Senaste inläggen

Av Maj-Britt - 7 juli 2023 07:47

Så har vi då hunnit in i den sjunde månaden juli, som handlar om skön semester för många, medan andra kämpar vidare. För mig har juli månad blivit en tid då sorg och saknad tagit ett stort kliv närmare mig. Den fjärde, var det precis sex år sedan Smörhalvan lämnade oss, och det kändes så ont i hela mig. När Koljo och jag gick på vår morgonpromenad blev det ännu värre när vi kom fram till vändplanen. Då kom det en bil som Koljo genast observerade, och han blev så glad och hoppskällde. Jag förstod på en gång att han trodde att det var hans husse som kom, eftersom han brukade köra upp dit där vi var när han kom från jobbet. Bilen vände dock längre bort, så den kom aldrig till oss, och jag kände Koljos besvikelse. Varken han eller jag har glömt Smörhalvan. Vi gick fram till en utsiktssten, som hundarna brukar hoppa upp på, och det gjorde Koljo. Han stod länge på stenen och tittade mot vägen, men där kom ingen husse. Tårarna rann i floder, och det tog en stund innan jag lugnade mig. Då önskade jag att det skulle finnas besökstid ovan regnbågen....

 

Till slut gick vi tillbaka till bilen med saknaden inom oss, och jag undrar så hur lång tid det tar innan vi förenas med våra kära, som gått före oss.


Senare på dagen for vi till en kallkälla och hämtade vatten, och på den vägen har vi kört många gånger, och rastat hundarna, gjort upp en eld, suttit på älgpass, och bara varit. Nu är mycket förstört  på sidorna av denna väg av skogsbolagets avverkningar. Till och med ner mot kallkällan syns spår av maskinerna, och så här ser det ut. Kallkällan är dock intakt, som tur är.

 

 

Jag vände blicken mot myren, och såg Polarullen. Minnet hamnade hos min mor, som brukade berätta, att långt tillbaka i tiden brukade man samla sådana för att lägga i botten på komsen, så att de nyfödda dels fick ligga mjukt, och dels känna skogens omtanke om de små liven. 

 


Tredje vändan den dagen fick mig att fortsätta med skräpinsamlingen. Eftersom jag från mitt sovrumsfönster ser aktiviteten på udden tvärs över viken, så blev det att köra dit. Jag, och många med mig, förvånas alltid hur folk tänker som bara slänger ifrån sig allt möjligt när de rastar. Gör de så hemma i huset eller i lägenheten - slänger allt på golvet? 


Morgonpromenaderna gör ju, att vi mår gott, Koljo och jag. En av dessa dagar fick mig att upptäcka att det är fler tallar som får bruna barr, och inte bara den enda som jag såg vid ett tidigare tillfälle. 

 


Igår var jag ner till Återvinningen medförande en stor säck och en mindre med bildelar, plaster och diverse annat. Där fick jag faktiskt beröm för att jag samlat ihop allt detta. Visst var det roligt att få höra det, men som jag tidigare har sagt i sociala medier, så gör jag inte detta för att få beröm, utan jag tänker på alla djur, som kan råka illa ut, då de till exempel äter av plasten. Sedan ser det ju trevligare ut för dem som bara stannar till på parkeringen utan att slänga något.

Dagens promenad  med Koljo, gav mig början till en ny samling; en plastpåse och en tom läskedrycksflaska från Thailand. Så här ser han ut innan vi börjar gå. Han löser fortfarande hår, fast mindre mängd än för en månad sedan.

 


Jag avslutar dagens inlägg med, att som alltid säga: Var rädda om varandra och ge er partner en kram varje dag.

Av Maj-Britt - 21 april 2023 08:12

I år så var April månad den bästa - för mig i alla fall. Många kära besök, bländande sol, gnistrande vita vidder som tog mig och kompisen ut på nya färder. Molnformationerna förtjusar på en tur.

