Alla inlägg under september 2017

Av Maj-Britt - 29 september 2017 19:40

 

Nu är det två månader sedan Smörhalvans begravning, och det har jag tänkt på hela veckan. Jag skulle ha behövt honom extra mycket just i dag eftersom jaktledaren kom med en hel del älgben som måste sågas i bitar. Nu är de i frysboxen och där får de vara tills mågpärlorna kommer för att bistå mig. Jag har nog inte rätta kraften med sågen som visserligen är elektrisk - men ändå. Det övriga jaktlaget har också tänkt på mig, och jag fick en fin bit stek, vilket jag uppskattar. Kanske Smörhalvan sade till att jag behöver lite älgkött. Tidigare i veckan har jag fått tunga, hjärta och lever som suttit på en stor älg, och det var från en ängel som bor på samma sida som jag här i byn. Han berättade att Smörhalvan kommit till honom en natt för att lämna ett godkännande för den förra leveransen av ätbara godsaker.


Jag är alldleles överväldigad av alla änglar som finns just här i den här byn. Min bilfixare är en av dem, alltid glad och småleende, vilka problem jag än har med någon bil, och så han som stod vid vedklyven en hel dag, och därtill travade upp allt! Helt otroligt, och mitt hjärta svämmar över av tacksamhet till alla dessa änglar. Ännu en kom en stund i dag och kastade in de sista klabbarna i vedkällaren! Så vad gör man med all denna hjälpsamhet? Jag och den sistnämnde åt lunch tillsammans och pratade om Smörhalvan, som också gjort ett besök i den ängelns drömmar en natt. Vi åt en av Smörhalvans älsklingsrätter - surströmming! Jadå, det går bra att äta sådant till lunch. Minnena svepte in över mig, men jag lyckades hålla igen tåreflödet tills jag blev ensam igen. Vi hade så mysiga stunder då vi satt antingen i myggpaviljongen eller i husvagnen och åt något gott, inte bara surströmming.


Jag undrar varför jag inte får några besök av Smörhalvan i mina drömmar? Kanske jag inte klarar av det, så han väntar tills jag är mer i balans, men då får han vänta. Jag pratar med honom utan att få något svar, och jag skulle gärna få veta vad jag ska lära mig av denna stora tragedi som drabbat mig och mina närmaste? Vad var det för mening att jag skulle vara tvungen att förlora mitt livs lycka? Jag trodde ju, och hoppades att han skulle bli frisk igen, men inte ens min kärlek kunde hålla honom kvar hos mig. Släkt och vänner säger att jag ska vara glad över alla fina minnen, men hur tänker de egentligen? Minnena kan inte prata med mig, och kan inte krama om mig eller berätta något heller. 


"Du har tur, som har barnen" - det får jag höra ibland, och visst är det så. Jag är så glad att de och deras familjer finns, men hur de än är, så kan de aldrig någonsin ersätta min käre Smörhalva. Känner mig som en isbit i ett varmt, tropiskt hav - jag blir bara mindre och mindre för varje dag, trots att jag har mitt stora nätverk som gör att någon kommer genast om jag behöver dem. Mitt hjärtas smärta finns ändå inom mig, men sorgen och saknaden gör att jag känner ensamheten växa bortom allt förnuft. Gång på gång kommer tankarna på allt vi skulle göra, och som nu är de bara tankar. När jag ser på sjön som ligger blank som en spegel, så är Smörhalvans ord så nära mig, då han under våren sade, att vi skulle fiska så mycket i höst då stormarna lagt sig till ro. Nu är det han som snart läggs till ro på platsen han själv sett ut, redan förra sommaren..


Bilden är från slutet av mars i år, då Koljo klättrade upp i husses knä....

