Vintern hade inte riktigt släppt sitt grepp över vädret, fast kanske ändå. Så här såg det ut en helg efter att förra gänget varit här. Den mesta snön hade sjunkit ihop och solen värmde, så vi njöt i fulla drag. Barnbarnen fiskade, och drog upp abborrar i rask följd, så när jag kom hem från ett årsmöte, fick jag börja med att filea fiskarna  för kommande behov.

Koljo passar på att må gott då han blir omklappad.

Efter de åkt hem var min kompis utslagen.  

Våren hoppade vi nästan över. i Maj månad skulle Smörhalvan och jag firat vår trettiotredje bröllopsdag, och det var svårt att få saknaden att lugna ner sig. Det gör så ont då jag läser andra par som firat 50 år och ännu mer tillsammans. Jag missunnar dem inte alls, men vill be dem och ni andra som läser detta att vara rädda om varandra.

Smärtan mildrades något då jag senare i den månaden gjorde en tårta till en av grannarna som fyllde jämna år, men även då kom tankarna tillbaka vad Smörhalvan sade någon gång då och då. Han skulle inte jobba en enda dag efter att han uppnått pensionsåldern. Som ni vet, så blev det inte så. Fyra månader efter sin 60-årsdag reste han iväg bort mot okänt land.

Juni månad blev något bättre känslomässigt sett. Hjärtegrynet fyllde 25 år och jag fick rå om henne nästan en hel dag i Luleå, och hon sade så många vackra ord till mig, så i skrivande stund trycker glädjetårarna på.

Senare kom Gullhöna med familj och hann med att bistå mig med en hel del måste-arbeten. Det är så härligt att se yngre människor jobba, och allt verkar gå så lätt och fort. Var det så för mig en gång, undrar jag.

Koljo var glad då Gullesmulan hade tid med honom.

Storebror gosade med mamma ett ögonblick.

Så kom vi då fram till juli månad, som är så tung av alla tankar och minnen. Den fjärde juli är ett datum som jag aldrig glömmer- det datum då jag blev ensam utan min Smörhalva.

Gullfia och hennes familj kom i år, och skingrade mina tankar. Barnbarnen fiskade, och jag tror att de skulle ha hållit på flera dygn, om vi inte hade bromsat dem för andra aktiviteter. Lyckan var stor då fiskarna nappade, och här är en del av fångsten.

Många vägde strax under halvkilot, men alla var bra, så nu blev det en ny period för filéer och rökning av ett tiotal. Då togs svärfars gamla rökeri fram, och det fungerar bra trots att det inte är nytt, men så länge det går att använda så gör vi det. Hoppas svärfar ler där tillsammans med Smörhalvan i deras existens, då de ser att rökeriet är igång.

På bilden var småbarnen mamma- och pappasjuka och ville sitta i knä medan vi skötte eldningen och kollade hur fiskarna såg ut.

När vi kom in igen, så passade Koljo på att hålla sig framme. Det finns alltid villiga händer som kan klappa om honom.

Då är vi framme till i dag, 29 juli, som började med fem plusgrader, och vi hade faktiskt sovmorgon, ända till klockan sex innan vi vaknade. Vi kom inte iväg förrän närmare en dryg halvtimme senare. Det var som om vädret ville trösta mina sorgsna tankar. Inte en mygga syntes till, och Rallarrosrna fick nog vänta länge på sina humlor. Jag såg bara två på hela vägen. När vi kom fram till vändplanen, så såg jag att det omtalade däcket fått en annan funktion. Nu har det hamnat som sittbekvämlighet invid en eldplats som såg genomtänkt ut. Stenar i ring - det ser man inte så ofta nu när någon ska elda. Undrar vad det var för sorts människor som varit där...

Jag hade tänkt att vi skulle gå upp på berget, men kom plötsligt ihåg, att jag måste till Jokkmokk för diverse ärenden, och det är bäst att vara där tidigt, innan det blir fullt med folk. Nå, vi mötte en annan motionär på väg tillbaka till bilen. Det var en av våra före detta älgjaktskamrater, som kom med sin hund. En liten pratstund hann vi med.

I Jokkmokk köpte jag rosor som jag tog med ner på kyrkogården. I dag, för fem år sedan hade vi begravningsgudstjänsten för Smörhalvan, och igår tittade jag igenom minnestelegrammen som kommit. Flera av dem som skickat sådana, är numera ensamma de också, och deras partners finns heller inte kvar hos oss.

Den första omgången Blåklockor har blommat ut vid graven, men jag såg flera nya knoppar, så det blir säkert flera om ett tag. Så var det på svärfars gravplats, och även där lämnade jag några rosor.

Så var nu rädda om varandra. Ni vet aldrig när det är dags att ta farväl.