 


Så här såg det ut några minuter senare, då ett mörkt moln gjorde entré.

    

En annan morgon var det en helt annan himmel ovanför oss.  

Så blev det påsk.

Familjen Palmgren  - dags för pimpling


 

Snart nappar det


 

Jaaa! Första fisken!

 

Lyckan var total


 


"Jag har ju inte dragselen på mig", tycks Koljo tänka då han fått en stor last i pulkan, som nog chockade mötande 

på skoter. Ni kan vara lugna - sådant kallas spex.


 

Måste vila ett tag...


 

Från en tidig morgontur..


 

Nästa gäng gjorde entré, men någon tyckte om att gosa med Koljo, som nog inte hade något emot det.


 

Väntar medan mamma gör pimpelhålen åtkomliga


 

Några dagar senare.

Familjen Lideskog - mycket ivriga pimplare. På kvällarna blev det mysigt med familjespel och annat.


 

Koljo njöt i solskenet


 

Nu är det aktuellt med kommande upplevelser


 

Några provar nya hål och andra busar och promenerar med Koljo, som kände sig nästan fri med den långa loungelinan.

Jag känner mig glad, då frysen fått flera tillökningar av abborrfiléer.



 

Från en morgontur igen. Den här gången tittade vi på spåren mot älvmynningen.


 



Då har vi vänt om hemåt  

Långt bort mot horisonten ser vi att byn också nåtts av solskenet.

 


Nu har tövädret slagit till och vattenspolat isen, så nu blir det inga fler turer. Jag har respekt för isar och vatten.



Av Maj-Britt - 5 mars 2023 18:46

 

Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan började vi fira hans dag med barn och barnbarn. I lördags samma år hade vi en officiell mottagning med vänner och bekanta, och allt detta svepte över mig som den värsta snöstorm eller som den största Tsunamin. Det känns som om det är först nu i dessa dagar som sorgen har hunnit ikapp mig liksom saknaden. Jag har nog vandrat som en mumie i min lilla värld, gjort och sagt det ena och det andra. Alla vardagens sysslor har burit spår av honom som funnits här för mig, men inte längre gör det.


Så igår tog jag med mig min trogne kamrat för en tolktur, först på sjön, och vidare upp i skogen. Det hade kommit lite snö, och alldeles lagom för att det inte skulle gå så fort, men det blev ändå en bra fart - stundvis. Många spännande dofter lockade till flera stopp och benlyft. Vi kom till ett parti där det gått undan med väldig fart för ett år sedan - ja, så fort att sparken gled upp bredvid honom. Detta kom han ihåg också, så han sneglade på mig, men fortsatte lugnt då han såg att jag och ekipaget var en bit efter honom. Då tänkte jag, att detta måste jag berätta för Smörhalvan då vi kommit hem - men då sved det till i mitt hjärta - han finns ju inte där längre...


Nåväl, vi kom ner till älven, och därifrån tog jag bilden som inleder inlägget. Vi fortsatte då hem efter sjön, och då blev det mer svidande ögonblick, då vi passerade alla platser där Smörhalvan gjort i ordning rastplatser till alla dem som brukade färdas på sjön. Här och där syntes dessa platser bra, och jag hann med tanken om att jag skulle berätta det, men...En stark känsla kom till mig, och det var att jag tyckte att det inte är roligt längre. Jag är ju utan honom som betydde allt för mig, och det är som att ingenting betyder något mer för mig.


När vi började närma oss hemmet rusade en flock rådjur ner på isen från sina foderplatser, och jag trodde, att nu blir det fart på min kompis. Men nej. Det blev ingen fartökning, men han tittade nonchalant på dem, precis som om han tänkte: Vi passerar er snart, så då får ni gå tillbaka. Jag kände det så, att han anammat mina känslor att det inte var roligt längre.Hemma på gården fortsatte jag med att röja udan centietrarna med snö som kommit. Jag ville vara aktiv på det sättet för att kunna somna ordentligt, vilket jag också gjorde. I dag har jag forslat undan några centimetrar till, eftersom det blir små högar då jag sopat av bron och andra områden. Det har varit alldeles för lite av denna vita vara för att min ängel med traktor skulle behöva komma. Morgondagen har jag ju ännu inte skådat, men jag hoppas på någon positiv upplevelse...