ANNONS
Av Maj-Britt - 24 september 2017 19:15

Helgen har inneburit mysig tillvaro med Gullfia och hennes familj. Hundarna blev glada och uppspelta då deras kompis Dizel hade fått följa med. Han var väl inte uppåt alla gånger då Kito skötte största uppvaktningen. Hon var helt salig och ville busa hela tiden, men det ville inte han...


Nåväl, mina sorgsna tankar fick vika för alla aktiviteter som vi ägnat oss åt. Det är verkligen skillnad att ha en kraftfull mågpärla till hjälp. Allt gick så lätt med ved - och skräptransport. Vedklyvningen gick undan, inte alls som när jag ensam bär de stora klabbarna - men det måste få ta den tid det tar. Jag har inte alltid någon till hjälp numera, och för ett tag tryckte minnena på då jag och Smörhalvan höll på med denna sysselsättning. Längre tillbaka i tiden, så sade han, att jag skulle klara mig lysande på egen hand om han försvann. Då protesterade jag, och gör så nu också, speciellt då jag sett mågpärlans styrka och energi. Jag fortsätter att gnaga på med än det ena och än det andra. Ibland går det bra och andra gånger går det inte alls. Ikväll då jag städat efter de kära gästerna, så gick jag ner i källaren för att trava upp veden som kom till i dag. Då rann tårarna för fullt igen. Jag kom ihåg då Smörhalvan brukade skicka upp mig från källaren: Jag travar upp veden, sade han ofta, och nu kände jag en stor hopplöshet. Varför står jag här och lägger upp klabb efter klabb? Kommer jag någonsin att kunna elda upp all denna ved? Min sorg är så stor och min längtan efter Smörhalvan är ännu större. Kommer jag att orka igenom denna saknad som förtär mig inifrån? Känner mig som en robot från ingenstans. Jag pratar och skrattar ibland, men inget av min sorg syns då. Den kapslar jag in utom synhåll för andra utom hundarna...


Hundar ja - läste för ett tag sedan på Facebook om hur ett jaktlag ringt till en vän och sagt till var hon kunde gå med sina vovvar, då de jagat färdigt där hon brukar vara. Vilket lag, med stor empati! Jag är inte avis på henne, utan gläder mig istället så att hon, liksom jag kan vara ute med våra käraste vänner....

ANNONS
Av Maj-Britt - 22 september 2017 17:13

 

Ingen ny bild, men den kommer från mitt arkiv och jag har kallat den för "Septemberkväll i blått". Jag hoppas i alla fall att helgen blir bra med kärt besök av Gullfia med familj, men jag känner mig orolig inför kommande vecka.

Varför jag gör det beror på att veckan som har kommit så här långt hittills har varit besvärlig för mig. Dator, telefon och bil har ställt till problem som jag gott kunde ha tänkt mig att vara utan. Trodde att nu var det lugnt, men "Olyckan" var inte färdig ännu. Jag åkte till Jokkmokk för en snabbtur - tänkte jag - skulle handla det sista inför besöket. "Ebba" startade snällt och tog mig dit jag skulle, och jag slog av motorn både här och där - tills jag skulle iväg hem från ICA! Där blev det stopp. Hon ville inte, protesterade högljutt, och till sist kom en av Smörhalvans kamrater och hjälpte mig att få den längst bort på parkeringen. Det var ängel nummer ett. Telefonen som nu fungerade hjälpte mig att få kontakt med ängel två som skickade ängel tre för assistans. Noll resultat, så det blev att bogsera tjuriga Ebba ner till verkstaden där jag fick lämna henne. Ringde till ängel nummer fyra som kom och hämtade mig och mina inköp och skjutsade hem mig åtskilligt försenad och frustrerad. Jag kunde konstatera att det är en himla tur med så många änglar som bara ler och är hjälpsamma, den sistnämnde kom med sin klassiska kommentar: Inga problem....Inte lätt att vara okunnig kvinna, men Miljoner tack till er alla änglar som hjälpte mig i dag. 

