och barnbarn brukade springa omkring och leka. Nu är inte ens någon av dem här - på grund av den onda anden Corona.

Jag får verkligen hoppas att barn och barnbarn kan komma nästa år. 

Vädret var, som jag nämnt helt underbart vackert, och man kan gå precis var som helst på isen nu, så Koljo och jag fortsatte en bit till och passerade ännu en eldplats som Smörhalvan gjort i ordning. När vi kom mitt emot Näsberg så vände vi om eftersom det trots det fina föret var ojämnt, så blev det ingen fart på tolkandet.

Hemfärden gick bra då vi kom in på det ordinarie spåret, men speciellt fort gick det ju inte. Koljo började med obduceringen av alla spår som fanns, men vi hade ju inte bråttom. Det blev i alla fall tre timmar och drygt nio km med alla ut- och invikningar, så jag kände mig nöjd.

När vi kom hem på gården fick jag se denna dam som satt alldeles stilla vid stenfoten till grannens tomt. Jag undrade om hon blivit skadad, men det såg inte ut så. Efter att jag tagit av Koljo selen och han varit inne för en snabb lunch, så ville han ut i hundgården. Lilla damen satt kvar, och jag började undra om hon tänkt lägga ägg där i gräset, skyddad av stenarna och värmd av solen. Varför hon satt där får jag nog inte svar på, och då jag gick närmare flög hon upp och satte sig på en gren högre upp. Så hon var nog okej. Jag har ju en liten bok där jag kan läsa om speciella möten med olika djur, och jag fick besked även denna gång. Det är den linje jag varit inne på sedan årsskiftet - att ägna mig åt mig själv och mina egna idéer och göromål.

Ha nu en god fortsättning på påskhelgen med nära och kära som finns vid er sida.

Vår värld är vacker - i alla fall här i norr, och många håller säkert med mig, att det finns andra platser på jorden som de tycker om. Mina funderingar har börjat vandra i banor som säger, att Coronan har kommit hit för att vi ska stanna upp i vår stress och krigsföring. Vi förgör varandra om vi inte lugnar ner oss. Jag kände det starkt i dag. För det första så sov vi till klockan elva minuter över sju! När hände det senast? Så klev jag upp och möttes av en grå himmel med en svag rosa ton i öster. Jag kände mig pigg då jag gick ut med Koljo, och såg att fåglarna behövde påfyllning av solrosfröna, så jag fyllde på - gick in och kände ett stort lugn.

Det kändes som om själen hunnit ikapp min kropp, som stretat med det ena och det andra. Sedan augusti månad 2019 har jag varit invecklad i olika jobb, förutom ved- och snöhantering, så egentligen har jag inte hunnit med mig själv. Vid frukostbordet såg jag på bilderna av min älskade Smörhalva, och jag hörde tydligt hans ord: Måste det till en Corona för att du skulle börja ta det lugnare?

Han har så rätt, men Coronan är ju inte bara för mig (visserligen är jag frisk ännu), utan en maning till världen att sluta med krig och istället leva i fred med varandra. Någon slags mening finns det i alla fall i det hela. Jag har en mycket god vän och granne, som ofta säger att man ska försöka se det positiva i allt som är svårt och tråkigt. Visserligen är det inte positivt med alla som blir sjuka och alla dödsfall som blir följden av Covid-19, men jag går närmare än så, och tänker på mig själv. Det positiva i min situation är, att jag har hittat igen lugnet, och nu kan jag jobba på ett helt annat sätt med mina uppgifter, och låta dem ta den tid det tar innan det blir klart.

I natt ockuperar jag och Koljo på distans för att BB och sjukhuset i Sollefteå ska få finnas, liksom alla nedläggningshotade sjukhus och kliniker. Nu ser vi alltför väl hur mycket god vård betyder.

Så nu ber jag er att sätta er ner och söka ert lugn. Samtidigt vill jag också säga att ni ska vara rädda om varandra. Vi vet aldrig om Coronan tar oss eller någon annan....