Så ännu en gång ska jag skriva de orden, som inte är nya för er: Var rädda om varandra och säg till er partner hur mycket ni älskar denne, och var slösaktig med kramarna.


Av Maj-Britt - 5 februari 2023 17:56

Någon har kanske noterat, att i år har de inte sett mig med kameran i högsta hugg efter ett fototillfälle. Jadå, jag var in på området på torsdag föriddag med en leverans till en knallevän, och gick sedaan tillbaka till bilen och for hem igen. Ni undrar nog varför, och jag ska förklara mitt beteende i år. 2017 var det sista gången som Smörhalvan och jag gick omkring och tog foton överallt, vi lyssnade på föreläsningar, besökte utställningar och alla möjliga evenemang. Detta år, 2023, kändes det som sorgen och saknaden hunnit ikapp mig, och lusten att gå ut och ta bilder var helt borta. Jag har ju varit med om den bästa marknaden någonsin, och bilderna från den, och andra bra år, de finns kvar, och de skiljer sig inte nämnvärt från de foton som jag ser av andra fotografer i dag. 


Jag har också tänkt på alla fina människor som vandrat iväg över Regnbågsbron, och några av dem fanns ju på vintermarknaderna i Jokkmokk. För två år sedan, då pandemin härjade, reste vännen Per-Ingvar Lestander just den 4 februari. Han såg ju alltid fram emot denna händelse, och social som han var, trivdes han gott i vimlet. Björn Thunborg var en annan social herre. En som var ordentligt munvig var Nisse Tikka. Hans fru Daggan som ännu finns i vårt liv, fast åldern satt stopp, och soppkoket är ett minne blott. Hon gjorde en himelskt god köttsoppa, som Smörhalvan, jag, och ibland någon av flickorna och alla andra som kom dit, fick avnjuta. Sedan har jag Lars Pirak och Johan Märak!, som alltid hade tid att prata. Många, liksom jag,saknar Vild-Hasse. Han lever ännu visserligen, men hans hälsa sätter stopp för så långa resor som hit till Jokkmokk.


Mest går mina tankar till Smörhalvan som alltid fanns nära mig, och hans far, min  svärfar Gotthard Larsson. Ibland blev det en svängom i Hembygdsgården, och sedan en hel del historier efteråt i bostaden. Lillebror Östen finns också med i minneskavalkaden.

Från barndomsåren kryper minnet fram då jag följde mina föräldrar till Pihls café och Café Nord. Vid Hotell Gästis brukade min far sälja skinn av olika djur, som han fångat  i Saltoluokta där jag vandrade mina första elva år. Då kunde jag få en ballong och en polkagrisstång. Då var den tidens lycka total. Det fanns väldigt många som jag inte nämnt här, och ni som läser detta har säkert egna minnen av folk ni mött under årens vintermarknader.

Så ni ser, att jag har varit med om de bästa marknaderna i mitt liv, och de finns kvar i mitt arkiv i hjärnkontoret.


Kylan under marknadsdagarna har jag dels ägnat mig åt att hålla huset varmt, och dels har jag servat kära gäster från olika håll i länet. Jag känner mig nöjd med mina minnen av några marknader och av den bästa. Mitt avslut den här gången visar hur skräckinjagade björnklor ser ut på nära håll - en av mina arkivbilder, från en marknad förstås, och den andra visar hur bussparkeringen kunde se ut i marknadstider. Var rädda om varandra, så ni får fina minnen att ta fram.