  


Jag försökte kontakta Smörhalvan och påtalade för honom att nu räcker det med trassel. Inte nog med att jag har ont i hela mig då han lämnat mig - och så ska jag dras med allehanda andra problem. Det blev inga svar från honom - ännu, men jag väntar...


Av Maj-Britt - 21 september 2017 18:34

 


Jag förstår att någon kanske har saknat mina blogginlägg, men i nästan en vecka har jag haft problem med min dator. något virus har förmodligen tassat in och ställt till oreda för mig. Det var till och med så att min datafixare höll på att bli helt vithårig innan han fick ordning på detta tekniska underverk. Natten mot förra lördagen blev det strömavbrott och då blev datorn ännu tokigare, så det var bara att stänga av allt. Nu ser det ut att fungera - ett tag i alla fall, och då får jag ta en kort resumé av det som hänt sedan jag sist var inne och skrev...


På lördagen var jag så deppig på morgonen, dels med tanke på datorn - men värst var det med ännu en lördag utan Smörhalvan. Strax innan mina tårar hade orsakat översvämning, så kom en ängel farande - full av energi, och var beredd att ta sig an veden som var okapad. Med lite bistånd av mig gick det undan och nu ligger klabbarna där för vidare årgärder. Jag lagade middag och det var trevligt med ett sällskap vid bordet. Ängeln och jag hade en fin pratstund, och vi talade om gemensamma minnen och funderingar inför vintern.


Söndag kom en annan ängel från grannbyn med färska mjukkakor och blodpalt. Sedan gick vi på besök till en god vän där vi pratade i flera timmar, och medan vi var där ringde en annan ängel om att han skulle stanna vid förbipasserandet och lämna av ett paket som jag egentligen skulle få först på måndag. Änglaskaran hade kvar ännu en, och då fick jag renlever, renhjärta och rentunga! Jag kände mig helt förstummad och vimsig - så många änglar på samma dag, och så mycket godsaker jag fick. Jag får citera en vän som nu är på andra sidan regnbågsbron. Han brukade alltid säga, då jag kom till honom med färsk fisk: Det är ingen konst att vara fattig, då man har goda vänner.

Jag instämmer helt!


I övrigt har tankar och minnen vandrat ut och in i mitt hjärnkontor, och det är inte bara gåvor som har kommit i min väg. Trassel med datorn, med telefonen och en bil. Men det är väl så, att man måste ha ris för att uppskatta rosorna. Bilproblemen hade Smörhalvan fixat, men nu måste jag be om hjälp till allt möjligt. Det är inte lätt, och ibland känner jag mig som påträngande då jag kommer med mina frågor och önskemål. I dag har en ängel i sonens gestalt varit hem och hjälpt mig med ett och annat, så jag känner av de sovande musklerna som fått jobba efter några dagars regnvila. Det är trevligt med en ängel vid lunchbordet.


Träffat en god vän i Jokkmokk, som också mist sin käraste och vi pratade en stund, och hon sade att hon kände igen sig i mycket som jag skrivit. Hon sade också, att ingen kan föreställa sig hur det är, om man inte varit med om det själv, och det är så väldigt sant. Vi har en djup sorg och en tärande smärta båda två, men en sorg är min och en är hennes, liksom smärtan. Den är inte heller likadan, men ändå så vet vi vad den andra talar om. Saknaden av en älskad vän vid sin sida är hemsk! Jag tänker varje dag, att det och det måste jag berätta för Smörhalvan, och det måste jag fråga Smörhalvan  I nästa microsekund kommer jag på att det går inte. Han finns ju inte längre här och kan lyssna och svara. Aldrig mer...


