Alla inlägg under mars 2020

Av Maj-Britt - 22 mars 2020 17:55

 

Den här bilden är från en lördag år 2015, och den får öppna mitt inlägg från gårdagen, som också var en lördag.

Efter lunch selade jag på Koljo och vi for iväg ut på sjön. Redan där, så fanns det visserligen spår, men inte på långa vägar som de Smörhalvan gjorde då han fanns i denna värld. Han gillade att åka ut, antingen med bara skotern eller också hade han en spårsladd kopplad till skotern som han drog fram och tillbaka. Ibland kunde han vara borta i flera timmar för då hade han också kört upp flera spår i skogen. Oftast var han ensam och envis, men några andra från den här sidan av byn hjälpte också till då de kunde.


Igår var det bara att hålla sig på det befintliga spåret, och när vi mötte ett annat "byaekipage" som höll av när de passerade oss, vände snabbt upp där det var hårdare. Ingen höjdare att fastna i det här...

 

Vi for vidare och träffade på några andra som stod och pimplade vid Dammudden. Rapporten efteråt berättade om några fina "matabborrar".

Det är långt till vår ännu. En liten bit från Appoälvens utlopp såg det ut så här.

 

Spåret i skogen var mycket bättre, och det beror nog på att träden skyddar och tar emot den drivande snön. Jag valde då spåret mot älven och följde den en bit. Isflaken krymper sakta, men så småningom försvinner de nog en dag som denna, då solen vräkte ner de ljuvliga strålarna.


 

 

Koljo blev ivrigare att dra när vi kom hit, och jag tror att han kände igen sig, och att vi var på det "blå spåret". Det kallas så eftersom Smörhalvan snitslade en del träd efter slingan, så att vi skulle hitta samma väg under kommande vintrar. En del av snitslarna fanns ännu kvar, och saknaden kramade mitt hjärta med all kraft. Jag följde ofta med då spåren skulle göras i ordning, och Smörhalvan stannade till då och då och jag, som satt med en kasse snitselband i knäet, knöt snabbt upp en ny på plats.


Här pausar vi - jag och Koljo.

 

Vi passerade sedan flera blå snitslar som svepte ut, som en hälsning från de fina tiderna.

 

Så kom vi fram till älgtornet, som ni sett i mina inlägg från tidigare år. I skogen intill rörde sig några renar som speedade upp Koljo, så han ökade farten.

 

När vi kommit ut ur skogspartiet glimmade myrarna i solljuset. Det var en sådan härlig dag, då man aldrig vill gå in i huset igen, så jag lät Koljo bestämma farten.

 

Blå spåret fick andra sträckningar här och där, men vi körde in på nya utvikningar. Min trogna dragare visade att sommarens träning om vänster och höger gett resultat. Nu går han klockrent åt respektive håll. Underbara vovve!

Det blir ännu en gnistrande solskensbild för er att titta på, och för mig att minnas denna dag.

 

När vi kom hem hade vi varit ute i tre och en halv timme, och vi hade avverkat 14,6 km enligt GPS:n. Jag hade sparkat en stor del av sträckan då min kompis ägnade sig åt att obducera vem som sprungit där och där och där...Då gick det inte så fort, men vi hade inte bråttom heller. Corona höll sig långt utanför min värld, och det var inte alls fel.


I dag hade jag inte planerat in någon tur, eftersom jag hade annat för mig. Det mulna vädret och den nariga vinden tyckte nog att det var bra att ta det lugnt. Istället gjorde jag tårtor åt någon som fyller år i dag...

 

Desserttårtan blev inte bra, då de frusna och upptinade jordgubbarna inte uppförde sig som jag ville då jag skulle placera ut dem ovanpå. Jag förstärkte oredan med Physalis och halverade vindruvor. Smaken var det inget fel på.


 

Nu ska jag inte säga något mer, men ni som följer mina inlägg, vet vad jag menar...




Av Maj-Britt - 20 mars 2020 08:45

 

En morgon med strålande sol och några minusgrader. I skrivande stund är det -13, men temperaturen lär stiga allt eftersom solen klättrar högre på himlavalvet.


I Facebooks flöde angående minnen, så dök bland annat denna bild upp från 2014. Som ni ser så var det en vacker dag med god fiskelycka som blev en god middag senare. Smörhalvan och jag hade en mysig dag vid elden, och jag lyssnade till lågornas sprakande, och somnade till en stund på sparken. Hundarna och husse sov längre upp i solbacken på sina renskinn. Minnet hoppar längre fram i tiden då jag ser harrarna på bilden, och då tänker jag på barnbarnet Hjärtesmulan när hon inte lärt sig säga "r". Vid ett tillfälle fick hon en fin harr, och skrek upphetsat "jag fick en haj"! Detta utlöste en våg av jubel hos oss andra, och var så klart ett roligt ögonblick. Hon är ännu mycket fiskeintresserad och jag hoppas att Coronaviruset inte ställer till problem inför påsklovet då pimpelfiske är inplanerat. Annars får jag väl pröva fiskelyckan alldeles själv, utan att glädjas över barbarnens fångster.


I dag undrar jag varför livet bir så kort för en del människor, som alla hade så mycket kvar att ge? Jag hoppas innerligt att jag en gång får reda på varför, eller försvinner alla frågor på andra sidan regnbågsbron? I saknadens fotspår ber jag ännu en gång att ni ska vara rädda om varandra. En dag blir er partner, en vän, eller någon annan närstående ett smärtsamt minne...