 

 



Av Maj-Britt - 13 november 2022 08:05

Då har vi slipsarnas dag i dag då det är Fars Dag. För många blir det problem - vad ska vi ge vår far? Så blir det en slips till sist. Undrar hur många i Sverige som får en sådan i dag?

Mina tankar över denna dag har kommit och gått hela veckan, och då handlar det som ofta hos Smörhalvan. Då blev det alltid en eller flera tårtor på samma dag. Dagen delades också med svärfar då han fanns med oss. Min egen far har varit i Regnbågslandet i många år, men likväl vandrar mina tankar i hans fotspår. Hans liv var slitsamt från barndomen och vidare uppåt i åren. Jag ser honom då han stod med "bågasågen" i skogarna runt Saltoluokta där vi bodde i elva år. Han jobbade som vaktmästare åt STF, och turisthotellet skulle ju förses med ved, liksom till oss själva, så ni kan bara tänka er hur lång tid det tog. Varje vinter samma sak. Han jagade också småvilt, och skinnen såldes på Jokkmokks vintermarknad. Det var spännande för mig, att få följa med när fällorna skulle vittjas. Fisket var en annan födokälla. Jag fick lära mig hur man lägger nät under isen, och sådant sitter kvar hos mig. Om sommaren var det förstås nät som skulle i sjön, men mest handlade det om transport av livsmedel som kom med turistbåten. Då hade han en hjälpvaktmästare till hands. Personal och turister skule också tas om hand. Bakom honom fanns min mor, som ofta hjälpte till med alla sysslor där det underlättades om man var två. Jag tackar dem ur djupet av mitt hjärta för all den kunskap jag fick, bland annat med ved och fiske. Jag är ändå glad över, att jag besökte min far nästan varje dag då han bodde på äldreboendet intill slutet. Kan inte förstå dem som inte bryr sig om sin far, och inte ens ids besöka honom. Hemtjänsten eller annan sjukvårdspersonal ska tydligen ersätta barnen. En gång sade jag till en av personalen, att jag hade dåligt samvete när jag inte var dit varje dag. Då sade hon, att jag gjorde det bra som kom flera gånger i veckan. "Det finns de som inte ens ringer och frågar hur ens far eller mor mår, och ids inte att komma och titta till dem".


Jag minns att svärfar var mäkta förvånad över att jag kunde ro en båt och vara med att lägga nät. I minnet dök en oktoberdag upp, då snön föll och han var tveksam över att lägga nät en sådan dag. Jag insisterade, och vi gjorde det. Morgonen efter hade snöfallet upphört - det kom inte så mycket, så det var ju bra. Vi fick massor av fisk på några nät, så då vann jag poäng hos honom, men det var också sista gången den säsongen.

Notdragningen var speciell. Inte som jag lärt mig, men allt går ju bara man vet hur, så det var intressant att följa det hela. Svärfar var mycket snickarkunnig, och jag brukade fundera över hur det skulle ha sett ut om han och min far hade jobbat tillsammans med byggandet av bodar med mera. 


Det är konstigt med hur någon styr våra liv. Båda dessa män och så Smörhalvan. Alla blev krassliga mot slutet av sin stund här på jorden. Jag frågar mig ofta - utan att få svar - varför alla krämpor skall komma då människan blir äldre.


Några rader om min käre Smörhalva har jag sparat till sist. Han fick ju vara med om mycket, fast han inte hann uppnå samma ålder som sin och min far. Då kommer en fundering - igen. Varför kan inte folk vara snälla mot varandra? Nåväl, jag tänker tillbaka till en underbar Fars Dag, då det var lika lite snö då, som det är i dag. Efter frukost for vi med hundarna till skogen och njöt av novemberluften. Vi satte oss ner, gjorde upp en eld - som vi oftast gjorde då vi var ute  i skog och mark. Där och då, blev det en härlig Fars Dagslunch som vi njöt av tillsammans. En grå himmel som blev blå och en solglimt som förgyllde stunden.