När jag håller på och samlar bär och allt annat som växer, så stannar jag upp då och då, och tänker: Varför gör jag detta? Jag är ju ensam nu, och då går det inte åt så mycket som förut, så jag måste försöka bromsa hamsterflocken i mig. Nu räcker det! Men kanske lite till och lite till?? Men det kanske kommer en dag då jag är glad över mina burkar och flaskor?? Smörhalvan uppskattade mitt samlande och kokande till vad det än blev, och den hanteringen sitter i ryggmärgen. Svårt att lära gamla hundar sitta - där har vi det - men det måste gå. Någon gång kanske...när sorgens vindar slutat blåsa och hjärtats smärta har lagt sig till ro...

Av Maj-Britt - 14 september 2017 19:23

 

Det är tur att Daggkåporna inte har samlat på mina tårar, annars hade de varit tyngda ner till marken. Vardagen har börjat springa ifatt mig, men ofta, ofta stannar jag till i tankevärlden, och ser Smörhalvan där han gick omkring i huset. Vad jag än tar i, och vad jag än ser på - så är det min käre som är inblandad på något vis...

Även om jag ser ut "som vanligt" så finns sorgen i mitt inre och saknaden sliter mina känslor åt alla håll...


Vardagstankar har jag skrivit i dagens rubrik, och med det ordet menar jag alla de tankar som kommer till mig i de sysslor som jag gör av en eller annan anledning. I dag valde jag att baka mina limpor, och just dem var Smörhalvan så förtjust i. Han kunde ibland äta en halv av bara farten, och det fick han ju så gärna. Jag brukade fråga honom om de var bra, och då log han och svarade: Jag äter dem ju!


När jag fortsatte med att koka hjortronsylten av bär som jag fått av snälla människor, öppnades min minnesbank och visade då jag och Smörhalvan plockade - inte bara hjortron utan också andra bär. En gång kom han med handen full av åkerbär som han hittat och gav till mig, och under protester tog han emot hälften av dem, så där stod vi på en myr och åt dessa åtrådda bär. Det är ännu så svårt att fatta, att han är borta, fastän jag stundvis försöker inse detta faktum. Nu blir situationen den som jag så många gånger skrivit om: Aldrig mer...



Av Maj-Britt - 12 september 2017 15:13

 

En ny dag steg fram efter min chockartade upplevelse igår, och det gav mig en orolig natt. Jag vaknade då och då, och tittade mot Smörhalvans sida i sängen, men där låg det bara hundar...

Regnet hängde i luften, och jag beslutade att i dag blir det längre promenader med vovvarna. Först kollade jag med jaktlaget om de skulle ut, men ingen hade tänkt sig det, så jag tog Svansen först, för omväxlings skull. Vi styrde stegen upp på berget, och långt tidigare visste Svansen vart vi var på väg. Det fanns ju förstås intressanta saker att undersöka ibland innan vi gick vidare...

 

Något spännande var det i alla fall. Regnet tilltog mer och mer, men i skogen kändes det inte lika mycket som då vi gick på vägen. Minnena svepte förstås runt oss där vi vandrade, och nu kändes de så färska som om vi alla hade gått där igår.


Då jag bytte hund och tog ut Kito, började det till råga på allt att blåsa riktigt mycket, men vi kämpade oss uppåt ungefär halva vägen. Hon kom ihåg var hon sett fjoligen då vi var i farten för några veckor sedan, och stannade till för att titta på samma ställe, som då - men där var ingen älg nu. Det var inte läge för att ta ett foto med regn, vind och en Kito som studsade fram och tillbaka, så det får bli en annan gång. Hon såg ut att vara glad då hon kom in i bilen.


När jag tog med mig Koljo, så hade regnet nästan upphört, och jag blev förvånad så lugnt han gick framför mig. Visserligen i koppel, men han brukar ha bråttom framåt. När vi kom ner från berget gick vi mot "poseringsstenen", och Koljo hoppade upp där och började se sig omkring. Jag såg hans tankar: Undrar om husse kommer i dag?

