Denna bild tog jag den 11 janari 2013, då Smörhalvan och jag hade kört på Kvikkjokksvägen och fångat diverse motiv. Hösundet heter platsen, inte långt från Vaikijaur. När jag ser detta slår saknaden igenom mitt minne, och jag minns hela färden och de vackra vyerna. Jag måste upprepa mina ord, som jag tidigare har skrivit - aldrig mer - får jag vara med om sådana resor. Cancern, som drabbade min käre, har satt en effektiv bom över alla vägar, över hela min tillvaro.

Jag sitter nu här, på min andra nyårsafton utan honom som är min stora kärlek, och minnena rusar förbi i turbofart. Ibland sansar jag mig och försöker tänka på något annat, men oftast går det inte utan jag är tillbaka i allt jag gör, och i allt jag tar i. Vi var en komplett enhet, och behövde inga andra. Jag har undrat hur många gånger som helst, hur allt kunde stämma så bra mellan oss två, men jag tror att vi hade mötts i en tidigare existens och så fann vi varandra igen. Hur han kunde lämna mig är så ofattbart svårt att ta till mig, och egentligen så lämnade han inte bara mig, utan också hela mitt liv. Ingenting, utom samvaron med barn och barnbarn, kan göra mig glad. Även då tänker jag, att han skulle ha varit med oss där och då, men det händer aldrig mer....

Så, till er som följer min blogg önskar jag ett Gott Nytt År, och tackar er som önskar mig detsamma, men detta kommande år blir inte Gott för mig. Sorgen och saknaden behöver mer tid att jobba med min ensamma själ, men ni där ute i cyberrymden - var rädda om varandra.

I dag är det, som bekant, dan före dopparedagen, och som ni ser på bilden från mitt sovrumsfönster, så är det en vacker dag på gång. Termometern visar på -25,4 grader och det är så vackert ute nu. Solen stiger snart upp över horisonten och lovar oss ljusare tider. 

I sociala medier, och ute i affärerna, önskar människorna en God Jul. Jag kan tyvärr inte ta åt mig den känslan som sprudlar runt omkring mig, och det beror ju på att alla minnen från tidigare år sveper som världens alla tsunamis och kommer vällande över mig. Alla traditioner, allt pyssel, som jag och Smörhalvan ägnade oss åt, går aldrig mer att göra tillsammans, och detta gör så obeskrivligt ont i mig. Till råga på allt, så drabbades ju min lillebror av samma sorts cancer som Smörhalvan hade, och detta golvade mig totalt. Han finns ännu hos oss, och dagarna vandrar sakta förbi. Ibland mår han dåligt, men just i dag är det bättre. Så jag hoppas att ni som läser detta har förståelse för att jag inte orkar med alla julhälsningar. Visst förstår jag att ni menar väl, och jag önskar förstås att ni alla andra får en God Jul, och glöm inte att säga till era nära och kära, att ni älskar dem.

Var och hälsade på lillebror i dag. Han såg ovanlig fräsch och pigg ut för att vara sjuk! Jag häpnade över hans energi, och gladdes i samma veva, att vi fick vara ensamma ett tag. Inget besök anmäldes just då.

Bilden ovan är från ett tidigare år, och jag har kallat bilden "Ovan där". Ingen av oss vet när lillebror reser iväg till det okända landet Ovan där, men just i dag var det en underbart, fin dag.

Minnen - de snurrar som vanligt i mitt huvud, och då handlar det om Smörhalvan. Igår kväll såg jag återigen på "Jul med Ernst", och alla hans rätter som han tillagade. Med smärta och tårar i ögonen minns jag då Smörhalvan och jag tittade på programmet - ja han såg inte alla, men smakade gärna på det jag serverade. Nu - tänkte jag att jag skulle prova något av det Ernst föreslog och gjorde, men då kom jag ihåg, att jag är ju ensam numera. Jag har ingen som är villig att smaka och sedan äta med tillhörande kommentarer, om hur det smakade eller om han hade förslag till ytterligare ingredienser. Visst kan jag äta själv, och det är inga problem med det, men känslan av att se en älskad make på andra sidan bordet finns inte längre...

Denna vy, från mitt sovrumsfönster, dröjde för ett ögonblick kvar så jag hann med att ta bilden. När kylan kommer blir färgerna så vackra, så att det gör ont ner i hjärterötterna. Min lillebror kämpar fortfarande mot cancern, och jag känner mig glad var gång jag hör hans röst i telefonen. Jag berättade om alla de hälsningar som kommit honom tillhanda, och han hälsar tillbaka och tackar er alla för omtanken.

I dag har jag varit handlingsförlamad, och inte gjort något annat än fyllt på fröautomaterna till de små vingbeklädda vännerna, och så har jag suttit och pulvriserat strö till hundkojorna i hagen. Mina tankar vandrar förstås till lillebror och sedan kliver de över till Smörhalvan och så tillbaka igen. Fick också höra om ett annat cancerfall och det gör mig så beklämd. Vart är världen på väg? Ska vi utrotas person efter person, och varför och varför? Tårar rinner, och ibland gråter jag ohejdat mycket. Så fina personer måste resa sin väg, medan världen fylls av mördare och andra ondsinta människor. Varför kommer igen, och jag kommer aldrig att få svar.

När jag tog bilden var mina tankar hos lillebror. Jag förstod att han aldrig mer kommer att få se sådana vyer, om inte vännen Ulrika tar ut honom för en stunds permission vid rätt tillfälle, men det blir ändå inte detsamma som om han hade varit fullt frisk. Aldrig mer får han se skyarna ovanför barndomshemmet i Granudden, eller någon annan himmel i ett främmande nytt land som han gärne ville besöka. Varför gör det så skärande ont att mista någon som alltid funnits där? Man tar allt för givet, och så plötsligt går allt i bitar. Än en gång ber jag er: Var rädda om varandra!