Vi brukade också fiska, både med nät och med kast-eller metspön. Minnet berättar om en gång då barnbarnet Hjärtegrynet var liten tös och skule fiska hon också. Smörhalvan fick en stor gädda som plaskade omkring i båten och skrämde den lilla tösen. Jag hann ta fast i hennes jacka innan hon tanklöst skulle hoppa överbord!

Konstigare minnen kryper fram. En gång skulle Smörhalvan byta tändstift i en bil medan jag skulle diska efter maten. Av någon anledning så suckade jag över den besvrliga disken, så då sade Smörhalvan; Jag diskar om du byter tändstift! Så gjorde vi, och det gick bra, eftersom han tidigare hade visat hur man gör. 

Samma år som han gick över till Regnbågslandet, så skulle en vän hjälpa mig att såga några grova vedklabbar. Motorsågen blev slö efter ett tag och vännen muttrade över att det gick så sakta att komma igenom klabbarna. Ta hit sågen, sade jag. Jag ska fila den! DU! sade han, och såg väldigt förvånad ut. Efteråt fick jag beröm av honom. Det hade han aldrig trott, sade han, men med tanke på Smörhalvan, så borde han han förstått, att jag hade haft en bra lärare.

Så Grattis på Fars Dag till min far, min svärfar och Smörhalvan. Grattis också till sonen och mågarna för att de finns i min värld. Alla med sina kunskaper.

Av Maj-Britt - 7 oktober 2022 08:04

Ibland bir det så att minnen trasslar till det, och går in i varandra på ett förunderligt sätt. Igår, till exempel, så skrev jag om min mors födelsedag, och då svepte barndomens minnen runt mig. Koljo var så klart med i minnets pärlhalsband.Bilden är från 2016, det sista år, som min Smörhalva gick i skogen med honom i förhoppning att han skulle bli en bra älghund. Så blev det inte. Det vet ni som följt mina inlägg på bloggen. 

 

I dag är det en tung minnesdag, eftersom det är detta datum som vi gravsatte Smörhalvans urna för fem år sedan, och det var på en plats i kyrkogården som han själv valt ut. Detta hände året innan han gick över Regnbågsbron, och det finns något som vi människor inte begriper. Han chockade mig då han valde gravplatsen, och jag hade ingen aning om vad som skulle ske ett år efteråt.

Jag har inte slutat att sakna honom trots att det gått fem år sedan vi stod vid graven. Däremot har jag sällan nämnt händelsen för nära och kära samt övriga utomstående. Det gör fortfarande ont, och många gånger kommer tårarna fram, och minnena sköljer över mig i strida strömmar. I somras, då motorcyklarna passerade på 45:an, var det jobbigt att se och höra dem. Alla våra turer med "Musse" som vi kallade hans BMW, klev fram, och sådant pågår hela tiden. Något inträffar eller någon kommer på besök, och här är bara jag och Koljo, min allra bästa vän. Min tillvaro kretsar kring honom, och att han ska ha det bra. När vi är ute och går i skogen, så varnar han mig om något är i närheten, och jag lär mig något nytt nästan varje gång. Jag ser på honom vad som är i närheten. Det finns de, som tror att jag hittar på, men de får tro vad de vill. Jag bryr mig inte ett dugg. 

 

Det finns inte bara sorgliga minnen att plocka fram. För 21 år sedan föddes ett barnbarn, som alltså fyller år just i dag. Fler har kommit till världen, och det känns så tungt då Smörhalvan inte har hunnit se dem, som jag gör. Koljo är med på alla hörn eftersom han älskar de små, som blir större och större. 

Ett bröllop har nyligen ägt rum i Luleå, då yngsta dottern gifte sig, så där finns nu fina nya minnen som skapades den dagen.