Av Maj-Britt - 8 mars 2020 06:36

 

Bilden från 2014 får öppna dagens inlägg. Visserligen är det inga kvinnor på bilden, men minnet är ju förunderligt, och stunder poppar upp när man minst anar det. För många år sedan, då flyktingar från Kosovo kom till Jokkmokk, så jobbade jag med dem i ett projekt som vi kallade Invajo, och det stod för "Invandrare i Jokkmokk". Kommunen, arbetsförmedlingen, studieförbundet Vuxenskolan och Invandrarverket var samarbetspartners. (Jag  skriver namnen på dessa som de hette då - i dag är det andra benämningar).


En dag gjorde vi en utflykt med skotrar till en eldplats som vi brukade använda. Deltagarna skulle få pimpla, och så skulle vi förstås grilla och mysa i solen. Det här var ju något fantastiskt för dem, men så inträffade något otänkbart i deras värld. Min svärfar kom med sambo, hund och andra förnödenheter i skoterkälken. "Mina kvinnor" var häpna - en så gammal man kör skoter!! I deras hemland var folk i den åldern sittande hemma - om de alls levde. Svärfar började närma sig 80 år, och kvinnorna trodde knappt att det var sant - och så sambon, inte någon ungdom hon heller. Ja, det var mycket att förklara för dem. 


Men eftersom det är den Internationella kvinnodagen just i dag, så kom ett annat minne fram från denna dag. Det var en solig och varm marsdag, och jag tog kvinnorna med mig på promenad, och berättade i skämtsamma ordalag, att nu skulle de säga till sina män, att det var de som skulle laga mat och pyssla om dem. Vid en affär kom en man ut, make till en av dem, och frun ropade högt till honom vad jag sagt! Alla skrattade gott, och jag såg på denna kvinna att hon blivit rakare i ryggen och sträckte på sig stolt, i vissheten om att det var hennes och alla kvinnors dag.


Vad hände hemma hos mig då? Ja, Smörhalvan brukade alltid fixa middagen, och han brukade också baka något gott. Jag kunde ligga och läsa medan han grejade i köket, och det var så mysigt att känna de kulinariska dofterna och lyssna till skramlet av köksredskapen. Detta hände andra dagar också, så jag fick härliga överraskningar då och då. Åh, jag saknar honom så mycket så det går inte att beskriva i ord... 

Ni män, som läser detta - gör nu något extra för era kvinnor. Ni behöver inte köpa tiotusen röda rosor eller något vackert i guldväg. Det fungerar lika bra med en stunds omtanke som till exempel en påfyllning av hennes kaffekopp. I mitt fall, så var det påfyllning av min thékopp, och vad det än var, så blev svaret: Jag älskar dig.....



Av Maj-Britt - 3 mars 2020 08:58

 

Denna dag öppnade sig med 29,4 minusgrader och strålande sol. Nu går det fort med allt ljusare dagar både morgon och kväll. Bilden ovan är tagen från april 2017, då Smörhalvan fraktade upp bänkar till berget, Spadnåive invid byn, och det blev ett sorts minne av honom. Det året inföll 3 mars på en fredag, och då började firandet av hans 60-årsdag med besök av barn och barnbarn. Firandet sträckte sig in till och med dagen därpå, då vi hade öppet hus. Varken då eller senare då ovanstående bild hamnade i kameraögat, så hade jag ingen aning om hur kort tid vi skulle ha tillsammans.


Nu, med facit i hand, så har det gått tre år sedan den dagen, då allt var frid och fröjd. Bara några månader senare slogs hela min värld i spillror, och jag har genom dessa år upptäckt hur mycket han kunde om allt möjligt och hur lätt han fixade saker och ting. De som hjälper mig att gå vidare är först och främst barn och barnbarn. Sedan har jag fått tillkalla många bybor och fler från andra orter. Det är väldigt mycket, som jag inte klarar själv, men medan Smörhalvan fanns, så tänkte jag inte alls på eventuella lagningar av det som gick sönder eller skulle åtgärdas på annat sätt. Ni som läser detta - tänk efter vad er partner kan, kvinna eller man, och vilken lycka ni har som kan vända er till en så nära person om det behövs. Många av er har barn och barnbarn inom räckhåll, som kan bistå er, men de har också sina egna liv som måste omhändertas. Då återstår bara en sak - be någon om hjälp hur jobbigt det än är att fråga. 


Så många gånger har jag försökt att göra något själv, som visat sig att just då måste jag ha akut hjälp. Som tur är, så har jag ännu en förstående granne som oftast skrattar då han kommer hit för att se vad jag "har tjorvat med", men jag vet hur fort ett timglas rinner ut, så jag bävar för den stund då jag inte kan ringa honom längre. Min lista blir väldigt lång när jag tänker på vad alla har hjälpt mig med - smått som stort, och jag är så innerligt tacksam över detta. Naturligtvis finns det okså smolk i bägaren - men dessa människor har lärt mig hur man inte ska vara...och osökt kom tanken på ett av tio Gud bud: "Du ska älska din nästa såsom dig själv". Jag har lätt för att tycka om personer av olika slag, och tror att varje människa har något gott i sig, men kanske inte vågar visa det. Nåja, det får bli som det blir. Jag kan varken göra till eller från.


Tre år! Jag fattar inte att jag klarat av denna tid fast jag haft mycket hjälp, men min smärta och saknad kan ingen hjälpa mig med och heller inte förstå. Det känns som om det var nyss Smörhalvan lämnade mig och alla planer vi hade. Frågor om att "skaffa en ny karl" får jag ibland, men den tanken har aldrig funnits i mitt huvud. Smörhalvan var speciell och han är fortfarande så nära mig och jag vill aldrig ens försöka med att låta någon ta hans plats i mitt hjärta.... Så kära ni - var rädda om varandra och ge er partner en extra kram i dag.


Presentation

Fråga mig

8 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Mars 2020 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards