Jag Börjar dagens inlägg med en arkivbild från 2015. Då fanns Smörhalvan nära mig, och tiden har vandrat med låga kliv, så att denna jul är den fjärde utan honom. Nu har vi också fått en hel del snö, och eftersom det inte är så kallt känns det tungt att forsla bort massorna. Visserligen har jag en god vän, som jag benämner "en av mina vise män", och med traktorns hjälp tar han bort det mesta. Ytor som han inte kommer åt, får jag ta hand om själv, och mina tankar har som vanligt snurrat med den eviga frågan "Varför" gick Smörhalvan sin väg. Jag hade behövt honom väldigt mycket då det just nu handlar om snö. Så här i jultid vaknar alla minnen till de olika sysslor som vi gjorde tillsammans. När jag hör Adams julsång i radion gör det så skärande ont i mig. Det var hans absoluta favorit bland julens alla låtar, och i år har jag tappat räkningen på hur många gånger den spelats. Jag försökte i början, men när jag hört den 17 gånger släppte jag räkningen. Redan i mitten av november började julsångerna höras, och i alla fall jag hinner bli trött, men då kan man stänga av radion. Inte då jag lyssnar till Adams julsång - det är faktiskt en av mina favoriter också.

En tradition som vi skapade tillsammans var att gå ner till lidret med en tallrik julmat till Tomten. Så gjorde jag i dag också efter att jag själv hade ätit. Jag sade till Tomten, att det har inte blivit någon ändring. Smörhalvan har inte kommit tillbaka, men jag fortsätter med att gå dit med tallriken. Koljo har också fått extra godsaker som hans mage numera tål, så nu verkar han nöjd i soffan medan jag skriver detta.

De här senaste veckorna före jul har gett mig olika gåvor och bjudit mig på tjänster och nu senast julklappar. Jag har fått det jag kallar för "ren-liga" objekt, dvs det som finns på och inuti en ren. Även hundmat räknas till den kategorin. En sak som berört mig starkt är då ett par från den här byn erbjöd sig att ta med sig märgben från Karlgrens slakteri i Gällivare, när de ändå skulle dit. Då slapp jag köra en extra tur dit och hem. Jag hann inte ens fråga om de kunde göra det, utan erbjudandet kom spontant. 

I tisdags fick jag en blomma från en mycket god vän, som jag pratar med då och då i telefonen, och då uppstod problemet  - hur få hit blomman? Efter många påringningningar fick jag slutligen tag i en person som passerade Jokkmokk och tog med sig gåvan. Samma kväll kom en kvinna hit med en jultallrik, också från Jokkmokk där tre företag gått samman med denna drive. Jag är inte säker på vad jag sade då, eftersom jag var helt nollställd och hade absolut inte väntat mig något sådant. Efteråt kom en strof in i huvudet på mig "Somewhere in my youth or childhood I must have done something good". Så kände jag då. Vidare har det droppat in en hel del vackra saker via PostNord. Fantastiskt. Funderingar tar sådana vägar att jag undrar om det är Smörhalvan som ordnat allt detta från sin existens.

För två år sedan satt jag några timmar invid min lillebror,  som också drabbats av precis samma sorts Cancer som Smörhalvan, så det är många, många svåra minnen som virvlar i mitt huvud. Allt är inte rosenrött, och det är så väldigt sant det som säga, att sorgen och glädjen går hand i hand.

Så säger jag som vanligt "Var rädda om varandra". Vi vet inte när livets timglas rinner ut.