Livet vandrar hit och dit. Vänner kommer och vänner går, den ene efter den andre, och vi har bara att acceptera händelserna, Det vi kan göra är att vara rädda om varandra och ta vara på varje dag vi kan ses och samtala.


Av Maj-Britt - 29 juli 2022 20:32

 

Vintern hade inte riktigt släppt sitt grepp över vädret, fast kanske ändå. Så här såg det ut en helg efter att förra gänget varit här. Den mesta snön hade sjunkit ihop och solen värmde, så vi njöt i fulla drag. Barnbarnen fiskade, och drog upp abborrar i rask följd, så när jag kom hem från ett årsmöte, fick jag börja med att filea fiskarna  för kommande behov.

Koljo passar på att må gott då han blir omklappad.

 


Efter de åkt hem var min kompis utslagen.  

Våren hoppade vi nästan över. i Maj månad skulle Smörhalvan och jag firat vår trettiotredje bröllopsdag, och det var svårt att få saknaden att lugna ner sig. Det gör så ont då jag läser andra par som firat 50 år och ännu mer tillsammans. Jag missunnar dem inte alls, men vill be dem och ni andra som läser detta att vara rädda om varandra.


Smärtan mildrades något då jag senare i den månaden gjorde en tårta till en av grannarna som fyllde jämna år, men även då kom tankarna tillbaka vad Smörhalvan sade någon gång då och då. Han skulle inte jobba en enda dag efter att han uppnått pensionsåldern. Som ni vet, så blev det inte så. Fyra månader efter sin 60-årsdag reste han iväg bort mot okänt land.

Juni månad blev något bättre känslomässigt sett. Hjärtegrynet fyllde 25 år och jag fick rå om henne nästan en hel dag i Luleå, och hon sade så många vackra ord till mig, så i skrivande stund trycker glädjetårarna på.


Senare kom Gullhöna med familj och hann med att bistå mig med en hel del måste-arbeten. Det är så härligt att se yngre människor jobba, och allt verkar gå så lätt och fort. Var det så för mig en gång, undrar jag.

Koljo var glad då Gullesmulan hade tid med honom.

 


Storebror gosade med mamma ett ögonblick.

 

Så kom vi då fram till juli månad, som är så tung av alla tankar och minnen. Den fjärde juli är ett datum som jag aldrig glömmer- det datum då jag blev ensam utan min Smörhalva.

Gullfia och hennes familj kom i år, och skingrade mina tankar. Barnbarnen fiskade, och jag tror att de skulle ha hållit på flera dygn, om vi inte hade bromsat dem för andra aktiviteter. Lyckan var stor då fiskarna nappade, och här är en del av fångsten.

 

Många vägde strax under halvkilot, men alla var bra, så nu blev det en ny period för filéer och rökning av ett tiotal. Då togs svärfars gamla rökeri fram, och det fungerar bra trots att det inte är nytt, men så länge det går att använda så gör vi det. Hoppas svärfar ler där tillsammans med Smörhalvan i deras existens, då de ser att rökeriet är igång.

På bilden var småbarnen mamma- och pappasjuka och ville sitta i knä medan vi skötte eldningen och kollade hur fiskarna såg ut.


När vi kom in igen, så passade Koljo på att hålla sig framme. Det finns alltid villiga händer som kan klappa om honom.

   



Då är vi framme till i dag, 29 juli, som började med fem plusgrader, och vi hade faktiskt sovmorgon, ända till klockan sex innan vi vaknade. Vi kom inte iväg förrän närmare en dryg halvtimme senare. Det var som om vädret ville trösta mina sorgsna tankar. Inte en mygga syntes till, och Rallarrosrna fick nog vänta länge på sina humlor. Jag såg bara två på hela vägen. När vi kom fram till vändplanen, så såg jag att det omtalade däcket fått en annan funktion. Nu har det hamnat som sittbekvämlighet invid en eldplats som såg genomtänkt ut. Stenar i ring - det ser man inte så ofta nu när någon ska elda. Undrar vad det var för sorts människor som varit där...