Denna bild är från samma tillfälle som i det förra inlägget, och den talar för sig själv.

Min lillebror Östen, är så tacksam för alla som kommit och hälsat på honom, och ännu finns det tid, men försök begränsa besöket till max tio minuter, eftersom han blir så trött. Han får ju morfin och det inverkar mycket. Vid dagens besök var han vid gott mod, och sade att han kände sig lugn. Jag kände instinktivt att han ville lugna mig med de orden, och bara en enda vet när stunden är inne för hans avsked till denna existens. Vi pratade om ditt och datt, bland annat om hans lycka då han fick min gamla trehjuling som fick rulla ganska många meter med hjälp av hans ivriga små fötter. 

I detta sammanhang vill jag skicka tusen och åter tusen hjärtevarma kramar till vännen Ulrika, som så troget ställt upp för Östen, men på hans sista resa måste hon stå kvar vid livets grindar och se honom gå.

Var rädda om varandra  - ingen av oss vet när livet vänder.

Som alltid så saknar jag min älskade Smörhalva varje dag, och minnen vandrar ständigt framför mig. Nu har allt detta kommit ohyggligt närmare mig, och alla känslor har rivit djupa sår i mitt inre. Det är så, att min käre lillebror Östen också har fått cancer precis som på samma vis som Smörhalvan hade. Han tyckte att jag skulle skriva och berätta detta på dessa sociala medier, eftersom det inte är någon hemlighet längre, som han sade. Den stund han fick sig tilldelad på denna jord, i denna existens krymper allt mer. Han är utom all räddning. Allt har gått så fort, bara en knapp vecka innan han fick besked. Cancern är för svår för att kunna opereras, så det är fråga om timmar, dagar eller kanske något längre än så, som vi får behålla honom bland oss. Om du som läser detta vill besöka honom, så finns han på Hälsocentralen i Jokkmokk, sal 5, och han blir säkert glad om du kommer och vill ta ett sista farväl.

(Bilden på detta inlägg är från 2016 då det var stor kyrkodag i Jokkmokk med besök av biskopen.)

Den här bilden är från den 28 november, då jag var på väg till Jokkmokk, och härifrån denna plats är det inte långt innan man kommer fram. Jag var tvungen att stanna bilen, och gå ut för ett fotoögonblick, och folk som passerade i andra bilar tittade undrande på mig. "Vad ser hon mu", tyckte de säkert.

Jag minns också vad jag själv tänkte, och det var naturligtvis på Smörhalvan. Då han körde bilen kunde jag obehindrat njuta av alla vackra vyer som dök upp framför mina ögon, men det går ju inte nu. Saknaden kliver in med stora steg, och just vid fototillfället gjorde det extra ont. Om igen kom detta ord för mig: Varför?

Så är vi inne i december månad och första söndagen i advent, och min andra utan Smörhalvan. Jag har fått pyssla ensam och sätta upp stjärnor och ljusstakar. Ibland tänkte jag, att jag skulle strunta i det, men så kom jag ihåg att han tyckte så mycket om detta som hade med julen att göra. Nu blir det inte i samma omfång som vi hade då vi var båda två, utan jag försöker ändå skapa en sorts stämning med det jag tar fram. Förra året skrev jag om de traditioner vi hade vid sådana här tillfällen, men det gör jag inte nu...

Så vad har jag gjort i dag, förutom tänt ett ljus för advent och kärleken mellan oss. Det är så sant som det sägs, att "Störst är kärleken". Jag kan inte sluta älska honom bara för att jag inte kan se hans fysiska gestalt.

Tillbaka till mina göromål, så hade jag tidigare i veckan satt lax för att gravas i matkällaren, och nu tog jag fram den, skivade den, och placerade i burkar som sedan hamnade i frysen. Allt jag gör bär spår av flydda dagar, och laxen blev så perfekt att jag tyckte jag hörde Smörhalvans "mmmmm". Sedan körde jag in några lass ved med skottkärran från lagret jag har på den ena gaveln till huset. Inte för att det behövdes, men jag tänkte att jag skulle passa på att få in mer, när nu termometern visade på plusgrader. När jag då fått in det jag skulle, så travade jag också upp det inkörda i källaren, och tänkte, att det är en väldig tur, att jag inte är bortkommen då det gäller vedhantering. Ända sedan jag var liten tulta i Saltoluokta fick jag lära mig betydelsen av att kunna göra upp eld, och elda så att huset är varmt. Jag och Smörhalvan var ett perfekt team också  med veden. Jag minns en av hans gåvor, ett fång röda rosor i form av en lättstartad motorsåg som även jag kunde starta utan hjälp. Alla vedlass han ordnade hem som vi sedan stod och kapade, ibland tillsammans, och sedan klyvningen. Alla dagar i tidiga timmar då han for iväg på jobbet - då stod jag vid vedklyven och stolt förevisade resultatet då han kom hem. Jag tror, att jag tidigare har nämnt, att Smörhalvan också lärde mig fila motorsågskedjan.....

I mitt nuvarande "vederi" tänkte jag, att det var nog därför att jag behärskade den hanteringen, som han gifte sig med mig. Då kan jag ju jämna ut det med att säga, att jag gifte mig med honom för att han hade en sjö så nära tillgänglig för mig som är en badgalning. Skämt åsido - naturligtvis var det en svindlande kärlek mellan två halvor som sökt varandra i tid och rum, och som äntligen förenats. Denna kärlek når igenom universum, och över Regnbågsbron till min käre där någonstans....