 

Det hjälpte inte heller att gå upp på en annan sten, fast han försökte titta därifrån också. Tårar kom i mina ögon igen då jag såg hur Koljo spanade in omgivningen. Nog minns han, att från stenar har man bra utsikt och kan se var husse är. Jag såg hoppet i hans kroppsspråk, men tyvärr blev det inte så...

 

Jag avslutar detta inlägg med en bild från juli 2015, då Koljo var nio veckor, och här poserar han med Svansen och husse (Smörhalvan)...

 


Av Maj-Britt - 11 september 2017 18:36

Jag var till Jokkmokk i dag för ett snabbärende, som blev till tre då jag kom ihåg två måsten. På det tredje stället jag besökte, stannade nästan mitt hjärta och jag kände, att för ett ögonblick, så försvann allt mitt blod någonstans. När jag tittade ut genom butikens fönster så där slentrianmässigt som man gör, då man väntar på sin tur , fick jag se en mc-klädd man. Han hade likadant skinnställ som min käre Smörhalva, och jag stod helt förstenad och förlamad och allt på en gång. Ni kan inte föreställa er hur mina tankar och känslor skenade åt alla håll. I övrig var inte mc-killen lik Smörhalvan på något sätt, men synen av skinnstället fick mig helt ur balans. Jag visste ju när jag sist såg denna klädsel, men mitt hjärnkontor skrek Smörhalvan hela tiden. Nu efteråt, då det gått några timmar och jag har jobbat med ved och vinbärsplockning, så ser jag ännu den okände mc-killen för mina ögon, och smärtan gräver djupt i mitt inre....


Jag blev verkligen chockad och hur jag tog mig hem har jag ingen aning om. En ängel kom på kort besök och fick mig att ta mig samman så länge han var här, men sedan sköljde allt över mig igen. Vad som egentligen hände med mig vet jag inte, men plötsligt förstod jag att detta är verklighet. Det är ingen mardröm! Smörhalvan är för alltid borta, och kommer aldrig mer tillbaka....

Av Maj-Britt - 10 september 2017 09:55

 

Jag börjar dagens inlägg med en bild från 18 september förra året. Det var en härlig jaktmorgon, men detta ämne ska jag inte beröra nu.

Någon av dem som läser min blogg känner sig nog trött av att jag ständigt återkommer till något minne, som får mig att gråta - och så skriver jag om det också! Det är dels en terapi för mig, som jag nämnt tidigare, men med dessa mina minnen, små som stora, så vill jag väcka tankar åt er som läser detta. Ta vara på tiden ni har med era kära. En dag är också de minnen, och det kan gå fortare än ni tror. Var därför rädda om varandra och se på er partner med kärlekens ögon, och diskutera inte bagateller och annat oväsentligt. Det som är viktigt är, att ni har varandra och att kärleken finns emellan er.


Mitt minne i dag är då vi sommartid brukade hämta hem sand, så att vi skulle ha att strö på den hala gårdsplanen i vinterns töväder. Förra året var det Smörhalvan och jag, liksom åren före. Nu i veckan då det varit uppehållsväder, så var jag och hämtade sanden ensam. Jag såg min käre då han stod med spaden och öste i flera kassar, så vi skulle vara välförsedda. Tårarna rann för fullt, och jag saknar honom så mycket att det inte går att greppa med ord.

Varför jag skriver om detta just nu beror på, att jag baxade ner alla kassar en och en till tvättstugan, där vi har vinterförvaringen. Det gick ju bra fast min blick skymdes av ännu fler tårar. Detta är ju inget stort att berätta om, men det är sådant som finns kvar - liksom de kommande stunderna då jag ska strö ut sanden. Tänk med kärlek på de små episoderna då ni stoppar tvätt i maskinen "Det här har han/hon haft på sig" eller då ni äter något gott " Det här har han/hon lagat till". Det behöver inte vara tusen röda rosor, utan det är de små tingen som betyder mycket då någon ni älskar har varit inblandad. Små stunder som samlas till viktiga minnen....


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se