 

Jag hade tänkt att vi skulle gå upp på berget, men kom plötsligt ihåg, att jag måste till Jokkmokk för diverse ärenden, och det är bäst att vara där tidigt, innan det blir fullt med folk. Nå, vi mötte en annan motionär på väg tillbaka till bilen. Det var en av våra före detta älgjaktskamrater, som kom med sin hund. En liten pratstund hann vi med.

 

I Jokkmokk köpte jag rosor som jag tog med ner på kyrkogården. I dag, för fem år sedan hade vi begravningsgudstjänsten för Smörhalvan, och igår tittade jag igenom minnestelegrammen som kommit. Flera av dem som skickat sådana, är numera ensamma de också, och deras partners finns heller inte kvar hos oss.

Den första omgången Blåklockor har blommat ut vid graven, men jag såg flera nya knoppar, så det blir säkert flera om ett tag. Så var det på svärfars gravplats, och även där lämnade jag några rosor.

 

Så var nu rädda om varandra. Ni vet aldrig när det är dags att ta farväl.



Av Maj-Britt - 18 april 2022 06:41

Så blev det Påskhelg som snart runnit förbi. Före denna högtid började mina tankar vandra, och sorg och saknad tog en större plats än tidigare under året. Minnena om flydda Påskar steg fram i all kraft, eftersom det var vid sådana tillfällen som hela familjen samlades. Alla hundar var också med, och jag är säker på att de njöt av tillvaron. Vi åkte iväg med skotrar och kälkar i mängd till "vår" eldplats där vi alltid var för oss själva, även om vi såg andra ekipage som stannade vid andra ställen. 2017 hade Smörhalvan med hjälp av vänner och skogsägare gjort i ordning fina platser här och där vid sjön, och det var det sista året som han var med oss. De två första bilderna nedan är från 2015.

 

 

Släkt, Vänner och övriga bekanta säger då och då, att jag inte ska tänka så mycket på det som varit, men det går inte att stoppa tankarna när de kommer, och tårarna rinner fritt. Vi hade det för bra tillsammans.....


I år kom dottern Gullhöna med familj, och vi såg fram emot en fin pimpelhelg, fast snön hade vräkt ner veckan innan, så det fina skoterföret hade försvunnit. Barnen roade sig själva i snöhögarna på gården innan vi fått fram allt som behövdes. Lilla Gullesmulan är tuff till tusen. Hon räds inga höjder utan kastar sig själv nerför, och ibland blir det gråt efter en vurpa, men sedan klättrar hon upp igen.

 

 

Så småningom, tog vi oss ner till sjön för att pimpla, fast det var svårt att vada igenom snömassorna. Några bybor hade tidigare kört med skoter, så det var något lättare att ta sig fram till pimpelplatsen. Gullesmulan ville åka med Koljo, men det var alldeles för löst där vi skulle åka, så till hennes besvikelse blev det ingen tolktur. Där, och då saknade jag Smörhalvan så förtvivlat mycket, och tänkte på hur flitig han var för att få fina spår, och körde dem gång på gång, men hur ont det ännu gör, så var det nu, bara det klassiska - att gilla läget. Vi kunde ju pimpla i alla fall, och Gulleprinsen fick första nappet, men innan han fick upp fisken gick den loss. Senare fick han upp den första fisken, och han var så stolt över den, med all rätt. Så här såg det ut denna påskhelg.

 

Stilarna är varierande, men vi njöt trots allt av vädret som ibland skickade fram solen. När vi kommit in, så var det dags för Gullesmulan att klappa om sin bodyguard.

 

Vi roade oss också med kortspel, och Svarte Petter var favoriten, så han kommer nog fram fler gånger. Ni, som har läst mitt inlägg hit - Glöm inte att vara rädda om varandra! Ta vara på alla fina stunder!

Presentation

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Juli 2023
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards