Gårdagen är förliden, morgondagen har du ej skådat än. I dag hjälper Herren. Så sägs det någonstans, men denna helg har varit förfärlig för mig. I fredags skulle Smörhalvan ha fyllt 66 år, om han fått finnas kvar hos mig, och för sex år sedan började vi fira hans dag med barn och barnbarn. I lördags samma år hade vi en officiell mottagning med vänner och bekanta, och allt detta svepte över mig som den värsta snöstorm eller som den största Tsunamin. Det känns som om det är först nu i dessa dagar som sorgen har hunnit ikapp mig liksom saknaden. Jag har nog vandrat som en mumie i min lilla värld, gjort och sagt det ena och det andra. Alla vardagens sysslor har burit spår av honom som funnits här för mig, men inte längre gör det.

Så igår tog jag med mig min trogne kamrat för en tolktur, först på sjön, och vidare upp i skogen. Det hade kommit lite snö, och alldeles lagom för att det inte skulle gå så fort, men det blev ändå en bra fart - stundvis. Många spännande dofter lockade till flera stopp och benlyft. Vi kom till ett parti där det gått undan med väldig fart för ett år sedan - ja, så fort att sparken gled upp bredvid honom. Detta kom han ihåg också, så han sneglade på mig, men fortsatte lugnt då han såg att jag och ekipaget var en bit efter honom. Då tänkte jag, att detta måste jag berätta för Smörhalvan då vi kommit hem - men då sved det till i mitt hjärta - han finns ju inte där längre...

Nåväl, vi kom ner till älven, och därifrån tog jag bilden som inleder inlägget. Vi fortsatte då hem efter sjön, och då blev det mer svidande ögonblick, då vi passerade alla platser där Smörhalvan gjort i ordning rastplatser till alla dem som brukade färdas på sjön. Här och där syntes dessa platser bra, och jag hann med tanken om att jag skulle berätta det, men...En stark känsla kom till mig, och det var att jag tyckte att det inte är roligt längre. Jag är ju utan honom som betydde allt för mig, och det är som att ingenting betyder något mer för mig.

När vi började närma oss hemmet rusade en flock rådjur ner på isen från sina foderplatser, och jag trodde, att nu blir det fart på min kompis. Men nej. Det blev ingen fartökning, men han tittade nonchalant på dem, precis som om han tänkte: Vi passerar er snart, så då får ni gå tillbaka. Jag kände det så, att han anammat mina känslor att det inte var roligt längre.Hemma på gården fortsatte jag med att röja udan centietrarna med snö som kommit. Jag ville vara aktiv på det sättet för att kunna somna ordentligt, vilket jag också gjorde. I dag har jag forslat undan några centimetrar till, eftersom det blir små högar då jag sopat av bron och andra områden. Det har varit alldeles för lite av denna vita vara för att min ängel med traktor skulle behöva komma. Morgondagen har jag ju ännu inte skådat, men jag hoppas på någon positiv upplevelse...

Så ännu en gång ska jag skriva de orden, som inte är nya för er: Var rädda om varandra och säg till er partner hur mycket ni älskar denne, och var slösaktig med kramarna.